8 mars, Internationella kvinnodagen: Enligt statistik från Försäkringskassan har yrkesverksamma kvinnor alltsedan 80-talet haft en nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män. Således kan skillnaden sättas i samband med utvecklingen av jämställdheten mellan könen.
I dagens GP förklarar en kvinnlig analyschef på F-kassan denna könsskillnad med att ”den blir särskilt tydlig när andra barnet föds”. Vidare menar hon att män och kvinnor kanske beter sig olika när de hanterar stress. Måhända finns det också en i samhället utbredd föreställning om att se sjukskrivningar ”som en lösning för kvinnor oftare än för män”.
I samma artikel hävdar en kvinnlig överläkare, att stressrelaterad sjukskrivning hos kvinnor hänger samman med att de har sämre löner än män. Vilket leder till att de kan konsumera mindre än män. ”Det är medeltida och bidrar naturligtvis till sjuktalen eftersom pengar spelar en stor roll för våra liv, säger hon.”
Detta kan jämföras med analyschefen på F-kassan, som alltså menar att sjukskrivingar hos kvinnor ökar i och med andra barnet. Det torde innebära att en stor del sjukskrivna kvinnor alltså lever med män och därmed har tillgång till dubbel lön. Det som männen tjänar gagnar det gemensamma hushållet, där kvinnan i många fall är stommen såsom hon var redan i forn- och på vikingatiden – i samma GP kan man exempelvis läsa om att kvinnor till 80 procent bestämmer vad som ska köpas till hushållet, alltifrån mat till möbler och vitvaror.
Såvida överläkarinnan inte utgår endast från lågavlönade ensamstående kvinnor, utan barn, haltar hennes utlåtande alltså. Men även om hon hade dem som måttstock kan man undra varför de skulle sjukskriva sig pga att de tjänar mindre än män (i jämförbara yrken, där både män och kvinnor arbetar med ungefär samma uppgifter, är lönerna överlag jämställda; man kan alltså inte jämföra städerskan med läkaren eller för den delen privat och offentlig sektor, något som ofta sker). Borde inte den ensamstående kunna jobba mer för att kunna konsumera mer? Om konsumtion nu ens är hennes främsta prioritet, det framgår nämligen inte av artikeln om de sjuka kvinnorna tillfrågats om vad de själva anser i frågan. Och enligt journalisten säger överläkarinnan vad ”hon tror” vara sant i ämnet.
Att kvinnor är signifikant mer sjuka än män kan knytas till övergripande biologiska och kulturella fakta, som delvis hör ihop och som det sällan talas om i det s k offentliga rummet. Ehuru F-kassans analyschef, troligen omedvetet, nosar på dem med sin iakttagelse att män hanterar stress annorlunda än kvinnor. Evolutionärt sett, det som finns rotat i våra gener, är mannens uppgift – på en generell nivå – att målinriktat utföra sin ”plikt”, utan att blanda in alltför mycket känslor. Det må handla om att – som han gjort i tiotusentals år innan det senmoderna samhället trädde in på scenen – jaga för att skaffa föda till familjen. Eller som han gjort de senaste 200 åren, arbeta för att få mat bordet och unna familjen lite lyx. Under detta tidsspann, som för övrigt sträcker sig över miljontals år genom människans utveckling, har kvinnan varit den främsta omvårdaren av barnen. En uppgift som av naturliga skäl är mycket mer känsloinriktad än mannens sysslor.
Det senare avspeglar sig i att kvinnor i mycket högre grad än män arbetar i sociala sektorer, med människor. Exempelvis på dagis och skolor där smittspridning bland barnen och därmed också hos personalen är mycket stor. Med sjukskrivning som följd.
Biologiskt-genetiskt har mannens uppgifter varit kopplade till testosteron, som ger mer kraft, ork och återhämtningsförmåga än vad det kvinnliga könshormonet östrogen förmår att ge. Således har vi här en viktig delförklaring till att mäns sjukskrivningstal är lägre än kvinnors.
Den biologisk-kulturella biten handlar, även om det numera sker mer implicit än förr, om att mannen ogärna vill visa svaghet. Han(nen) vill göra bra ifrån sig på arbetsplatsen, imponera på damerna och slutligen sin käresta som han hoppas vill föra vidare hans gener. Härvid kräver de flesta kvinnor att den utvalde inte är alltför svag, ty sådant sätter spår i avkomman.
Att döma av den popularitet som diverse magasin och tv-serier om familjeliv och hemmafruar åtnjuter så kan det inte uteslutas att en icke oansenlig mängd kvinnor önskar bli försörjda av sina män, och att de i gengäld då sköter hus och hem på det sätt som den svenska hemmafrun gjorde fram till 60-talet i ett Sverige där könsrollerna fortfarande sågs som tämligen naturliga – vilket de ännu gör på större delen av planeten – och där stress och disharmoni därför var avsevärt mindre än idag. I en värld där alltfler jobb automatiseras med följden att alltfler får svårare att kunna arbeta, kanske hemmafrun (eller hemmamannen) blir något för politiken att snegla mot. Detta betyder ingalunda att kvinnan ska fråntas några möjligheter, utan snarare att uppvärdera mycket av det som tagits från henne, som i och med den likriktande jämställdheten också förlorat en del av sin kvinnlighet. Sin inneboende värme. Och skönhet.
Oavsett vad man må tycka om det sagda är en arbetsmarknad, liksom ett samhälle, inriktad på jämlikhet och jämställdhet på alla plan en biologisk omöjlighet. Komplementära könsroller, däremot, är inte bara möjligt. De berikar, skapar harmoni, friskhet – och nytt liv.
Lämna ett svar till Svalbard Avbryt svar