Hur är läget? I det svenska kulturlivet just nu? Härmed några reflektioner.
.
Jag börjar denna krönika med denna reflektion: det tycks vara ett generationsskifte på gång i thrillergenren. Jan Guillou känns något passé. Nu kommer istället namn som Anders Jallai (”Spionen på FRA, ”Natoagenten”, Bilderbergermötet”, 2010-2013) Kaj Karlsson (”Operation Nordvind”, 2012) och Lars Wilderäng (”Midvintermörker”, 2012). Och generellt, sett till svenska spänningsromaner såsom deckare med mera, borde man kunna vänta sig samma vindkantring där. Vill verkligen svenskar läsa mer vänstertongångar av typen Stieg Larsson, Liza Marklund och Arne Dahl?
Det är ju så att Stieg Larsson mm är lite ”yesterdays news” nu. Men än har inte svenska spänningsförfattare generellt tagit bladet från munnen. Inte ens borgerliga författare som Håkan Nesser eller Lars Kepler gör ju några politiska påståenden. Det är för att vi har ett slags diktatur i det här landet: sammetsdiktatur eller åsiktsdiktatur. Den som inte lyder taktpinnen hos medias moguler får rasiststämpel. Det är ett bruk som är lika med att säga: håll käften.
– – –
Vi lever under ett slags skräckvälde. Folk är rädda. Folk i den gamla, ärevördiga demokratin Sverige är rädda för att uttala sig om vissa frågor, som invandringen. Denna fråga får inte diskuteras. Det är horribelt. Kärnkraft var till exempel en ödesfråga för 30 år sedan. Den diskuterades fritt. Sedan dess har en miljon invandrare fått permanent uppehållstillstånd här. Den utvecklingen har varken jag eller någon annan fått säga något om. Tvärt om: har vi gjort det har vi defamerats och karaktärsmördats, förlorat jobbet, fått en yxa i dörren av AFA eller värre.
Denna tingens ordning måste upphöra. Vi måste åter få möjlighet att diskutera saker fritt. På arbetsplatser, i akademin, i media och i litteraturen. På grund av olika former av censur – refuseringar av i övrigt ypperliga böcker, samt självcensur hos författare som försöker ”passa in” – blir ju en massa böcker inte skrivna. Man skulle önska att svenska författare tog bladet från munnen och skrev fritt – att de skrev mot tidsandan, mot åsiktsdiktaturen, mot massinvandringsregimen. Därmed får man kanske inte sina böcker utgivna i dagens klimat, men det hela är på väg att svänga nu tror jag. Den som påstår dylika saker brukar kallas ”obotlig optimist” när dessa saker debatteras i andra fora. Men vem kan egentligen se någon framtid för mångkulturismen och dess stödtrupper i media och riksdag. Därför borde det finnas plats för optimism.
– – –
Sverige och världen håller på att förändras och snart når förändringen Söders höjder. Den är nog redan där. Söder i Stockholm, mediaelitens sedvanliga hemvist, nås i dessa dagar av allt fler upplysta argument, av insikter att den 20-åriga Höga Visan om massinvandring inte är gångbar längre, och att den åtföljande åsiktsdiktaturen i massmedia är ohållbar.
Om framtiden för media och litteratur ligger inom de etablerade ramarna eller helt inom nymedia, det återstår att se. Än är det inte för sent för eliten att reformera sig. Men klockan tickar och etablerade medier måste reformera sig snart om de ska hänga med in i framtiden.
.
Relaterat
Frekvenskrig på litteraturens område
.
Prins Eugen: ”Mot Omberg”
Lämna ett svar till zeno Avbryt svar