Vi har i västvärlden något som heter massmedia. En rätt så stor del av denna media är den traditionella: printmedia, dvs tidningar. Vad DN, SvD, Expressen och Aftonbladet sysslar med kan sägas angå den politiskt intresserade. Men alla är inte insatta i hur en tidningsredaktion fungerar. Disclaimer: jag har aldrig varit anställd som journalist. Bara frilans i månadstidningar och motsvarande. Men jag tror mig veta hur det går till i den dagliga driften på en dagstidning. Därför dessa rader.
1.
Att skriva för Motpols läsare är på sätt och vis enkelt. Man vet att läsarna har en viss bildningsnivå. Man behöver inte förklara allt för dem. Så när jag i det följande beskriver vissa elementa i pressens rutiner, så gör jag det i medvetande om att de flesta på Motpol nog redan förstått detta. Men när man rör sig ute på internet i övrigt får man intryck av att folk inte har en susning om hur en tidning arbetar.
Som detta: det finns redaktörer. Dessa är chefer, dessa bestämmer vad som ska stå i tidningen. Dessa driver igenom den policy som, implicit och explicit, tidningen ifråga står för.
Vi kan ta en fiktiv morgontidning som exempel. Den som bestämmer tidningens inriktning, det är chefredaktören. Och han har förstås ägarnas stöd; de vill ha honom där. Sedan verkar chefredaktören genom sina underchefer (politisk chefredaktör, nyhetsredaktör osv) och får på så sätt tidningen att spegla den redaktionella linje han har.
Att till exempel skribenten NN skriver det och det, det är inte något som denne helt på egen hand avgör. Skribenten ifråga må ha sina talanger och idéer. Men vem styr i slutändan, vem drar upp riktlinjerna? Redaktören. Inte enskilda skribenter.
Sedan finns det mer fritt lejda krönikörer. De har en något större frihet, men även för deras texter resoneras det kring vad som ska behandlas. Allt sker inom ramen för en redaktionell verksamhet. Och det kan man ju rent objektivt inte opponera emot. Jag vill bara ha sagt att redaktören redigerar. Texter i dagstidningar uppstår inte okontrollerat i skribentens hjärna för att sedan vips hamna i tidningen. Men många internetpostare tycks idag tro det. Det må vara att Aftonbladet fungerade så här på 70- och tidigt 80-tal innan Torbjörn Larsson tog över. De enskilda skribenterna hade mer inflytande då. Men denna tid är sedan länge förbi.
2.
Redaktören redigerar. Det vet jag av egen erfarenhet. Jag vet även att ett visst samspel mellan skribent-redaktör förekommer. Men en redaktionell linje måste finnas. En tidning är inte en slumpartad samling texter, den är manifestationen av en Vilja, en Riktning och en viss Tendens av åsikter.
Jag har sett otaliga exempel på folk som tror att det bara är att börja skriva i en viss tidning om man får lust till det. Men så är det alltså inte. Redaktören redigerar. Det finns alltid en redaktionell linje. Och finns det inte det så bör det finnas.
3.
En anmärkning om titeln ”redaktör” behöver göras. Det kan associera till något slags chef. Men som yrkestitel (på visitkort, i taxeringskalendern etc) så kallas alla fast anställda journalister för ”redaktör”. Det är den vedertagna titeln. Det finns oändligt fler redaktörer i detta land än det finns tidningar.
(Sedan har vi yrkesbefattningen ”redigerare”. Denne tar den färdiga artikeln och skriver rubrik, ingress och bildtext. Och, i papperstidningar, kortar ner om det behövs. — Detta är den fysiska redigeringen. När, som jag sa, ”redaktören redigerar” så är det den ideella, strategiska redigeringen det handlar om.)
4.
Nu över till detta: att folk klagar på att det finns nepotism i MSM. Journalistbarn blir journalister osv. Men saken är den att i Sverige, som är ett litet land, sker mycket i arbetslivet genom kontakter. Och journalistyrket har dessutom en ganska låg tröskel. Om man till exempel behöver en text i ungdomsbilagan om en ny trend, kan det ligga nära till hans att låta utrikeschefens dotter, som har koll på detta, skriva texten.
Detta är inget att uppröra sig över. Inte så att jag själv har några släktingar i media. Men i alla nischer av media är kontakter värdefulla. Även i nymedia till viss del. Om du ska leja någon vill du ha koll på denne. Så mycket enklare då om du anlitar någon på rekommendationer än tar någon helt okänd.
5.
Jag har inget mer att säga om pressens arbetsmetoder. Jag övergår därför till några spridda reflektioner om läget i branschen idag.
Till exempel: det har spekulerats över om morgontidningen SvD kommer att läggas ner. Den har på sistone skurit ner mycket (outsourcat sportredaktionen till exempel) och ger idag ett något blekt intryck. SvD har operativt sällan varit särskilt solid, det har alltid varit en hipp-som-happ-tidning och nu går upplagan brant neråt. Men — har det sagts på Svarta Kattens forum — Schibsted kommer antagligen aldrig att lägga ner SvD formellt. Man kan ju samköra än mer med sin andra blaska Aftonbladet men ha skilda operationer så pass att det går att få presstöd. Redan idag sitter ju SvD inklämd på samma våning som Aftonbladet i det där glasade Klarahuset. Vissa tidningar är idag chimärer, i praktiken samma redaktion men formellt skilda tidningar för att få presstöd (gjort i en stad i Norrbotten sägs det, och även i Dalarnas lokalpress nyttjas detta).
Men Schibsted kanske inte tänker i termer av presstöd. Detta ges ju bara till printeditioner har jag för mig. Och det Schibsted-ägda Aftonbladet sägs vara helt inne på att lämna print och gå över till webb. SvD tycks signalera samma sak. Men även i så fall torde SvD kunna få överleva, som en i stort sett samproducerad men ändå självständig operation.
Dock är det svårt att tjäna pengar på webbtjänster. Det vet alla i media. Katalogföretaget Eniro kan tas som exempel. Det tjänar bara en bråkdel idag av vad man gjorde när alla hade telefonkatalogen på papper. Eniro finns idag på nätet men sötebrödsdagarna är över för dem, sägs det. En vacker dag ville ju ingen längre ta hem den där tjocka saken — telefonkatalogen — som årligen levererades i trappuppgången. Detta är en tydlig illustration av printmedias död.
6.
Det går brant neråt. Även för den omvittnat vinstgivande Aftonbladet så går upplagan ner. År 2000 ska upplagan ha varit 450.000. I en novembermätning 2012 var den 194.300. Och i november 2013 var den 162.000 ex. Smärtgränsen sägs vara en upplaga under 100.000.
Även om gammelmedia lyckas ”migrera till webben” så är det en reträtt av sällan skådat slag. Finns man inte som ”ett faktum på marken” vid snabbköpskassorna, finns man bara på nätet, så är man ju bara en sajt bland andra. Man måste då — än mer än vad fallet är idag — konkurrera med bloggar och allehanda sajter.
Journalistik är inte vad den en gång har varit. Den har idag fragmentariserats, som en engelsk professor nyligen sa. De text- och faktabitar som folk förr fick sig serverade i en tidning (texter såsom debattinlägg, nyheter, annonser, recensioner etc) finns idag utspridda över hela nätet, fritt för alla och envar. Och på nätet kan man dessutom (på forum och sajter som Motpol) kommentera, opponera och lägga fram sin syn på saken. Det enkelriktade nyhetsflödet, som var papperstidningens affärsidé, är död.
7.
Tidningarna har problem. Men gäller det DN då, svensk medias flaggskepp…? Går inte den lysande då, tar inte den mark…? Nej. Inte alls. Inte heller DN går så bra. Visst har man sitt renommé, men den sjunkande upplagetrenden man har går inte att vända. 80- och 90-talen är långt borta. Man har till exempel övergett själva DN-skrapan där i Marieberg och huserar idag i DN:s gamla tryckeri intill.
DN bedriver som antytt ”agendasättande journalistik”. Och den är riktad både till vänster och höger. Till vänstern, om det gäller någon antivit krönika som säger att svenskar inte existerar och att allt i julfirandet har kommit utifrån (Maja Hagermans paradgren). Och till högern, om det gäller någon milt mångkulturkritisk text, som den av Richard Schwarz i december. Då tror vissa regimkritiker: Nu vänder det! Kolla här! DN har sett sanningen! — Och så länkas artikeln på Flashback och så får den 1.000 extra klick och så myser DN:s redaktion. Jojo, lite ytlig mångkulturkritik genererar klick noterar man. Detta måste vi fortsätta med.
Mängden klick spelar nämligen roll när man ska visa annonsörer hur populär den egna sajten är. Detta är en strategisk faktor i nätmedia. Om alltså landets regimkritiker kunde förstå att dylika drag hos DN (= enstaka regimkritiska ariklar) bara är ett spel för gallerierna, så skulle DN fortare avslöjas som den antivita, svenskfientliga operation den är.
Coda
MSM går dåligt. Den förlorar inflytande. Och nymedia och internethögern vinner mark. Det kan självaste Motpol vara ett exempel på. Senast jag kollade Alexas rankning av landets sajter så var Motpol på plats 870 där. Och en ungefär jämförbar sajt som Politism.se, finansierad med 6 miljoner kronor från LO, var bara på plats 3.300.
Jag må tala i egen sak här. Jag är ju Motpolsskribent. Men nog är detta en indikation på något. Högerns tagningar på verkligheten engagerar de bildade läsarna, vänsterns möter en gäspning. Och nymedia har stark opinionsbildande kraft medan MSM kan sägas ha förlorat denna kraft.
Sajter som Motpol, Realisten, Avpixlat och Fria Tider mm sägs tillsammans ha cirka 500.000 läsare per dag. Jag har ingen källa och läsarantalet kan vara mindre än så. Men detta att påverka opinionen kräver inte total dominans i media. Det krävs bara att man etablerat sig och blivit känd för läsarna som ett alternativ. Och den ställningen har nymedia idag, om ni frågar mig.
Relaterat
Minnen av punk och hårdrock: nationalism och traditionalism
När Mannerheim räddade Leningrad
Lämna ett svar till Lennart Svensson | Globalismens natur Avbryt svar