Den tekniska utvecklingen med artificiell intelligens hos datorer och robotar som utför detaljerade mänskliga uppgifter har med eftertryck gjort entré i det senmoderna samhället. Robotarmar kan filea kött och fisk med utomordentlig precision. Världens främsta schackspelare kan inte längre vinna över de bästa datorerna. Och både hushålls- och sällskapsmaskiner är andra illustrationer på utvecklingen.
En likartad mekanisering skedde då industrialiseringen tog fart vid 1800-talets början. Mot detta höjdes röster som menade att traditionella hantverk och yrken skulle slås ut, flertalet skulle bli arbetslösa med social utslagning och oro som följd. Emellertid skapades otaliga nya yrken på vilket följde en enorm ekonomisk och social stabilitet. Så har även skett under större delen av 1900-talet, trots taylorismen, automatiseringar och löpande bandets principer.
Dock utmärktes seklets sista årtionden av att manuell arbetskraft trängdes undan mer och mer. Som exempel kan nämnas enklare hamnarbeten. Det som på 1970-talet utfördes av 3000 personer kräver idag endast en dryg tiondel. Överlag handhar dessa datorer, lastkranar och truckar.
Under 2000-talets inledning har den tekniska utvecklingen tagit steget in i en ny era. Enligt forskningsrapporten The Future of Employment (Frey & Osbourne, 2013) kan inom 20 år uppemot 50 procent av sysslorna på den amerikanska arbetsmarknaden komma att utföras av robotar och datorsystem. Utifrån denna rapport skriver Göran Dahlgren, kapitalförvaltare och finansanalytiker på IF Metall, i tidskriften DSM (nr 3, 2014). Han räknar upp en rad arbeten som löper stor risk att försvinna: bokförare, revisorer, fastighetsmäklare, försäljare inom detaljhandeln, piloter och chaufförer. Redan nu rullar de första förarlösa fordonen i Kalifornien. Om några år finns de på den kommersiella marknaden. Dahlgren noterar lakoniskt:
”Maskinerna ersätter inte bara människan, de utför dessutom arbetsuppgifterna bättre och billigare, de tar ingen semester och är aldrig frånvarande.”
Han fortsätter med att nya jobb visserligen kommer att skapas, men långtifrån så många som försvinner. På ett koncist sätt ringas problemets politiskt-ekonomiska dimension in:
”Om man antar att vi befinner oss i ett paradigmskifte innebärande, att den takt i vilken robotar ersätter mänsklig arbetskraft är snabbare än i vilken nya jobb skapas, har vi ett problem, som få, om ens någon regering i världen har börjat tänka på.”
Dahlgren resonerar kring idéer som delvis skulle kunna tackla problemet. Mest tilltalas han av den kinesiska modellen med, det som han kallar, statskapitalism.
”Om staten skulle äga produktionsresurserna kan samhället fördela resurserna efter eget gottfinnande. Man skulle kunna införa medborgarlöner och människan skulle kunna ägna sig åt vad som idag betraktas som dagdriveri eller fritidsaktiviteter.”
Han ser ett problem med modellen:
”Hur skall man kunna motivera innovation och entreprenörskap, när individens utsikter för personlig vinning reduceras?”
Frågan rymmer ett renodlat ”kapitalistiskt” sätt att se på saken. Ty de flesta som genom historien har haft en kreativitet utöver det vanliga, och som varit kapabla nog att skapa produkter nyttiga (och kommersiellt gångbara) för omgivningen – alltifrån hjulet, hammaren, yxan, plogen, telefonen och datorn – har inte i första hand haft den egna materiella och pekuniära vinningen för ögonen; de ägnar sig åt det som de är genetiskt programmerade för att göra. Lejonparten av Nobelpristagarna ger fasen i pengarna. Det är lösningen som sådan – jakten på lösningen – som driver dem.
Entreprenörer som skapar produkter och upplevelser vilka sedan konsumeras med ett slags offentliga, av staten utgivna medel, är alltså – schematiskt sett – den modell Dahlgren förespråkar vid sidan av gängse marknadsekonomiska aktiviteter.
Nyligen har också tidigare riksdagsmannen Anders Wijkman, med bakgrund i både M och KD, tagit upp ämnet (GP-Debatt 6/7 2014):
”Rader av studier visar övertygande kraften i den omvandling av samhället som digitaliseringen innebär. [—] Produkter och tjänster görs mångdubbelt effektivare och till lägre priser. Ett växande antal tjänster är helt gratis.”
Wijkman hänvisar till boken The second machine age vari två forskare beskriver hur den tekniska utvecklingen och digitaliseringen av samhället totalt kommer att omkasta världen som vi känner den. Baksidan är att denna utveckling
”tränger in på en massa nya områden, tar över arbetsuppgifter och gör människor arbetslösa. Samtidigt ökar inkomstskillnaderna. Avkastningen på kapital stiger medan lönenivån på många områden sjunker. [—] I princip alla arbetsuppgifter av rutinkaraktär kan utföras av maskiner. Den automatisering som redan skett på verkstadsgolvet – då otaliga jobb försvann – kommer att upprepas inom rader av tjänstemannayrken. Administration och bokföring, bank och försäkring, dagligvaruhandel, transport och logistik, ordermottagning och laboratorier – här kommer en snabb utslagning av jobben att ske.”
Wijkman konstaterar att liknande saker hänt förr. Skillnaden idag är ”främst snabbheten i utvecklingen, i kombination med att den nya tekniken riskerar att tränga ut jobben på så många områden”. Många nya jobb som skapas
”bedöms bli betydligt färre än de som faller bort. Inom områden som vård, omsorg, utbildning och kultur är behoven stora. Men även här tas många moment över av teknik. Dessutom är denna typ av jobb som regel offentligt finansierade och förutsätter höjda skatter.”
Wijkman hänvisar till den av Dahlgren anförda rapporten enligt vilken häften av jobben är i farozonen. Liksom Dahlgren förvånas han av den politiska tystnaden kring detta. Båda är eniga i att politiken saknar det långsiktiga perspektivet, den utformas som om dagens tillstånd också vore morgondagens. Wijkman menar att man på allvar måste börja diskutera arbetstidsförkortning, minimilöner, sänkning av skatten eller helt och hållet ta bort den på vanliga arbeten.
Tekniken och den fria rörligheten
Initierade bedömare från både ”vänster” och ”höger” har alltså fäst uppmärksamheten på teknikskiftet och dess inverkan på arbetsmarknaden och samhället. Man kan åter erinra om att detta märks här och nu: i butiker tar självscanning av varor över alltmer, operationer sker med teknikens hjälp, digitala röster ersätter mänskliga dito, robotar används i hemtjänsten, maskiner klipper gräs, dammsuger hem, osv, osv. Nämnas kan också att uppemot 25 procent av ungdomarna i Sverige är arbetslösa. I södra Europa ligger siffran på ungefär 40 procent. Historiskt sett skyhöga siffror.
Om den nya tekniken ”släpps lös” enligt det scenario som nämnda rapporter målar upp med en kraftig minskning av arbetstillfällen, betyder det samtidigt att ytterligare tillflöde av människor till ett land eller område kommer att, mycket påtagligt, öka konkurrensen härinom. Detta är osunt för ett system uppbyggt för omkring tio procents arbetslöshet. En siffra som skapar incitament för folk att söka jobb, men som också är hanterbar ur konfliktens synvinkel. Hög arbetslöshet tenderar att leda till social oro som i pluralistiska samhällen dessutom kan få etniska dimensioner. Vilket gör saken betydligt svårare att hantera än i någorlunda homogena samhällen.
Liberaler och vänsterliberaler, inklusive samtliga riksdagspartier utom SD, vill ogärna erkänna konfliktaspekten. Istället framhåller de att befolkningsökning i form av invandring, som innebär fler penning(mängd)bärare, bidrar till en ökning av BNP, totalt sett. De förtränger myntets andra sida, att relativt sett ökar skillnaderna på individnivå, fler kommer att få det sämre ställt.[1]
Tesen att en större andel människor automatiskt leder till ökad tillväxt stämmer delvis för utvecklingsländer – som relativt nyligen infört marknadsekonomi och därtill har en enorm produktionstakt (liknande 50-, 60- och 70-talets Sverige då invandrare omedelbart fick arbeten till skillnad från idag) – där en ny(rik) medelklass växer fram. I Kina och Indien, som ökat sina populationer främst genom inhemskt barnafödande, har hundratals miljoner fått det avsevärt bättre men majoriteten lever kvar i fattigdom.
Tesen är dock inte särskilt tillämpar på Västvärlden av idag som redan haft sin makalösa period av expansiv utveckling motsvarande den som nu pågår i mellersta och östra Asien. Snarare talar mycket för att de relativa skillnaderna ökar i väst fast på ett omvänt sett jämfört med Kina och Indien – i USA uppbär 40 miljoner amerikaner matkuponger och medelklassen, landets ryggrad, halkar efter i reallöner; den tidigare blomstrande industristaden Detroit har försjunkit och ”den amerikanska drömmen” blir allt svårare att nå. I Sverige har tiggeri och utbredningen av tältläger blivit den kanske tydligaste symbolen för korrelationen mellan ökad befolkning och ökade klyftor. Att den svenska ekonomin ändå rullar på har framförallt sin förklaring i nedmonteringen och utförsäljningen av välfärden samt en alltmer belånad befolkning som på så sätt smörjer hjulen.
Utöver detta har vi den ekologiska aspekten. Den lär oss, att ju fler människor som vistas inom ett begränsat område, desto mer giftämnen kommer att cirkulera i dess natur och vattentäkter; vattnet, som är världens viktigaste råvara, har blivit alltmer ansatt och reningsverken klarar oftast inte av att rena det utan att tillsätta kemikalier – ett osunt kretslopp har skapats. Vintern 2014 röstade en majoritet i Schweiz för en begränsning av invandringen, bl a med argumentet att landet ekologiskt sett inte klarar av ytterligare påfrestningar.[2]
En arkeofuturistisk skiss
Vi lever i ett samhälle utan visioner. Om man tänker sig, Sverige, Norden och Europa som en enhet där vissa specifika värden – såväl arkaiska, hedniska och kristna, som sekulära och futuristiska – kan urskiljas, ter det sig också rimligt att man gemensamt tacklar problemet. Eller, om man så vill, antar utmaningen och omformar den till en vital kraft i framtidens värld.
I Norden och Europa finns råvaror, kreativitet och arbetsfolk för framtida behov. Behöver någon del av Europa arbetskraft så kan den hämtas från en annan del.
En sektor som torde kunna frambringa nya jobb är den ekologiska, såsom mat- och klädproduktion. Minskad arbetstid och sänkt pensionsålder kan också göra det. Något som professor Gunnar Adler-Karlsson var inne på redan för ett kvarts sekel sedan i sin Lärobok för 90-talet, som behandlar både miljöproblem och befolkningsökning i ljuset av övergången till den nya tekniken och därpå följande massarbetslöshet. Denne man, som ofta varit före sin tid, föreslog även medborgarlöner, som ganska behändigt bör kunna ersätta redan befintliga bidrag, som a-kassa och socialbidrag. Att skapa förutsättningar för minskad stress, ökad livskvalitet och mer tid för relationer, familjeliv och att göra det man behagar prioriteras av tämligen stora befolkningslager. Kanske bör det understrykas att ordinärt arbete naturligtvis ska generera löner avsevärt högre än medborgarslanten.
Europas västra och mellersta delar är kraftigt överbefolkade, vilket inte gäller Norden, som rätt använd bör betraktas som en superhjärna[3]. Här finns gott om naturresurser och möjlighet att skapa ett ekologiskt hållbart jordbruk och kretslopp; framtidens planet kommer onekligen att behöva ett antal ekologiska öar. Låt oss utifrån dessa premisser – liten befolkning med talrika naturtillgångar och en omvärld i behov av högkvalitativa produkter och föda – föreställa oss ett Sverige (och Norden) som inför ett slags statskapitalistiskt skick med kontroll över den egna ekonomin och naturresurser, och där ekonomin till stora delar bärs upp av export och turism vars vinster i korporativ anda kommer även arbetarna i företagen till godo, i ett samhälle präglat av decentralisering, frihet, eget ansvar och en nästintill avskaffad byråkrati. I den framtida teknikvärlden där robotar alltså tar över en stor del av det manuella arbetet krävs det på sin höjd inte mer än några miljoner svenskar/nordbor som sköter maskineriet (en liten andel invandrad specialistkompetens kan också komma att behövas). Av dessa svarar de mest kreativa för skapandet av nya idéer och produkter som förs ut på den gigantiska globala marknaden (jämför med Silicon Valley eller Vermont). I den kommer alltså ekologisk föda från det rena Norden att skattas mycket högt.
Den mer serviceinriktade delen av befolkningen kan, utöver sjukvård och dylika sociala sektorer[4], arbeta inom nöje, restaurang, hotell och liknande, verksamheter som i stor utsträckning faller inom nämnda turismnäring. Utlänningar som turistar här är naturligtvis penningmängdbärare på ett helt annat plan än arbetslösa och tiggare. För turisterna erbjuder den storslagna nordiska naturen fantastiska upplevelser, som visserligen kan innebära ekologiskt slitage på sina håll, men som ändå är fördelaktigt samtidigt som man kan peka på Sverige som en ledande nation i den nya sköna världen.
FOTNOTER
[1] Istället för att stimulera inhemskt barnafödande har de styrande valt att stimulera immigration. Finansminister Anders Borg har i ett anförande tackat USA för krig som landet fört, eftersom Sverige då får ta emot flyende. Vilket Borg och de flesta politiker menar berikar Sverige ekonomiskt. Emellertid spär denna asylrelaterade invandring – till skillnad från den arbetskraftsinvandring, som tidigare präglat Sverige – på skattebetalarnas börda än mer.
[2] Vad gäller folk i behov av skydd från krig och förföljelse så är hjälp i närområdet enligt all erfarenhet mest effektivt. Exempelvis då Sverige under andra världskriget hjälpte omkring 50 000 finska krigsbarn. Målet var att barnen skulle återvända efter kriget. En dylik återvandringsprincip var något som FN starkt förordade under 1990-talet, och som kan tillämpas på hjälpsökande som idag söker sig till Sverige. Principen innebär att flyktingar erbjuds skydd till dess att förhållandena i hemtrakten förbättrats varpå de återvänder. På detta sätt kan på lång sikt ett mycket stort mycket antal människor hjälpas.
[3] Förenklat sett ringar begreppet superhjärna in den – oftast överlägsna – idérikedom som ett antal individer, länder och/eller företag, vilka slår sina kloka huvuden ihop, tillsammans kan uppbringa. Motpol liksom Tokyo universitet får därmed sägas vara en superhjärna, en term myntad av Gunnar Adler-Karlsson.
[4] Människor i livets slutskede ska naturligtvis ha rejäla möjligheter att tas hand om av de närmaste, utan att det innebär ekonomisk förlust. Analogt bör möjligheter för hemundervisning skapas. I övrigt bör värnplikten återinföras, de som inte vill bära vapen kan verka inom äldrevården eller den ekologiska sektorn.
* Tavlan Pojken vid stenen – som enligt min tolkning funderar kring det arkaiska i förhållande till nuet och framtiden – är gjord av konstnären Markus Andersson.
Vidare läsning
Hjärnrevolutionen – från människa till robot
Humanism och medmänsklighet? Nej, business!
Rationalitet bör vägleda invandringspolitiken
Joakim Andersen recenserar Jan Tullbergs bok Låsningen
Lämna ett svar till John Järvenpää | Tekniken, utvecklingen och kontrollen över den Avbryt svar