Nietzsche är en svår nöt att knäcka. Man tror sig vara klar med honom, tror sig kunna placera in honom i ett fack, och vips överraskar han dig med en djup visdom. Som dessa Nietzsche-rader som jag fann i en bok av Carl-Göran Ekerwald:
Den som inte känner doften av en ros, har sannerligen ingen rätt att kritisera den. Och känner han doften, nåväl, då kommer han att mista lusten att kritisera…
Det där är visdom av högsta slag, en livsfilosofi uttryckt i en vardaglig symbol. En filosofi som säger: lev, sitt inte bara på din kammare och ha åsikter.
Så är det med Nietzsche. Han är en outtömlig källa. Så för mig gäller idag: Nietzsche står inte högst bland mina gurus, jag har till exempel svårt för den allestädes hotande nihilismen. Men han förde nihilismen till sådana höjder att den nästan blev en idealism. Nietzsche och hans ”Så talade Zarathustra” är ett salt, en oslipad diamant, en outplånlig färg på min palett.
Ta bara Zarathustras möte med figuren ”Zarathustras apa”. Så kallas den eftersom den påminner om den store gurun men bara i vissa åtbörder, i sättet att tala. En skrattspegel och vrångbild. Stående utanför Den Stora Staden talar så denna apa om hur dåligt allt är därinne, inkrökt och uselt och Gud vet allt, men Zarathustra tröttnar på att höra allt detta tjat:
– Tig! Varför slösar du tid på det här, varför ger du dig inte ut i världen? Ut och gestalta livet; finns inte ännu i havet gröna öar?
Detta är en lektion i positivt tänkande, positivt handlande. Istället för att racka ner på det som är dåligt kan man bruka sin så kallade fria vilja till att syssla med sådant man gillar, gå ut i skog och mark och hylla blad och blomma.
Det var ”Så talade Zarathustra” jag var inne på och fler guldkorn i den finns det förvisso. Som detta med de tre förvandligarna: i denna bild sägs att kamelen måste bli lejon och lejonet i sin tur barn. Det betyder i korthet, som jag fått lära av Sven Fagerberg: som ung lastar man på sig en del saker, kunskap och fakta och intryck, och själva syftet kan vara dolt för en och det hela är inte så heroiskt, man vet ju ännu inte det där man vill veta. Man böjer sig för ödet och läser ännu en bok och ännu en, i väntan på Den stora Upplysningen.
Men för att utvecklas måste kamelen bli lejon, han måste dra ett streck i ökensanden och säga: ”Det är nog, nu är det jag som är jag! Andra kanske har svaret men nu vill jag hitta det på mitt eget sätt! Jag vill formulera min egen sanning, skapa mig en egen världsbild.” Detta är den heroiska fasen, den berusande egocentrerade fasen; en kreativ fas, utan tvekan, men den är inte målet i sig.
Nej, för målet är att åter bli barn och låta allt bli ”en lek, ett av sig självt snurrande hjul”. Man måste undvika att kontrollera livet och istället komma in i flödet, låta saker hända av sig själv. ”Framsteg sker när vi slutar vilja göra framsteg”, som en zenmästare sa.
Så kan man tolka ”De tre förvandlingarna” i Zarathustraboken.
Något mer? Här finns förvisso mycket, detta är bara ett skrapande på ytan. Men ska jag nämna en tredje smart grej ur denna bok får det bli läran om ”Den sista människan”, en central tanke i dessa yttersta tider. Denna sista människa är nämligen en trist nihilist, en utlevad endagsvarelse, en slöfet konsumist som inte erkänner några högre värden: ”Vad är kärlek? Vad är skapande? Vad är längtan? Vad är stjärna? — så frågar sig den sista människan och blinkar.”
Och för en traditionalist är såklart den sista människan en huvudfiende. Vi måste motverka att gå ner oss i materialismens kvicksand och konsumismens träsk, undvika lobotomismens liv med endast shoppa-äta-kopulera på programmet.
Det om detta. Så den som till äventyrs tror att Nietzsche sjöng någon dandyartad new wave-poesi där allt bara ska sänkas, tror fel. Några högre värden trodde han väl inte på själv men han betedde sig som om dessa funnes. Och det räcker för mig.
Caspar David Friedrich: Meeresufer im Mondschein
.jpg){kind=link}
Lämna ett svar till Peter Grafström Avbryt svar