Det var en gång en pojke som hette Mattias. Han gick i sjunde klass på Svedala högstadie. Mattias hade ett problem: han var mobbad. Det var inte så, att Mattias inte hade kompisar, för det hade han. Tillsammans med sina ”polers” (så kallade de varandra) hade han en Star Trek-förening. Det var Jimmie, Kent och en hel drös andra killar. Polers.
De tuffa på skolan tyckte inte om Mattias och Star Trek-föreningen. Sportkillarna – Fredde, Steffe och Jonka – tyckte att Star Trek var det töntigaste som fanns, och det talade de om.
”Töntar”, brukade de säga.
Modeklicken – Peter, Janne, Helle och många fler – tyckte inte heller om töntar. De hade också en kompis som hette Henrik, som hade gått om flera klasser och var lite speciell, men han fick vara med och mobba Mattias i alla fall. Han vågade nämligen gå lite längre än de andra barnen.
”Jävla CP-ungar”, sa Henrik till Mattias och hans kompisar.
”CP är inte en förolämpning, utan en sjukdom”, försökte Mattias.
”Vasaru? Varu CP, eller?”, sa Henrik.
Sedan gjorde han high five med alla i tuffa gänget, och de skrattade coolt.
Mattias tyckte inte om att vara mobbad, så han gjorde sitt bästa för att ändra på det. En sak han kom på, när han såg att Henrik och andra som inte var så duktiga fick vara med de tuffa, var att man kunde bli populär genom att vara elak. Därför började han vara taskig mot sina egna vänner, så att de tuffa såg. En dag på rasten gick han fram till sin kompis Patrik, som var med i Star Trek-föreningen:
”Du är en tönt! Du får inte vara med oss något mer!”
Sedan sneglade han mot tuffa gänget, som stod och rökte i ett skogsbryn.
”Haha, de är så töntiga att de inte ens vill vara med varandra!”, sa tuffa gänget.
”Vilka bögar”, sa Henrik.
Det hjälpte inte ens att Mattias försökte förklara, att ”bög” inte heller var någon förolämpning.
Patrik blev lite ledsen när Mattias och Star Trek-föreningen inte ville vara med honom mer, men fann snart på råd. Han gick och umgicks med hårdrockarna istället. De var mindre larviga än Patriks gamla polers; de läste Conan-serietidningar och lyssnade på Michael Schenker Group. De tuffa tyckte väldigt illa om dem också , men struntade oftast i dem helt. Tuffa gänget förstod nämligen inte vad Conan var, och hade bara en vag aning om att det var något ännu mer CP än Star Trek (givetvis förstod de sig inte på tidernas mest underskattade rockgitarrist heller). Men fast tuffa gänget inte brydde sig, gav Mattias inte upp.
”Titta, titta!”, skrek Mattias. ”Patrik är med det där TÖNTGÄNGET! TÖNTAR OCH CP-UNGAR!”
Star Trek-föreningen och alla Mattias polers stod bredvid och försökte skratta coolt och göra high five.
Tuffa gänget tyckte till slut att det var lite roligt när Mattias och Star Trek-föreningen försökte bli populära genom att vara taskiga mot sina egna vänner. Så de uppmuntrade dem bäst de kunde.
”Vad bra att ni inte är med tönt-Patrik mer. Ni borde inte vara med Gustav heller, han är också en tönt!”, sa tuffa gänget.
Mattias antecknade febrilt.
Men när tuffa gänget hade tröttnat på att se Mattias och Star Trek-föreningen försöka bli mobbare, kom de förstås ihåg att Star Trek var lika töntigt som det alltid hade varit. När Mattias kom till skolan nästa dag, och såg Patrik stå med hårdrockarna, var det fortfarande ingen som tyckte att han var särskilt tuff.
”Öh, Mattias”, sa sportkillarna. ”Du är en jävla tönt.”
”Döda tönt-Star Trek-klubben”, sjöng modeklicken.
”CP-unge”, sa Henrik.
Och alla i tuffa gänget gjorde high five.
Lämna ett svar till Lassekolja Avbryt svar