Under krigsåren 1939-1945 var Finland i stort behov av arbetskraft. En stor del av den ordinära arbetsstyrkan befann sig ju vid fronten. I det förra inlägget skrevs om hur flickor mellan 8-16 år bistod med arbetet på gårdarna. När de fyllde sjutton inträdde de i lottakårerna. Dessa hjälpte soldaterna vid fronten med proviantering, sanitära uppgifter, att ta hand om sårade och dödade etc.
Naturligtvis var även pojkarna involverade i det kollektiva projekt som gick ut på att överleva som en fri och självständig nation. Staten organiserade Ungdomens talko, ett slags arbetsläger där barn och unga, både flickor och gossar, arbetade vid sidan av skolan. Som mest deltog 300 000 unga i verksamheten. För ungdomar över 15 år gällde från 1942 lagen om arbetsplikt. Något sommarlov kom inte på tal för dem. Emellertid bekymrade det inte dem särskilt mycket. Att hjälpa till med hushållssysslorna var naturligt redan från småbarnsåldern, kriget förutan. En man berättar:
"Jag fick gå i arbete genast när jag klarade av det. Redan ett par somrar innan jag började skolan hade jag ansvaret för att harva de åkrar som låg i träda med hjälp av en häst. Så jag började mitt arbete som hästkarl redan som femåring."
En kvinna berättar om hur hon som sexåring agerade tappflicka vid höbärgningen och "När man äntligen fick börja sköta störarna kände man sig redan vuxen" (båda citaten ur Kallioniemi, 2008: Barnen och ungdomarna på hemmafronten; även fotona är hämtade härur).
Beträffande arbetsplikten för unga var staten övergripande koordinator. Emellertid löste de allra flesta saken på egen hand, oftast via släktingar. Vanligast var att man åkte ut på landet och hjälpte till på gårdarna. Betalt fick man inte, däremot mat och logi.
Överlag var landsbygden säkrare än städerna som utsattes för fiendens bombangrepp, även om det stundom förekom på landet; i enskilda byar i norra Finland gjorde ryska partisaner rena mördarräder mot enskilda gårdar. Inte ens barnen skonades.
Från 1941 involverades pojkar i åldrarna 10-17 år i aktiviteter orienterade mot krig. De delades in i tre grupper: under 12 år, 12-14 år och 15-17 år. Som mest fanns 72 000 soldatgossar under krigsåren. Deras utbildning lade särskilt stor vikt vid
"andlig fostran, trohet till fosterlandet, respekt för religionen, god fysisk form, raskt soldatmässigt uppförande, vana vid att röra sig i terräng, utvecklande av iakttagelseförmåga och vaksamhet, samt respekt för arbete" (ibid).
Träningen bestod i skjutövningar, lantbruk och lägerverksamhet. Först framåt slutet av kriget, under 1944, behövdes de äldre soldatgossarna sättas in för ordinära stridsuppgifter i städerna. På fronten deltog de inte. En man berättar om hur det gick till när han och andra ungdomar för första gången skulle göra sin plikt för Helsingsfors luftvärn. Flyglarmet tjöt. Befälet tittade på de unga och konstaterade att de inte behärskar det här ännu
"så ni får välja, antingen går ni och sätter er i bombskyddet där i backen, eller så går ni in till kanonerna och lär er. Vi var ju unga hjältar och tog inte illa upp när han började schasa oss mot bombskyddet. Vi sade att vår avsikt var att ge fienden på pälsen, så att vi tänkte utan vidare gå till kanonerna."
De unga soldaterna blev dock besvikna på att de inte fick avfyra ett endaste skott eftersom fiendeplanen flugit för högt. Men någon timme senare fick de göra det. Mannen redogör sansat och sakligt om vad som hände, om hur bomberna slog ner och satte eld på flera byggnader. En annan röst förtäljer att hans första krigsupplevelse var
"den allra mest spännande, man kunde inte låta bli att börja skaka tänder när störtbombarna började cirkla över staden. Sen kom de i så snabb takt att man inte hann spänna sig eftersom det blev så mycket att göra."
Andra barn, betydligt yngre, vittnar om den rädsla och ångest som rådde i skyddsrummen under bombningarna. Om hur hungrande spädbarn grät och tjöt. Om synen som kunde möta dem när de klev ur rummen, förödelse, bränder och död:
"Allt det här var så skakande för mig, unga flickan, att jag inte kunde hindra mina ögon från att börja tåras … inte bara för min egen del, utan för mina nära och för hela Finland."
De allra minsta barnen kunde självfallet inte involveras i några sysslor, utan deras mammor hade mandat att ägna sig åt dem till fullo, ge dem den omvårdnad och omsorg som varje barn är i behov av. Mödrar med stora barnkullar, uppemot tio barn var inte ovanligt, fick hjälp av flicklottorna.
Trots diverse hjälpinsatser tvingades tiotusentals barn att evakueras. En orsak var att flera tusen flydde från Karelen under vinterkriget. När finländarna tog tillbaka området under fortsättningskriget återvände tusentals till sina gamla hem. Barnen fick dock inte följa med utan de evakuerades. Samma sak skedde med många hemlösa familjers barn. Eller barn vars fäder stupat, och för vilkas mödrar sorgen blev för tung. Barn vars båda föräldrar dött var en annan grupp.
En kvinna beskriver när hon som flickebarn tvingades lämna sitt hem i Viborg:
"Hur lång kändes inte vägen till stationen. Jag anslöt mig till ett mörkt nedstämt följe, som med hopsjunkna axlar vandrade i samma riktning genom den mörka staden. Alla var på väg bort. Någonstans. [—] Hur annorlunda är inte en människas hållning när hon vet vart hon är på väg. Hennes hållning ser målmedveten ut, hon vet vad som väntar henne – åtminstone på ett ungefär. Vi som gick här, den dystra massan, vi visste ingenting om morgondagen, och det syntes på var och en av oss. Jag vågar inte titta bakåt, mot mitt hem. Om jag tittar brister jag ut i gråt, och det passar sig inte just nu."
Både i städerna och på landet togs hemlösa familjer och ensamma barn emot av hjälpande landsmän hos vilka de fick mat och husrum. En kvinna som när hon var barn hade satts på ett tåg utan sina föräldrar berättar: "Det var säkert då som min outvecklade barnahjärna för första gången vagt insåg vad ens rötter innebär för en människa." Hon och flera andra barn blev placerade hos en kvinna som "såg ut att vara seg. Hon var vänlig och önskade oss välkomna till sitt hus. "
Utanför Finlands gränser ställde Sverige och Danmark upp under fortsättningskriget och erbjöd att ta hand om krigsbarn. Över 70 000 barn lämnade Finland varav drygt 50 000 sattes på färjan eller tåget till Sverige. Väl framme läkarundersöktes de och sattes i karantän. Syftet var att undvika spridning av löss och eventuella sjukdomar såsom difteri. Karantänen kunde vara i flera veckor. Efter den placerades barnen i barnhem dit blivande fosterföräldrar kom för att välja ut dem. Söta små flickebarn var populärast medan äldre pojkar inte var särskilt eftertraktade. De hamnade ofta på gårdar där de blev drängar och fick utföra tunga arbeten.
Sveriges och Finland var överens om alla barnen skulle återföras till Finland efter kriget. Emellertid motsatte sig många detta. En del av dem hade kommit som mycket små och glömt av vilka deras riktiga föräldrar var. Andra hade försvenskats och trivdes bra i Sverige. En del hade helt enkelt inget att återvända till; deras föräldrar var döda. Ungefär hälften av krigsbarnen stannade kvar i Sverige.
Reflektioner och slutsatser
Krig sätter sina spår. Å ena sidan skapar det djupa minnen och även sår i själen, å den andra sidan enar det människor, ger dem identitet och styrka. Även om en del av detta har luckrats upp i dagens Finland gäller det ändå till stor del. Vad anbelangar styrkan är man stolt över sin sisu, envishet och kämparanda. Finnen gnäller inte i onödan.[1]
Allmän värnplikt råder ännu i Finland. Kristendomen är överlag en naturlig tradition, döden skrämmer inte gemene man. Skamkänslan är fortfarande en viktig del i den finländska socialiseringsprocessen; att inte dra sitt strå till stacken är förenat med skam. Man arbetar också med naturliga auktoriteter där föräldrarna har mandat att uppfostra och lära barnen vad som är rätt och fel. I skolan är läraren den självklara auktoriteten. Barnen hälsar gemensamt på läraren innan lektionen börjar, och det är tyst i klassrummen. Konsekvenser väntar de misskötsamma. Som en följd av detta visar Finland mycket goda resultat i de internationella pisa-undersökningarna som mäter barnens kunskapsnivå. Dessa visar att länder med en relativt hög grad av etnisk och kulturell likhet alltsomoftast hamnar i topp.
Jämför man detta med Sverige kan man för det första notera att alla kollektiva band har lösts upp (till förmån för en extrem individualiseringsprocess). Det gäller religionen, värnplikten, kulturen och etniciteten, även kärnfamiljen är hårt ansatt. Parallellt med detta kan man observera att traditionella plikter och uppförandekoder genomgått en mycket kraftig förskjutning i politiskt korrekt riktning. Rättigheter värdesätts högre än skyldigheter. Och det är skamligare att framföra en avvikande åsikt än att bete sig illa. I Finland är det tvärtom. Debattklimatet är friare och ärligare, och olämpliga beteenden står inte högt i kurs. Mycket av det som anses vara normala krav i Finland, betraktas som närmast kränkande här. Som psykiatern David Eberhard noterar i sin viktiga bok I trygghetsnarkomanernas land (2006) har livet självt blivit skrämmande för många: "Vi har fått en generation, som inte klarar normala motgångar."
Eberhard menar att detta sammanhänger med att staten tagit över en alltför stor del av det så viktiga individuella ansvarstagandet. Även om Eberhard har rätt, fäster han föga vikt vid att en väsentlig orsak till detta är just upplösandet av de kollektiva trygghetsbanden, de som ofta borgar för att människor klarar av att tackla livets svårigheter, utan att blanda in känslor av kränkning.
Ett bra exempel på den utbredda kränkningskulturen finner man i den svenska grundskolan. Lärarnas roll som auktoriteter har urholkats. Lärare som försöker hålla ordning och reda riskerar att bli anmälda. Fällande domar finns också. Förvisso trivs ungdomar i Sverige rätt bra i skolan men deras kunskapsnivå sjunker år för år. Det gäller såväl svenskar som invandrare. På vissa håll uppvisar de senare horribla resultat. I Rosengårdsskolan saknar närmare 90 procent av eleverna godkända betyg. Även universiteten har kommit att präglas av kränkningskulturen, något som DN-journalisten Maciej Zaremba häromåret uppmärksammade i en lysande artikelserie. Ett närliggande tema utgörs av Susanna Popovas Elitfeministerna (2004) som visar hur en militant, ofta ovetenskaplig, genusmaffia tagit över vid universiteten samt kraftigt påverkat politiken.
Västvärlden har i stort sett förbjudit barnarbete och man ställer krav på övriga världen att upphöra med det. En stor del av de finländska barnens sysslor under kriget praktiseras fortfarande på många platser i världen. Idag klassas detta som barnarbete. Nu är det inte ovanligt att man i Finland fortfarande hjälper sina fäder, släkt och vänner med sysslor liknande dem under kriget, ehuru något tvång inte finns med i bilden. När jag som barn varje sommar kom till farfars gård i Finland var det frivilligt huruvida man ville hjälpa till med höbärgning, hämta vatten från brunnen, mata djuren mm. Sådant tycker det flesta barn är både kul och spännande.
I Sverige tycks den sortens "barnarbete" ha förenats med en känsla av kränkning, illustrerat av typiska utsagor som: "jag känner inte för det" eller "ingen kan tvinga mig". Förmodligen är detta en förklaring till att det varje sommar kommer tusentals utländska bärplockare till Sverige. Att ställa krav på svenska ungdomar att ta dessa arbeten skulle nog inte låta sig göras.
Beträffande flyktingsituationen finns en rad komparativa aspekter att beakta. De finländska krigsbarn som kom till Sverige var barn i gängse mening. Skillnaden är milsvid gentemot de mustaschprydda ungdomar som idag anländer. Till skillnad från de förra, som ofta hade förlorat sina föräldrar och vars avsikt från både svensk och finsk sida var att de skulle återvända, kommer dessa ofta hit som ankare i syfte att hela familjen och andra släktingar ska få komma efter. Någon tanke på återvandring är det inte tal om.
Man kan också urskilja en kulturell skillnad. De finska krigsbarnen hade en kristen bakgrund. Det underlättade det deras inlemmande i det svenska samhället, till skillnad från många av dagens asylsökare som i betydligt större utsträckning inte finner sig tillrätta här, något som bl a avspeglar sig vålds- och brottstatistiken liksom i bidrags- och arbetslöshetssiffrorna.
Graden av hemska bakgrundshistorier är svår att jämföra. Klart står dock att många finska krigsbarn var med om traumatiska upplevelser. De sattes också i karantän så fort de anlände till Sverige, och inte sällan fick de utföra hårda arbeten. Men jämmer har sällan hörts från deras sida, även om det i vissa fall vore befogat. Generellt sett var de tacksamma över att få hjälp.
De ungdomar och asylsökande som idag kommer behandlas med silkesvantar. De får allt serverat, inga krav ställs. Beteende avgör inte om huruvida de får stanna eller ej. I detta kan skönjas ideologiska förtecken. En enorm diskrimineringsindustri har lärt många att känna sig kränkta av allt möjligt och att ställa krav på det land som gett dem skydd.
En ytterligare lärdom från Finlands krig är att ett helt område sällan kan betraktas som krigszon. Geografiskt sett rör det sig kanske om områden som täcker 5-10 procent av landet ifråga, resten är tämligen säkra zoner att befinna sig i. I dylika zoner flöt livet i Finland på relativt bra, trots umbärandena. Detsamma torde gälla många områden även idag. Ett stöd för detta är det faktum att tusentals av de asylrelaterade invandrare som kommit till Sverige, varje år åker tillbaka till sina forna hemländer (förtryckare) på semester; inte sällan har de dubbelt medborgarskap (om kaos skulle bryta ut i Sverige har de alltså ett land att återvända till).
Mot denna bakgrund ter sig den svenska politiken med livslång fristad och försörjning åt allehanda människor, ungefär 70Â 000 om året, minst sagt märklig. I de flesta fall saknar dessa id-handlingar såsom pass. Således är det svårt att veta varifrån de egentligen härstammar och om de verkligen är i behov av skydd, eller bara vill komma i åtnjutande av västerländsk levnadsstandard. Det senare är i längden både ekonomiskt ohållbart och moraliskt felaktigt gentemot skattebetalarna, det arbetande folket.
Att hjälpa människor i verklig nöd är förvisso moraliskt riktigt. Emellertid sker det bäst enligt de principer som krigets Finland visade prov på. Dvs hjälp i närområdet samt strävan efter att återvända när förhållandena i hemlandet tillåter det.
En likartad återvandringsprincip förespråkades särskilt under 1990-talet av FN/UNHCR (vilket behandlas grundligt i boken Flyktingpolitikens andra steg, Björkman m fl 2006). Medierna har valt att inte informera om denna princip. Och de styrande har inte ansträngt sig för att förverkliga den. Ideologiska överväganden har lett till att man vänt bort blicken från vad som står att läsa i en av statens offentliga utredningar (SOU-bilaga, 1996:55, s 30): "Enligt all internationell erfarenhet är repatriering den mest ideala lösningen på ett flyktingproblem."
John Järvenpää
[1] Går det för det långt reagerar finländaren dock. Tilliten till staten är stor men misstankar om fel får konsekvenser. Finland var det land som efter folkliga protester presenterade Europas första rapport mot fjolårets pandemivaccin. Ett annat exempel är invandringspolitiken, som av tradition varit sund. Man har tagit emot små skaror som gått att inlemma i samhället. På senare år har dock tendenser i riktning mot den urspårade svenska politiken kunnat skönjas. Det är därför Sannfinländarna inom ett par veckor väntas göra ett rekordval (som en reaktion på att Sannfinländarna inte anses vara tillräckligt sanna, har även bildats det radikalare Frihetspartiet, som dock inte väntas nå framgångar vid detta val).
Lämna ett svar till Asystoli Avbryt svar