Under antiken såg man Julius Caesar som något av en usurpator, en rebell som förstörde den fina republiken. Sedan kom Augustus och ordnade allt till det bästa igen, återupprättade republiken och normaliserade läget. Denna syn är det ingen som har längre, man förstår idag att Augustus fortsatte Caesars centraliserande maktbygge men gav det hela en republikansk framtoning för att sälja det till dåtidens elit. — De konstitutionella detaljerna åsido så var Caesar en fascinerande person: han var lite vass i framtoningen, lite hård och kall, men det åsido ser jag ingen anledning att ställa honom i skuggan eller svartmåla honom. Så härmed en exposé över Ceasar, vem han var och vad han gjorde.

1.

Ska man bli monark är det bra om man ser ut som en sådan också, har majestätisk framtoning, men här får man väl säga att Gaius Julius Caesar inte hade så bra förutsättningar. Inte så att han var direkt ful men enligt Plutarkos var han spenslig, hade blek hud och led av huvudvärk och epilepsi. Detta hälsoproblem var främst honom till nackdel som fältherre, men han såg till att träna upp sin fysik så att han snart stod pall för fältlivets krav.

Jag måste uppehålla mig vid Caesars utseende eftersom hans huvudmotståndare i inbördeskriget, Pompejus, hade mycket bättre företräden härvid. Man kan säga att om fysionomisk framtoning fått avgöra saken borde Pompejus ha fått bli kejsare, fått etablera den nya romerska monarki som det här gällde, och inte Caesar. Plutarkos säger nämligen om Pompejus att denne hade ett vinnande sätt, besatt ”en sorts värdighet och ett behagligt sinnelag” och vidare att ”i blomman av sin ungdomliga skönhet fanns där samtidigt något kungligt. Hans hår flög bakåt i en våg från pannan och ansiktets konfiguration runt ögonen gav honom en smältande blick”… Vissa ansåg honom till och med likna Alexander den store vilket var att ta i, eftersom denne var en mer leptosom, avlång typ medan Pompejus var klar pykniker, en rundare sort. Men att Pompejus hade kunglig framtoning får här anses etablerat. Dessutom hade han sedan unga år tillnamnet Magnus, "den store", vilket allt annat lika passade honom.

Bjöl&Hjortsö frågar sig varför Caesar och inte Pompejus vann maktkampen:

Det är frestande att läsa ett svar i de porträttbyster som finns bevarade. Pompejus, en erfaren, illusionslös, men också blaserad och trött man, vars liv hade varit en kedja av segrar från hans tidigaste ungdom, men som kanske förlorat den egenskap som lyser ur Caesars hökansikte, en förtätad vilja till makt.

Pompejus hade utseendet för sig men ser man mer ingående på hans bana kan man fråga sig hur lämplig kejsare han blivit. Han hade ju till exempel förmågan att uttrycka sig klumpigt, som när han och Crassus kom överens om att bli konsuler för år 70 och de tillfrågades om detta i senaten; Pompejus sa att svaret kanske var ja och kanske nej, och när han pressades på ett bättre svar sa han att vad han ville var att få röster från republikens goda element, inte dess dåliga. Därmed, säger Plutarkos i Crassusbiografin, gav Pompejus intryck av arrogans, medan Crassus med sitt svar på frågan, nämligen att han skulle ställa upp i konsulsvalet om det var i Roms intresse, annars inte, kände av stämningarna bättre. – Ännu ett exempel var det tidigare anförda när Caesar frågade om Pompejus skulle försvara en viss lag och denne sa: ”Givetvis, och om någon börjar tala om svärd, så kan jag tillhandahålla både svärd och sköldar.” Alla medgav att detta var dumt sagt av Pompejus, överilat, onödigt. Några liknande yttranden tycker jag mig inte finna hos Caesar, vilket kunde förklaras med att denne gått i retorikskola som ung medan Pompejus levt i fält sedan unga år och inte hade mycket till boklig bildning i sig.

En uppgift hos Suetonius tycks avgöra vem av Caesar och Pompejus som var mest storsint, nämligen den förre: ”Medan Pompejus förklarade att han skulle betrakta dem som inte kämpat för republiken som fiender, kungjorde Caesar att de som varit neutrala och inte stött någon av parterna skulle räknas bland hans vänner.” Detta citat ur Caesarbiografin visar ju tydligt på den diplomatiska begåvningen hos Caesar, nödvändig för att lappa ihop såren efter inbördeskriget.

Pompejus var en populär fältherre med ett kungligt drag i sin framtoning, men några djupare kulturella intressen tycks han inte ha haft. Hans sämsta stund, hans lägsta handling var när han vid operationer på Sicilien fått en viss Quintus Valerius i sitt våld; han visste att denne var en lärd man, så han tog honom avsides, frågade ut honom om diverse och lät sedan döda honom.

Pompejus krigade i öster och ärvde ett fälttåg från Lucullus; den senare var redan då känd för att leva på stor fot och blev det än mer sedan han drog sig tillbaka från offentligheten, men Pompejus med all sin kungliga framtoning tycks i jämförelse ha levat ganska enkelt. Det ”kungligt musiska” låg inte för honom. Jämför vi med Caesar så hade denne mycket bredare intressen; han studerade retorik på Cypern i sin ungdom för samme lärare som Cicero haft och skrev senare böcker om sitt galliska fälttåg och om sin insats i inbördeskriget. Vissa har ifrågasatt om Caesar själv skrivit dessa böcker, men varför det skulle vara omöjligt för en retorikskolad general och statsman att göra det förstår jag inte. I vår tid har vi ju en sådan som MacArthur som skrivit jämförbara, konicisa och synnerligen läsvärda memoarer alldeles själv.

Caesar var skolad talare och kunde formulera sig för folket, kunde ”sälja” sin politik på så vis; Pompejus däremot hade ingen talargåva utan kunde vara plump, som jag visat. Detta kan visa på nyttan av högre bildning för statsmän som dessa.

2.

Caesar visade mycken mildhet (clementia) i och efter inbördeskriget; han benådade till exempel Brutus vilken senare tackade med att mörda honom. Caesar försökte alltså lappa ihop såren i staten, ena den efter all splittring. Detta tycks Suetonius vara på det klara med men sedan kritiserar han honom skoningslöst, som att han tog emot för många hedersbetygelser, styrde med diktat och kunde vara bitsk. Det sista kan vara värt att ta upp eftersom jag nyss hävdat att man inte finner några plumpa ord yttrade av Caesar. Men enligt Suetonius så firade Caesar triumftåg efter sin återkomst till Rom när inbördeskriget var över; när han for förbi folktribunernas platser vägrade en av tribunerna, en Pontius Aquila, att resa sig, varför han utropade: ”Försök att ta republiken ifrån mig då, Aquila!”

Denna episod tycks mig inte drabbande, den tjänar bara att göra porträttet av Caesar mer levande. Något direkt grundskott mot honom som statsman lyckas Suteonius inte komma med tycker jag; ser man tills hans biografi som helhet är den ett under av storhet och ädelhet jämfört med de följande figurerna i ”Kejsarbiografier”. Visst har Suetonius en och annan syrlig kommentar att ge, han är vanvördigare än vad Plutarkos är i sitt Caesarporträtt, men själv kan jag inte ställa mig på Caesarbelackarnas sida efter att ha läst dessa två texter.

Men samtidigt ska det sägas att Caesars liv inte har det skimmer som vi exempelvis finner i Alexanders bana; denne var något tryggare i sin kungaroll än Caesar i sin. Och alldeles bortsett från att Alexander föddes till monark och Caesar måste skapa sin monarki, får man säga att den senare hade något streberaktigt över sig. När han var på väg till ståthållarskapet i Spanien och man passerade en smärre ort sa ju någon i sällskapet vilken beklämmande håla detta var, men Caesar sa då: ”Hellre den förste här än den andre i Rom”… Yttringar av en liknande natur hittar man inte hos ständiga jämförelseobjektet Pompejus; denne var kanske inte så slug politiker som Caesar, men betecknande är ju att Pompejus som antytts nådde en enväldesliknande position i staten genom att spela med systemet, låta senaten utnämna honom till piratbekämpare och spannmålsansvarig, mer imponerande titlar än vad det kan verka. Om han vunnit över Caesar hade säkert senaten utnämnt honom till något slags princeps senatus med tiden, gett honom den titel som Augustus kom att göra till sin, och som var en viktig del av det monarkiska statsskick denne smög på republiken.

Caesar var en streber, ville bli något, kunde inte spela a waiting game, hyllade inte principen ”allt kommer till den som väntar”. Nej, han korsade Rubicon och bemäktigade sig staten; han måste gripa till våld (eller rättare hot om våld) för att få statskassan öppnad åt sig, vilket är ett fläck på hans banér hur nödvändigt det än var. Det var ju så att en folktribun vid namn Metellus vägrade ge Caesar tillgång till denna kassa eftersom det var emot lagen; Caesar sa då att nu är det krig och då finns det inte plats för lagar. Man undrar hur det gått om en man med Pompejus’ kungliga charm varit i samma position. Det ”kungliga” ska här inte ses som det tabupräglade i romersk kontext utan som något karismatiskt, en karisma som kan ha fått tribunen ifråga att öppna kassan utan knot, tänkandes ”det är ju ändå Pompejus Magnus, åt h-e med lagen”… Eller så hade Pompejus om han varit i denna situation redan fått sig tillförordnat ensamt konsulat av senaten och blivit legal envådshärskare; alla nöjda, alla glada, och inget hot hade behövts för att få kassakistan öppnad åt sig.

3.

Men nu var det inte så, det var öppet inbördeskrig. Caesar hade tågat in i Italien med sina legioner vilket var emot lagen, hade korsat Rubicon vilken betecknade gränsen för den demilitariserade zon som rådde för att hindra precis ett sådant tåg mot Rom; Pompejus hade flytt söderut med sina styrkor och hade fått med sig större delen av senaten, ett exodus i elitskiktet. I vart fall måste Caesar hota med våld i frågan om statskassan och inte är detta särskilt hedrande för honom. Det räcker med en klandervärd handling för att hjälteglorian ska falla av en upphöjd gestalt. Hur som helst fick Caesar snart statskassan öppnad åt sig och de ledande figurer som fanns kvar i Rom och som fruktat hans ankomst började mildra sin attityd mot honom; det var clementian, statsmannaskapet, det storsinta som vann dem över. Så följde det segerrika slaget mot Pompejus vid Farsalos, dennes flykt till Egypten där han mördades, Caesars ankomst till samma land och romansen med Kleopatra, slaget vid Zela med sitt ”veni, vidi, vici”, diverse segerrika slag här och var mot Pompejusanhängare, triumftåg i Rom, vägran att bli kung eftersom han ju var Caesar, inte kung, planer på fälttåg mot partherna och sammansvärjningen och attentatet mot Caesar i curian, vilket resulterade i han föll död ner framför fötterna på en Pomejusstaty. På detta en kunglig begravning med guld och purpur!

Så slutade Caesars liv. Han hade påbörjat omvandlingen av republiken till en monarki. Det var inte lätt gjort eftersom romarna var inbitna republikaner. Stadsstaten Rom styrdes av kungar i början, på 700-talet f Kr, varefter kungen störtades och republik infördes. Den romerska självbilden, den romerska stilen blev därefter att republik stod för allt som var gott, monarki för allt som var dåligt. Nog är den romerska republiken värd att hedra för mycket men den hade ju samtidigt kvar kungliga relikter, som den elfenbensinlagda ämbesstolen sella curulis, använd av konsuler och andra högre ämbetsmän, titeln interrex för interimshärskare och rex sacrocorum för en viss offertjänsteman. Begreppet betyder ”offerkung”.

Republik var bra och monarki dåligt, men hur kunde då romarna etablera kejsardömet som ju är monarki i sin högsta potens? Nog gick det men det satt långt inne; oändliga konceptuella våndor beledsagade det hela. Detta ska inte skymma det faktum att enväldet var på väg långt innan det etablerades kring år 0. Vi hade ju till exempel Sulla som var diktator i tio år på 80-talet f Kr; mot gällande sed gjorde han detta militärbefäl för nödlägen till ett permanent ämbete. Med sin våldsregim kan han ha varit den förste att ge titeln dålig klang.

Detta avskräckte inte Caesar att utnämna sig till diktator på livstid en generation senare. Rom hade ännu republik men den var på fallrepet, eftersom till exempel alla omröstningar för ämbeten var riggade; folk med pengar kunde uppnå precis vad de ville, mutor och slagsmål beledsagade omröstningarna. Till och med senatsadeln hade börjat fattat vartåt det barkade, eftersom den dittills stött en viss Pompejus som gjorts till ett slags ensamhärskare; man utsåg honom nu till ensam konsul på tvärs mot seden att ha två i ämbetet, och gav honom som konsul så vidsträckta befogenheter (order att bekämpa sjöröveriet i hela Medelhavet, senare ”ansvar för spannmålsförsörjningen” med makt över all sjötrafik och kustprovinser i riket) att han praktiskt taget var monark. Men han förlorade i inbördeskriget mot Caesar som alltså lät utropa sig till diktator.

Läget var känsligt. Caesar lyckades vinna över många forna fiender till sin sida, men det tisslades att Caesar skulle utnämna sig till kung och något värre kunde inte tänkas i den tidens Rom, det var ett tabu; sedan den siste etruskiske kungen störtats hade man ju haft republik som var roten var roten till allt gott, kungadöme roten till allt ont. Symbolen för kungadöme var diademet, ett slags pannband, och ett dylikt presenterades Caesar av Markus Antonius under en högtid. Det hördes applåder berättar Plutarkos, men inte så många och inte spontana; när Caesar så avvisade diademet kom stormande applåder. Det hela upprepades, diademet räcktes fram och få applåderade, och när Caesar åter vägrade applåderade alla. Men Caesar var ändå missnöjd med uppträdet och bäst hade väl varit att aldrig låta det gå av stapeln. Det hela skildras för övrigt bra i Shakespeares ”Julius Caesar”, som bygger på Plutarkos och andra källor men som ändå är ett självständigt verk, ett konstverk värt namnet. — Huruvida uppträdet med diademet var Markus Antonius’ påhitt eller om Caesar var med på noterna från början är oklart. Men något måste tydligen göras för att lugna massorna, det räckte inte med att Caesar sa ”jag är inte kung, jag är Caesar”…

Romarna ogillade kungadöme och monarki rent principiellt, det var som sagt något tabubelagt. Det skulle ta lång tid innan det ändrades; det krävdes skickligheten hos en Augustus och Tiberius innan kejsardömet accepterades hos gemene man, skicklighet att dölja att vad man höll på att upprätta var monarki och inget annat. Kanske tog det ännu längre tid för folk att vänja sig vid tanken, men vid tiden för antoninerna ansågs kejsardöme allmänt som den bästa styresformen någonsin.

Man misstänkte Caesar för tyranniska ambitioner, vilket ledde till sammansvärjningen som lyktade i mordet på honom år 44. Men Caesars sak hämnades av adoptivsonen Octavianus (den blivande Augustus), som bättre förstod vad som lämpade sig i Roms politiska kultur. Sedan han vunnit inbördesstriden mot Caesars mördare samt senare Antonius, gjorde han allt för att förminska sin roll; han gjorde sig inte till diktator, viskade så klart aldrig ordet ”kung” (rex), kallade sig endast ”den förste i senaten” (princeps senatus) och iklädde ämbetet som folktribun. Senatsadeln jublade, nu hade republiken återställts! Men skarpsynta iakttagare torde ha anat att man nu fått ett nytt slags monarki, ett ”kungadöme utan kungliga insignier” för att tala med Suetonius, varmed torde menas kung utan diademet som Roms gamla kungar bar. Enligt samme Suetonius ska Augustus själv funderat över om han inte borde återinföra republiken, själv helt träda tillbaka från sin maktposition, men resultatet blev att han inte kunde göra det med mindre än att hela riket skulle kastas i kaos.

Så Augustus satt kvar som ”princeps senatus” och kontrollerade hela scenen utifrån denna blygsamma position. Han hade kollen på statskassan och armén, han hade initiativet i alla statsangelägenheter. En sannskyldig tour de force detta, att liksom styra utan att styra, att ge sken av att vara maktlös men i realiteten vara obestridlig hegemon och herre på täppan.

Erling Bjöl och Leo Hjörtsö: Romarriket
Caesar: Kriget i Gallien
Plutarchos: Fall Of The Roman Republic
Suetonius: Kejsarbiografier

(Artikeln är en sammanställning av olika texter och passager ur ”Skallet från den kapitolinska varginnan”, en essäsamling jag totat ihop. Den handlar om antikens Grekland och Rom sett utifrån politik och konst, poesi och populärkultur, krig och vardagskultur. Du laddar ner filen gratis här.)

Relevant
”Asterix – une idée fixe?”
L. Sprague de Camp: ”Lest Darkness Falls”
Alkibiades the Movie