Tv, radio, reklam, sms, internet, oräkneliga tidningar och tidskrifter. Dagens informationsström är så omfattande att det ofta dränker vår förmåga att tänka djupare och reflektera över det som massmedia serverar. Vi bara tar emot.
För 30-40 år sedan, när det ”bara” fanns två teve och tre radiokanaler, visste alla vad statsministern hade tagit upp i sitt tv-tal kvällen innan. Folk pratade om och analyserade dess innebörd. Hockey-VM betydde något, även om ryssarna var överlägsna med sina Makarov, Larionov, Krutov och allt vad de hette. Idag, hur många har koll på vilket land som vann i fjol? Och för övrigt, spelade man hockey på sommaren såsom görs idag?
När Clark Olofsson hade skjutit mot polisen eller när grova våldsbrott begåtts ”chockades” Sverige. Många frågade sig var detta ska sluta? Kommer brottsligheten att ta över? Idag är dylikt våld vardagsmat och renderar ofta bara en liten notis. Media anser det vara viktigare att vi får en inblick i någon kändis privatliv.
Förr var julen och påsken stillsamma med en tydlig koppling till den kristna traditionen. Idag präglas julen av jäkt, kommers och ett överflöd av Hollywoodfilmer, och påsken av mat och godis. För att inte ”kränka” någon undviker många skolor att ha traditionsenliga firanden av dessa högtider.
Utöver det irrelevanta informationsflödet finns ett antal pålagor som ytterligare rycker undan den moderna människans tid för reflektion. Hon har avsevärt fler saker att hålla reda på. Arbete, familj och hem upptar idag merparten av tiden för båda föräldrarna. Härtill kommer att storstadsmänniskan på en vecka träffar lika många personer som medeltidsmänniskan gjorde under sin livstid.
Allt detta sker fastän dagens människa har i stort sett samma biologi och hjärnkapacitet som medeltidsmänniskan. Det säger sig självt att ”det moderna” med alla dess förnimmelser innebär en enorm påfrestning för hjärnan. Stressen har ökat. De psykiska åkommorna likaså.
Personer inom autismspektrum har på bara 20 år ökat från 1 barn per 2500 till 1 på 150.[1] Sådana barn och ungdomar är socialt handikappade. De har svårt att tolka andras känslor och tankar och svårt att själva förmedla sina egna känslor. De är stresskänsliga och för mycket intryck gör dem frustrerade. Detta kan ta sig uttryck i antingen irritation och aggressivitet eller inåtvändhet och slutenhet. De är sårbara för det kvantitativa system som utmärker dagens samhälle, där allt ska bearbetas reflektivt och snabbt. Motsatsen, det kvalitativa bearbetandet – som är reflekterande, lugnt och rofyllt – passar dessa barn betydligt bättre.
David Meyer, ledande forskare inom neurologisk stress, anser att informationsutbudet och att hålla flera bollar i luften samtidigt överlag gör oss dummare.
Det är inte svårt att finna belägg för denna tes som i kombination med människans anpassningsförmåga leder oss till följande: människan bearbetar de irrelevanta intrycken genom att förenkla och skapa dikotomier, svartvita bilder och förklaringar av världen. Eller så orkar hon inte bry sig. Hon anammar den oreflekterade tolerans som utmärker det moderna projektet och med vilket hon slipper ta ställning överhuvudtaget. Denna tolerans handlar om ett okritiskt bejakande av i princip allt som avviker från det västerländskt traditionella. Ibland går dikotomin och denna tolerans hand i hand. Hursomhelst är deras främsta kännetecken att de inte rymmer vare sig nyanser eller reflektion. Fördumning skulle professor Meyer kanske kalla det.
Invandringspolitiken och mångkulturalismen bygger just på idén om oreflekterad tolerans. ”Den andre” med sin mörkare hudfärg symboliserar något angenämt och trevligt, fastän de politiskt korrekta inget vet om honom och henne. Man definierar bort individuella egenskaper till förmån för en kollektivisering, som annars anses vara förkastlig. ”Alla invandrare vill arbeta och göra rätt för sig”, hävdar de politiskt korrekta, trots vetskapen om att långtifrån alla svenskar vill det.
På ett märkligt sätt utgår detta från att invandrarskap och hudfärg i sig utgör grundkriterier för att den inhemska befolkningen ska bejaka och acceptera invandrarna. Det är samma bedömningsgrund som rasismen, fastän den utifrån kriterium om invandrarskap dömer ut den andre. Där rasismen oreflekterat och med automatik dömer ut, bjuder toleransen in på ett likaledes oreflekterat sätt.
Rasismen och den oreflekterade toleransen är dikotoma speglingar av varandra.
John Järvenpää
[1] Illustrerad Vetenskap nr 7, 2010. En faktor som ökar risken för att få barn med autismspektrum är att skaffa barn sent i livet. Efter 35 års ålder är risken sex gånger så stor som för par som skaffar barn i 20-årsåldern. Härutöver misstänker forskare att global reseaktivitet med kontakt med nya bakterier och virus kan öka risken.
I artikeln sägs inget om de miljöfaktorer som tas upp i texten ovan. Emellertid talar det mesta för att personer som utvecklar autismspektrum föds med en genetisk sårbarhet för detta, vilket dock påverkas av samspelet med miljön. Ju mer intryck och stress, desto grövre blir handikappet.
En viktig förbisedd miljöfaktor är alla de gifter som den moderna människan utsätts för, nu senast uppdagades att barnens nappar är giftiga. För den som vill sätta sig i de gifter som maten innehåller rekommenderas en titt på hemsidan Konsumentsamverkan – en obunden konsumentorganisation fristående från både näringsliv och partipolitik.
Relaterat:
Fördummande modernitet av Ellen Mattson
Tålamod är en dygd av J Järvenpää
Lämna ett svar till Teofrastus Avbryt svar