Hjälten Beowulf får i uppdrag att rädda kung Hrodgars kungarike. Ett monster lurar i markerna, en viss Grendel. Beowulf accepterar uppdraget och ger sig iväg. Och väl framme i Lejre dyker Grendel upp ur dimmorna, approcherar kungasätet, lyfter på taket till kungsgården och tar en handfull kämpar till mat. Men nu är alltså Beowulf tillstädes och omsider ger han sig ut för att jaga rätt på fanstyget samt dennes moder. Han rensar kungariket, dödar monstren. Slutstriden står på botten av en sjö.
Det hemsökta landet styrs av kung Hrodgar av Sköldungaätten. Om denna ätt har vi en urkund bevarad, ”Skjöldungasagan”. Nihilistiska forskare skulle anse denna ätt mytisk men jag har inga problem att se denna, och en sådan representant som kung Hrodgar, som fullt autentiska och trovärdiga. Danmark måste ju ha regerats av någon i förhistorisk tid och Hrodgar och hans sköldungar är en kandidat så god som någon. Alltför källkritiska forskare däremot hamnar i tvivelsjuka och nihilism när de ”drar saker i tvivelsmål”. Finns inget bevis på att en viss kung existerat så anser de det i samma mån bevisat att det inte fanns någon kung alls. Tala om scientistisk övertro. Dylika forskare borde lära sig sentensen: ”Frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro.” (eng. Absence of proof isn’t proof of absence.)
Kungsgården där Hrodgar håller hov heter för sin del Heorot. Detta är enligt Vilhelm Grönbech (en forskare av den gamla stammen, död 1948) Lejre i Danmark.
Efter dådet seglar Beowulf hem till Götaland. Där får han i uppdrag att döda en drake i en grotta. Hjälten rustar sig till strid och drar åstad:
Upp steg den gäve hjälmprydde hjälten,
härklädd, hårdför, med huggvärn i hand –
till klippväggen träder han; trotsig tror han
på en mans styrka – så gör ej en feg!Den hårdaste härman, han som hade utstått
strider i mängd, mäktiga anfall,
fotfolkets stormlopp, han såg nu i väggen
en valvport av sten. Där vällde en ström
ur bergshålan ut; det böljande flödet
var eldande hett…
Det är draken som sprutar eld. Så kommer den fram och Beowulf är beredd:
Handen höjde han,
gautarnas drott, och drabbade den gräslige
med sin gamla arvedel – dess glänsande egg
slog han slö emot benstommen; den bet ej så gott
som han skulle ha tarvat, den tappre kungen,
och nöden krävde. Då vart klippans vakt
för de omilda svärdshuggen ursinnigt vred
han sprutade mordeld, och spjutlågor flögo
vida omkring.
Draken blir dräpt men Beowulf såras dödligt. Så lever en man. Så dör en man.
Kvädet ska ha diktats av germanska engelsmän på 700-talet e Kr. Det är vad jag skulle kalla samgermanskt; man behöver inte se alltför nationellt-engelskt på det hela, lika lite som man behöver se Eddan som ”isländsk” (eftersom urkunden hittades där). Det är urnordiskt, samgermanskt och gotiskt: det är vårt. Det är gammalnordiskt men därutöver kristet: ”Gud är mitt vittne”, ”den goda gåvan, Gudi given” och ”jag prisar Gud, den evige drott” är troper som förekommer. Jag vet folk som ser alla kristna inslag i det fornnordiska som urartning men själv ser jag det som överlagringar, dvs en inom rimliga gränser naturlig kulturell utveckling.
Huvuddelen av Beowulfkvädet upptas av striden mot Grendel, så låt oss se närmare på den för den saknar inte lockelse. Beowulf tar vakten i kungshuset:
Beowulf vakar och väntar på fienden,
bister bidar han brottningens utgång.Då kom från heden, höljd i dimma,
Grendel gående, av Gudsvreden drabbad.I den höga hallen hoppades nidingen
finna många män att mörda försåtligt.
Och så blir det strid och manfall, många hirdmän blir uppätna, men Beowulf sårar monstret och dagen är räddad. Som sagt finns det en lockelse i detta, texten är värd att läsas för sin egen skull, som ”underhållning”. Gillar man nordiska toner finns det mer än fantasy och samtidsgothic; man måste gå till källorna för att nå ”den stora diktens skimmer”.
Ett visdomsord må här citeras. Det är en korthuggen nordism ur kvädet som visar att våra förfäder minsann hade ideal, de var inga sluggertyper som bara stred, nej de kunde tänka också:
Tveggehanda
skall sköldför kämpe kunna skilja på,
som för vettig vill gälla: gärning och ord.
Tolkning: att snacka är en sak, men man måste också kunna visa i handling att man menar vad man säger. Döm inte statsmän blott efter deras ord utan även efter deras gärningar sa till exempel Lenin. Det kan även gälla i näringslivet: smarta placerare lyssnar aldrig till vad företagens VD:ar säger för detta är ju bara babbel, bara solskensprat som ska hålla aktiekursen uppe. Man ska hellre se till företagets konkreta resultat.
Slutligen kan man ju känna stoltheten svalla inför ett sånt här epos: en egen urkund som det är, en story diktad av ens förfäder. Vi behöver här inte bekymra oss om dagens moderna läsning som säger att allt nordiskt, allt gammalt och fornt bara är konstruktioner. Så dessa perukstockar med sin frisinnade modernism, sin urbana nihilism, den är inte heller en konstruktion…? Det bara verkar så eftersom ”the consensus backs it up”, eftersom alla katederfilosofer idag är nihilister av samma skrot och korn.
”Beowulf” skildrar ”de gamla göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne” för envar som har ögon att se med. Den är en evig klassiker, en del av världslitteraturen. Det är ett sammanhållet epos från förhistorisk tid, en dunkel saga från dimomhöljda dagar, men framförd med klar stämma och med skarpa konturer.
”Beowulf”. Natur och kultur 1988. Översättning Björn Collinder
(Bild Philippe Druillet)
Lämna ett svar till Realisten Avbryt svar