”A very Merry Xmas
And a happy New Year
Let’s hope it’s a good one
Without any fear
War is over, if you want it
War is over now”
– John Lennon
För snart 25 år sedan hade jag förmånen att få göra militärtjänsten som jägarsoldat vid anrika Karlsborgs fästning. Det var på den tiden som allmän värnplikt fortfarande rådde i någon mening. Det vill säga vägran kunde leda till, om inte fängelse, så i vart fall böter.
Mina knappt åtta månader som menig, eller livhusar som vi soldater kallades, kunde med dagens mått innehålla ganska krävande moment. Det gällde sådant som några kilometers löprundor före frukost; bad i isvak från vilka man själv skulle ta sig upp utan verktyg eller hjälp från andra; flera mil långa marscher med full packning kombinerat med ytterst lite sömn och mat; så kallade jägarövningar där man vistades i skogen uppemot tio dagar i sträck varav flera utan mat. ”Sug på en sten så får ni mineraler”, rådde oss befälen då. Att frysa och vara blöt hörde också till prövningarna liksom strider som speglade verkliga krigsscenarier.
Jag har fortfarande flera vänner, livslånga kamrater, från denna tid som värnpliktig. Vi är alla överens om att militärtjänsten gjorde oss gott. För att använda en sliten men likväl sanningsenlig klyscha, den gjorde män av pojkar. Idag gnäller ingen av oss över livets svårigheter. Istället försöker vi anamma livets glädjeämnen och positiva sidor.
Efter oss kom en generation som i en anda av godhet, men framförallt naivitet, ansågs behöva skydd mot livets normala prövningar. Föräldrars liksom skolans auktoritativa och vägledande roll skuffades undan, krav och normer ansågs förtryckande och så småningom avskaffades värnplikten, i vart fall blev den vilande vilket parats med en form av yrkesarmé. Kravlösheten kontrasterar starkt mot den första lärdom som min tids jägare fick till sig, såväl muntligt som skriftligt i vår ”lilla bibel” Handbok i överlevnad. Nämligen att våra mammor tror att vi kanske klarar av smärre utmaningar, vi själva tror att vi klarar dubbelt så mycket, men befälen visste att vi klarar så mycket mer. Och det var det vi var där för att bevisa. Den gröna baskern, förvärvad efter tuffa prövningar där en del föll ihop av utmattning, blev symbolen härför.
När jag gjorde värnplikten hade Sverige ett territorial- eller invasionsförsvar. Syftet var att förbereda de värnpliktiga att försvara Svea rikes gränser mot utifrån kommande inkräktare. Därtill skulle vi försvara den svenska demokratin och naturligtvis också det svenska folket, som sågs som en förlängning av den fråga som alla mönstrande fick: ”Om din familj var på väg att dödas av angripare och du fick tillgång till vapen, skulle du försvara dem eller välja att inte bruka våld?” Vapenvägrarna erbjöds vapenfri tjänst.
Det pratas om att väcka till liv den vilande värnplikten. En naturlig följdfråga är hur man ska kunna motivera en generation av vilka många alltså inte tycks ha preparerats för att klara av normala krav och motgångar i livet. ”Ligg inte och känn efter för mycket på morgnarna, för då blir ni liggande”, var ett av de många goda direktiv som befälen gav oss soldater.
En annan mer väsentlig fråga handlar naturligtvis om vad det är man i nuläget ska försvara. Ett land som ingår i militära pakter med överstatliga organ som det USA-styrda Nato kommer naturligtvis att bli en del av dessas aktiviteter varhelst i världen de utspelar sig – som bekant är inget gratis. När USA, eller snarare ett fåtal av landets styrande oligarker tillika globalister, via Nato krigar någonstans blir Sverige också en del av detta. Försvaret blir inte längre ett invasionsförsvar utan ett slags angripare, som med förvändning om demokrati, frihet och humanism griper in, eller faktiskt startar krig, på olika platser runtom i världen.
När Madeleine Albright, som bl a varit amerikansk utrikesminister, 1996 fick frågan om det var värt priset att 4000 barn i månaden dog i de Nato-stödda sanktionerna mot Irak, svarade hon: ”vi tycker att det är värt priset”. Natos krig handlar inte så mycket om humanism som om geopolitiska och handelsmässiga-ekonomiska hänsyn. Redan 1961 varnade president Eisenhower för det ”militärindustriella komplexet” – en triad av försvaret, näringslivet och politiken – som mer eller mindre sätter folkviljan ur spel. I vår tid har Carl Bildt klargjort att försvaret av gränser – och därmed också nationella och lokala kulturer (min anmärkning) – har fått lägre status medan skyddet av flödet av varor, tjänster, människor och pengar har uppgraderats. ”Flow security” kallas denna inriktning ämnad att globalisera och likrikta världen. I denna anda har en ledande strateg i kretsen kring USAs presidenter deklarerat: ”We´re going into the business of destroying states.” Och vid ett anförande inför en tankesmedja i Washington 2012 har Sveriges förre finansminister Anders Borg implicit tackat USA för inblandning i diverse krig, så att Sverige kan få ta emot flyktingar i dess följd vilket han ansåg vara positivt. Nättidningen Fria Tider är ensam om att ha rapporterat om detta.
Konsekvensen av de i grunden affärs- och handelsmässiga krigen, där ”kreativ förstörelse” tillämpas på nationell och statlig nivå, har blivit sönderslagna länder såsom Irak, Libyen och Syrien. Libyen klassades av FN som ett av Afrikas mest välfungerande länder, strax innan Gadaffi avrättades och landet slungades in i ett blodigt inbördeskrig som ännu pågår. Vad Irak anbelangar så startades det kriget på falska rykten enligt vilka kärnvapen skulle finnas i landet. Flera analytiker har beskrivit hur detta land som tidigare formades av förtryck och ordning, nu präglas av kaos och våld. En irakisk taxichaufför jag pratade med härförleden sammanfattade saken: ”När Saddam styrde var det bara en tjuv, nu är det hundratals.” För Västvärldens publik kan det vara svårt att förstå, att en del av Mellanösterns länder har fungerat väl av auktoritära styren som håller de mest extrema elementen, av typen IS eller dominanta släkt- eller klanledare, i schack.
I Sverige kan ett konventionellt krig bli av endast om krigshetsare låter så ske. Att utmåla Ryssland som ett hot för att man bistår sina landsmän i Ukraina, som destabiliserats med hjälp av västliga krafter, eller för att en del städer förbjudit homosexuell propaganda riktad mot barn, är skogstokigt. Det är heller inget skäl för Ryssland – som för övrigt inte avser att förbjuda handel, fri företagsamhet, Cadillacs eller Elvis Presleys musik – att anfalla Sverige. Emellertid ska den ryska björnen inte underskattas. Detsamma gäller Nato-oligarkerna och de dogmatiska globalisterna vars intressen inte sammanfaller med det svenska eller nordiska folkets intressen och inte heller gagnar vare sig samarbete eller en fredlig utveckling länder emellan.
Efter det blodiga slaget i Lund 1676 sökte Karl XI undvika nya krig genom att rusta för fred. Som ett svar på den prekära situation vårt land befinner sig i bör på liknande sätt tas initiativ till en Nordisk union i vilken alltifrån militära till ekonomiska och ekologiska aspekter beaktas. En union som står suverän och fri från andra länders påtryckningar men som naturligtvis också står berett att samverka med och påverka sin omvärld, inte minst Europa i en mer livsbejakande riktning. En arkeofuturistisk riktning.
I ett försvarsmässigt och politiskt splittrat land är det svårt att orientera sig. Det enda jag med säkerhet vet att jag i dagsläget står redo att försvara med mitt blod och mitt liv – det är min familj.
Lämna ett svar till plexgear Avbryt svar