Nationalism, vad är det? – Nationalismen är högst aktuell i dagens debatt. Europas folk reser sig mot globalistväldet. I protest mot massinvandring och mångkulturism hävdar Europas traditionella befolkning sin självbestämmanderätt. – Nationalismen är satt på dagordningen. Och nationalismen är ingen fluga, ingen nyvaknad ideologi. Den är, för Europas vidkommande, ett centralt begrepp för historien sedan 1800-talet. Och då uppstod den som en befrielseideologi, en ideologi i kamp mot imperialism och förtryck.
När man betraktar nationalismens historia i Europa, var ska man börja? Man kan till exempel börja i grekernas uppror mot turkarna. Detta tog sin början på 1820-talet. Turkiets osmanska välde hade sitt kärnland i dagens Turkiet och med stora utlöpare i Mesopotamien och Levanten. Dessutom behärskade man hela Balkanhalvön inklusive Grekland. Grekerna återupplivade då sin frihetstradition från antiken och började strida för sitt oberoende. Sinnebilder från perserkrigen med slagen vid Thermopyle, Salamis och Marathon frammanades. Man bekämpade som alltid Imperiet – då perser, nu turkar.
Grekerna ville vara herrar i sitt eget hus. Och hjälp kom från Västeuropa. Omsider vann grekerna sin frihet. En grekisk stat bildades. Den turkiske sultanen gav 1829 upp anspråken på grekiskt land, hållet av turkarna sedan 1400-talet.
– – –
Grekerna hade alltså gjort uppror mot imperialism och förtryck. Och nationalismens historia är full av exempel på dylika uppror mot Imperiet. Jag håller mig kvar i 1800-talet så länge. Det grekiska frihetskriget var ett av många nationella frihetskrig denna tid. Natio är latin för ”jag är född”. Nation är lika med det man är född som, en grupp folk med samhörighet etniskt, språkligt och kulturellt. Grekerna kände sig till exempel åtskilda från turkarna. Man var olika denna folkstam språkligt, sedligt, historiskt och religiöst. Grekerna var ett folk. Och man visste det.
Om man på detta sätt är ett folk vill man så klart ha ett land, ett territorium. Grekerna hade sitt traditionella område, man bodde sedan urminnes tider på Balkanhalvöns södra del, på Peloponnesos, i Attika osv, och man stred för att själva få styra detta land. Och man lyckades med det, man fick självständighet i sitt rike. Man grundade då en stat, en nationalstat med centralmakt i form av regering och förvaltning.
Grunden för det hela var nationalismen, nationalitetsidén, nationalkänslan. Man var ett folk och man visste det. I modern tid har denna nationalism präglat Europa sedan Napoleonkrigen, då bland annat tyskarna reste sig mot den franske erövraren (die Befreiungskriegen, 1813-15). Nationalismen skapade på sikt nya stater (Bismarcks Tyskland, Cavours Italien), och före det Belgien och Grekland. Nämnas kan här även 1830-talets polska uppror mot Österrike och Ryssland, som slogs ner. Polackernas kamp rönte stora sympatier vid tiden, även i Sverige. Det var andra tider det: man vurmade allmänt för nationalism i dåtidens tongivande kretsar, bland författare, konstnärer och musiker.
Grekerna hade som sagt gjort uppror mot Turkiet. Mot turkväldet kom sedan fler europeiska frihetsrörelser: Rumänien, Bulgarien, Montenegro och Albanien gjorde sig successivt fria före första världskriget. Minns här även hur på våra breddgrader Norge frigjorde sig från den svenska unionen: dagens svenska nationalister torde enbart känna glädje över denna frigörelse. Ty sedan 1905 och allt framgent råder samnationalism i Norden.
– – –
Nationalismen är en ädel yttring och alla dess exempel visar det. Nationalismen går inte att hejda. För att fortsätta den historiska översikten kan sägas att nationalismen efter första världskriget var stark i Östeuropa. De ryska och österrikiska väldena gick under och gav frihet åt tjecker, polacker, ester, letter, litauer och sydslaver. Alla dåtidens politiker var med på det. I Versaillesfreden skulle man ju ta hänsyn till ”folkens självbestämmanderätt, utövad i fria och opåverkade omröstningar” [Kunskapens bok 1959, s 2442]. Samma rätt kom senare, efter 1945, att hävdas av de europeiska ländernas afrikanska och asiatiska kolonier. I Europa idag, 2014, förnekar man dock folken denna självbestämmanderätt. Elitfigurer inom media och politik kommer dragande med ”jugoslaviska inbördeskriget” och ”medeltida fasoner” så fort man hävdar folkens självbestämmanderätt. Denna reaktion är, med ett ord, enkelspårig.
Men nationalismen kan inte hållas tillbaka. I vår tid har nationalstater som de ovannämnda plus Irland och Finland bildats. Och i Asien stater som Vietnam, Filippinerna, Laos och Kambodja, och i Afrika har vi ett otal stater som gjort uppror mot Imperiet i alla dess former för att bli herrar i sitt eget hus.
Ska detta vara så svårt att inse? Vad är det med dagens PK-elit; varför är den emot nationalismen? Är man emot att ungrarna 1956 gjorde uppror mot Sovjetväldet? Är man emot balternas frigörande från Sovjet på 1990-talet? Tydligen, eftersom nationalismen svartmålas så fort MSM:s gurus får säga sitt.
MSM försvarar Imperiet, folken gör uppror mot det. Och själv ser jag mig som svensk nationalist, i kamp mot det samtida PK-imperiet. Sverige har i och för sig alltid varit fritt och självständigt. Men nu är denna frihet hotad. PK-ismen vill asfaltera landet med mångkulturism, byta ut flaggan mot Prideflaggan och alstra bort de etniska svenskarna med en ny, fjärrimporterad befolkning som agent.
I detta läge måste man protestera. Som svensk måste man hävda sin nationella bestämmanderätt. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land. På samma sätt som greker har rätt till Grekland, tyskar till Tyskland, norrmän till Norge, ester till Estland, polacker till Polen osv osv.
– – –
Vi svenskar är ett folk och vi vet det – förhoppningsvis…! Vi måste uppamma den i viss mån slumrande nationalkänslan. Vi måste vilja bli ett folk, annars går det inte. Vi måste, bland annat som grekerna på 1820-talet, inse att det rådande systemet förtrycker oss och att en politik på nationell grund gynnar oss mer. Men idag ska vi förstås inte kriga för vår frihet, inte om jag får råda. Fredlig metapolitisk verksamhet, med folkbildning, debatt och upplysningsverksamhet i dessa frågor, är vägen att gå anser jag.
Vi svenskar har en historia, en kultur och ett språk gemensamt. Vi har en flertusenårig historia som folk, och denna nationalkänsla måste vi nu omhulda och vurma för. Bara om vi vill bli fria från PK-ism och mångkulturism så kan vi det. Bara om vi erkänner oss som ett folk kan vi befria oss från Imperiet och åter njuta sann självständighet.
Relaterat
Minnen av punk och hårdrock: nationalism och traditionalism
Svenskfientligheten är en realitet
Svenssongalaxen: Samnationalism — en möjlighet
2013: ”Vi svenskar existerar och har rätt till detta land”
Sjöslaget vid Navarino 1827, en händelse i det grekiska frihetskriget.
Lämna ett svar till 500500 Avbryt svar