I somras besökte jag Stockholm. Jag besåg en hel del. Bland annat Stockholms slott. Jag passerade utanför det och gjorde nedanstående reflektion. 

Det är sommaren 2013. Jag är i Stockholm. Vädret är sublimt: spridda moln och 20 grader varmt. Jag går Västerlånggatan bort till Mynttorget. Och väl där finner jag en koloss på höger hand. Ett hus, en barockskapelse av andliga dimensioner.

Det är Stockholms slott. Jag behöver inte gå in i det. Jag vet redan hur det ser ut där inne. Men exteriören kan vara värd en anblick. Så jag approcherar Lejonbacken. Jag kan se slottet, men vinkeln är lite för snäv. Jag går därför tillbaks en bit in på Riksbron och ställer mig där för att beundra palatset.

Om jag nu kunde beundra det…! Stockholms slott är nämligen lite för stort. Det är en praktfull, men något monoton skapelse i nyrenässans. Ritningarna kom till under 1600-talet, den föregivna barockens tid, tiden då allt skulle vara storslaget, välvt och ornamentalt. Men Stockholms slott lutar sig mer åt en äldre smak, åt renässansförebilder som Palazzo Farnese än till klassiska barockskapelser à la Borromini.

I korthet: Nicodemus Tessin den yngre skapade slottet så som han ville ha det. Han gillade ”lådstilen”: platta tak och raka linjer. Han gav oss inga torn med tornhuvar, han gav oss inga uppstigande fronter ur husmassan, nej allt är platt. Och en smula för stort. Man hade kunnat tänka sig samma planlösning, en husfyrkant, men något mindre. Nu ser det ut att ha placerats där med skohorn.

Men med det sagt så är slottet i sig värdigt och pampigt. Huvudfasaden, norra längan här vid Lejonbacken med sina ramper och stenlejon, talar sitt tydliga språk: majestas. Och de låga flyglarna som ramar in norra fasadens Logård är rätt lyckade, de ger omväxling. Och frånvaron av staytetter på takbalustraden, och frånvaron av den planerade ryttarstatyn på borggården – det är helt i min smak. Karl XII såg planerna till slottet medan han var i Turkiet, han fick dem ditsända, och han manade Tessin att avstå från pynt och dekor. Bildförbudet i Hagia Sofia, som Karl fått sig rapporterat om, kan ha påverkat honom.

Till exempel gav Karl uttryckligen tummen ner för ryttarstatyn. Borggården är något för stor och tom, men en ryttarstaty hade sett ut som en nödlösning och en gammaldags kompromiss. Tessin valde ju renässans istället för barock i linjerna, då måste man vara konsekvent. Alltså inget onödigt pynt. Dekor och ornament måste få finnas i en klassisk skapelse som Stockholms slott, men att borggården nu i sin mitt har en stenplatta med nordstjärnan istället för en sedvanlig ryttarstaty – det ser jag som kongenialt. Statyn skulle ha föreställt Karl XI till häst. Men vi har ju så många andra kungar till häst i Stockholms stadsrum (Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XIV Johan, Karl XV).

– – –

Rena former, materialverkan och majestas: det är Stockholms slott. Södra flygelns Rikssal och Slottskyrka är pampiga och storslagna. Det är väl tilltagna hallar som vertikalt upptar flera våningar. Och Karl XI:s galleri i norra flygeln, mot Lejonbacken, ger barocken sitt med sina förgyllningar, pilastrar och takmålningar. Många gemak och salonger finns det i slottet. Det är en nationalskatt i maxformat, en helhet av rum, miljöer, föremål och stämningar som ger Sveriges historia i genomskärning. Det är inte bara 1700-tal, slottets tillkomsttid. Slottet vilar ju på den gamla medeltidsborgen Tre Kronors utbrunna, nerrivna och utschaktade murmassor. Slottet brann 1697 men delar av källarvalven finns kvar under dagens slott, särskilt i södra längan. Där, i mörka, teglade valv, har vi Skattkammaren med riksregalierna: svärd, äpple, krona och spira från Erik XIV:s kröning. Vi finner i samma typ av valv Livrustkammaren med Gustav II Adolfs blodiga kyller som han bar vid Lützen. Det är en konkret påminnelse om ett fritt folk som, med kungen i spetsen, stridit för sin och andras frihet.

Har jag nu talat mig varm över en krigarkung, med reliker i slottets museum, kan jag tillägga något om monarki per se. Ideell monarkist är jag inte. Även en republik kan ha sin prakt, även den kan föra traditioner vidare. Men i dagens mediaklimat, där vissa krafter gör allt de kan för att smutskasta kungafamiljen, försvarar jag monarkin som bärare av traditioner.

Helt främmande för att avskaffa monarkin är jag inte. Man får ju erkänna att den förlorat det mesta av sin mystik vid det här laget. Nivellering råder och en kung är något av en anomali i den bilden. Men ska monarkin avskaffas ska det ske med sans och måtta, inte med massmediala kampanjer. Och som antytt, att avskaffa monarkin är inte aktuellt för mig nu. Traditionerna sitter överlag trångt i Sverige idag och svensk monarki är som sagt bärare av traditioner. Så att, som symbolisk traditionalism bör kungahuset bevaras. Det är mitt besked i frågan idag.

Relaterat

Länkar till mitt författarskap

Snoilsky: Svenska bilder (1886)

Tegnér: Svea (1812)

Sevärdheter i Uppsala

Att som författare bekämpa svenskfientligheten

Yttre borggården, 1800-talet