En äldre kvinna skrev under pseudonymen Julia Caesar samhällskritiska texter. Enligt henne själv hade hon valt anonymiteten av omsorg för sina barn och barnbarn, men även för grannsämjans skull. I Sverige är det allmänt känt att det kan vara farligt för karriär och personlig säkerhet att uttrycka kritik mot vissa etablerade sanningar. Det är ingen underdrift att påstå att människor därför i hög grad överlämnat centrala samhällsdebatter till politiker och mediaprofiler.
Caesars texter behandlade främst invandringspolitiken, ett ämne som i många sammanhang är tabu att uttrycka kritiska åsikter om. Hennes välformulerade samtidsbetraktelser var sällsynta i Sverige, där media i övrigt enbart presenterar näst intill propagandistiska hyllningar av svensk öppenhet och invandringspolitik, ibland kombinerade med personliga reportage om en flyktingfamiljs utsatthet. Helheten uteblir, och ett behov av andra perspektiv etableras. Detta behov kunde Caesar delvis tillfredsställa. Hennes tonfall var mänskligt, analyserna intressanta och samtidigt var språket direkt. Hon blev en dissident att förhålla sig till på ett personligt plan, och snart etablerade sig Caesar som en alternativ röst i samhällsdebatten. Genomslaget var stort.
Antagligen var det därför etablerad media så småningom fick upp ögonen för henne. Vem var den här kvinnan egentligen, som skulle envisas med att kritisera så överdrivet mycket, och dessutom gjorde det på ett sällsynt välformulerat sätt?
Under 2014 började hon få påhälsningar av DN:s så kallade agendajournalister. Trots att hon mådde dåligt av detta valde hon att ingenting säga. Så, för bara några dagar sedan, söndagen den 30:e augusti, berättade hon i detalj om de trakasserier hon utsatts för.
Chocken var ett faktum. Ledande opinionsbildare började rabbla värdegrundsmantran i sociala medier och i tidningar. De talade om journalisters rätt att granska eftersom journalistiskt arbete garanterade ett fritt samhälle, och utan det fria samhället skulle vi hamna i händerna på mörka krafter. De försvarade journalisters rätt att metodiskt trakassera äldre kvinnor i deras sommarstugor, eftersom just detta var en bisak då det i första hand handlade om kampen mot intolerans och främlingsfientlighet och att journalisters viktiga arbete är det enda som kan garantera kampens framgång. På andra sidan i debatten stod andra människor, mestadels utan kopplingar till etablerad media. De undrade vad det var som pågick egentligen.
Den förföljelse som beskrivits av Caesar i hennes återkommande söndagskrönika och som hade fått namnet ”Mardrömmen” beskrev tveklöst en veritabel mardröm. En äldre hjärtsjuk kvinna förföljdes av aggressiva journalister, de bankade på hennes dörr och skrek åt henne, de letade upp hennes arbetskamrater och frågade ut hennes grannar. Texten var en skrämmande skildring av total maktlöshet. Det fick som konsekvens att personerna som arbetat med granskningen av Caesar, Niklas Orrenius och Annika Hamrud, började motta hot. Enligt Hamrud och Orrenius ringde de nattetid och skrek att de skulle komma över med en lynchmobb och mörda dem.
*
Så igår, den andra september, valde Expressen att röja Julia Caesars identitet. Det visar sig att Julia Caesar är en före detta journalist på Dagens Nyheter. Avslöjandet tillskrivs den ene av de två granskarna; den påstådda experten på högerextremism, Annika Hamrud.
Den som vill möta seriös journalistik kommer bli besviken när man läser Hamruds text. Hon kritiserar egentligen inte Caesar i sak, istället är det utdraget personangrepp med uppenbar målsättning att misskreditera. Hon använder genomgående negativt värdeladdade ord och adjektiv för att demonisera, och lyckas även för effektens skull få in Anders Behring Breivik på ett hörn.
Hamrud finner det också relevant att granska Caesars sjukdomshistorik. Systematiskt redogörs för Caesars tandproblem som tog sin början på sjuttiotalet. Då drabbades den nu sjuttioåriga kvinnan liksom många andra av förmodade biverkningar efter de då vanligt förekommande amalgamoperationerna. Hamrud betonar att vetenskapen inte helt lyckats belägga om amalgamet verkligen var hälsofarligt, och ifrågasätter Caesars teorier som hon då uttryckte om att så var fallet. Hamrud fortsätter sedan med att gå in på att Caesar förtidspensionerades 1993 och spekulerar i anledningarna bakom detta.
Inga egentliga bemötanden i sak görs av det Caesar skrivit på argumentnivå. Texterna som Caesar producerat framställs svepande som rasistiska och med citat plockade ur sina sammanhang. Fokus ligger betydligt mer på personlig nivå, där Hamrud även skriver rena felaktigheter. Ett av de konstigaste påståendena är att Caesar skulle ha hängt ut agendajournalisten Niklas Orrenius telefonnummer, när han själv ett flertal gånger helt öppet skrivit det på twitter och inte alls hållit det hemligt på något sätt.
*
Situationen är nu bortom all kontroll, och detta tack vare den påstått ”ansvarstagande kvalitetsjournalistik” som Caesar blivit utsatt för.
Hon dödshotas på sociala medier, och kritiker av uthängningen går samtidigt till attack mot meningsmotståndare på samma arenor. Förhoppningsvis stannar reaktionerna vid skriftliga angrepp men det finns ingen garanti för det, särskilt inte så länge Expressen försvarar uthängningen av en dissident med förklaringen att Julia Caesar ska ha ”missbrukat yttrandefriheten”.
Frågan är bara om det är möjligt att missbruka yttrandefriheten om yttrandefrihetens förutsättningar ska dikteras av mediahus som ägnar sig åt att sätta åt människor vars åsikter de inte delar.
Lämna ett svar till Nabucco Avbryt svar