Intelligens – av latinets att begripa, att förstå – är nog den mest undanträngda egenskapen som det svenska samhället bär på. Främst beror detta på jämlikhetsprincipen som stadgar att vi alla är stöpta i samma form och har samma kapacitet att hantera problem; att vissa har det svårare beror endast på miljön, det sociala arvet. Detta har fått till följd att såväl medier som politiker alltsomoftast blandar ihop hur saker är med hur de borde vara.

Också inom vetenskaperna är intelligensen ett hett område. Många forskare, även inom psykologin och neurologin, hävdar bestämt att intelligens är nonsens; allt handlar om vad vi fått lära oss via miljön. Hursomhelst forskas det mycket om intelligens, men då ofta under beteckningar såsom kognitiva eller exekutiva funktioner.

Intelligensen som sådan kan vare sig mätas eller identifieras på ett renodlat sätt. Att den är medfödd och knuten till logiskt och i synnerhet abstrakt tänkande är forskningen ganska enig om. Det finns talrika tester av problemlösande karaktär som ger en indikation på detta. Och med den nya tekniken kan neurobiologerna avläsa t ex blodflödets eller nervcellers aktivitet i de områden, främst prefrontala cortex, som är förknippade med intelligens.

För drygt 100 år sedan fastslog Charles Spearman att det finns en generell intelligens, som kom att kallas och fortfarande kallas Spearmans g. Denna intelligens är övergripande och en individ som har den kommer att kunna lära sig att behärska alla områden som hon tar sig an, teoretiska såväl som praktiska. Är man bra på matematik brukar man vara bra även på det verbala området. Och man klarar av att lära sig också händiga göromål.

Spearmans definition skiljer sig från modul intelligens som innebär att det i hjärnan finns områden för olika förmågor. Anhängarna av denna modell brukar ange sju olika områden, bl a spatial, logisk och språklig förmåga. Enligt det modulära synsättet kan man vara bra, ja t o m ett geni, på ett område men i princip helt borta på något annat. I geniets fall handlar det ofta om s k autistiska savanter som besitter extraordinära förmågor, exempelvis att minnas 70-80 procent av allt de läser.

En populär variant av "intelligens" är den känslomässiga eller emotionella, även kallad EQ. Den handlar om sådant som att vara medveten om sina känslor och kunna behärska sig själv, samt ha empati och kunna interagera socialt. Det sociala spelet kräver dock ingen generell intelligens. Att lära sig genom att iaktta och härma, det klarar även den lågbegåvade.

Gällande empati kan det konstateras att män i allmänhet har klart mindre empati än kvinnor. Forskare skiljer på instinktiv empati, vanligast hos kvinnor, och komplex, intentionell empati, som är vanligast hos män. Förenklat kan man säga att mannen förstår men inte känner lika mycket som kvinnan. Annica Dahlströms Könet sitter i hjärnan (2007) ger många belägg för att kvinnor överlag känner medan män tänker.

Självbehärskning och självkontroll, som alltså sägs ingå i EQ, kräver intelligens. Mycken forskning har nämligen visat att det finns ett klart samband mellan intelligens och förmågan att stå emot känslomässig stimuli, frestelser, njutningar. Stimulus/respons-forskning visar att barn som är duktiga på att hämma sig själva, t ex kan stå emot att ta den där godisbiten som de lämnats själva med, i vuxen ålder har bättre tålamod, högre utbildning, lön och IQ, än de barn som inte klarar av frestelsen, utan genast eller ganska snabbt efter att testledaren lämnat rummet, snappar åt sig godiset.

Känslor är alltså inte intelligens, vilket den moderna definitionen av exekutiva funktioner lär oss. Dessa funktioner har att göra med avancerad kontroll av mer vanemässiga, automatiska rutiner tankemässiga, perceptuella, emotionella som gör att beteendet inte alltid utlöses eller drivs av utifrånkommande stimuli (miljömässiga faktorer).

Exekutiva funktioner baseras som sagt på prefrontala cortex. Viktigt att tillägga är att det sker i samarbete med andra hjärndelar. Det exekutiva tar vid när invanda tankemönster måste brytas, när man står inför nya utmaningar. Det möjliggör perspektivbyten och flexibilitet i tänkandet, samt kreativitet och simulering av framtida händelser. Som redan påtalats möjliggörs impulskontroll. Vilket i sin tur får oss att reglera våra beteenden och uppträda adekvat.

Brister i exekutiva funktioner kan bl a knytas till stimulusbundenhet och svag impulskontroll, svårigheter att hålla fast vid uppsatta mål samt oförmåga att hantera såväl nya som komplexa idéer och problem. Personer med dessa brister blir lätt frustrerade. Och de tenderar att se sig själva som slavar under omständigheterna, dock inte biologiska utan samhälleliga och miljömässiga.

Intelligensen är således en viktig faktor, en faktor att räkna med. Den ger underlag för nya och spännande diskussioner.