Det positiva med valet 2026 är att även borgerligheten blivit bekant med fenomenet ”den etniska rösten”, för att låna ett begrepp från Martin Sellner. Redan Bruno Bauer beskrev på 1800-talet hur en etnisk minoritet kan bli återkommande vågmästare i en demokrati. Men Bauer skrev om den polska minoriteten, en grupp med starka rötter lokalt, det vi ser i Sverige och andra västländer är något kvalitativt annat. Det handlar, för att citera en tredje tysk, Bertolt Brecht, om hur överheten ”upplöser folket och väljer sig ett annat”.

Det finns två saker som skaver med valresultatet. Den ena är att massinvandringen använts som politiskt verktyg, i kombination med välfärdsstatens omfördelningar mellan olika grupper, för att köpa lojalitet och röster från nytillkomna grupper. Det är inte demokratiskt legitimt, givet hur Migrationsverket arbetat inte alltid ens legalt. Men om detta har jag skrivit regelbundet, ofta kopplat till klassanalys, och upprepningar roar ingen.

Det andra som skaver är att människor drivna av kampanjer på arabiska kan ha avgjort det svenska valet. Att sätta ord på varför detta skaver kan vara känsligt. De har mobiliserats i egenskap av andra grupptillhörigheter, i mer eller mindre tydlig motsättning till svenskarna, och på andra språk. De vet i många fall väldigt lite om Sverige, och en hel del av det de vet är felaktigt. Kan man exempelvis ens vara lojal mot något man inte vet något om? Vi kan här identifiera tre huvudsakliga kritiker.

Den första är liberal. Dessa människor är inte redo att vara med och rösta om makten i Sverige ens om vi bara utgår från sådant som kunskap och förmåga till eftertanke (jämför argumenten mot rösträtt för barn). Medborgarskap/rösträtt har kort sagt utdelats lättvindigt, utan koppling till verkligheten, då det gynnar vissa partier. Jämför Baudrillards begrepp simulation.

Den andra kritiken är kulturnationalistisk och/eller politisk. Dessa väljare ingår inte i någon egentlig mening i en svensk gemenskap, varken politiskt eller kulturellt. De mobiliseras som bekant just som medlemmar i andra gemenskaper. Detta förstör den demokratiska processen, om man med detta begrepp menar något annat än den formella ytan. De som införde den allmänna och lika rösträtten hade inte detta resultat som mål.

Den tredje kritiken är politisk även den, i gränslandet mellan marxistisk och nationell teori. Den utgår från att Sverige är svenskarnas egendom, och att vår överhet tar ifrån svenskarna denna egendom genom massinvandring. Massinvandringen är som bekant en relation mellan folk och överhet, medierad genom invandrarna. Folkutbyte som politiskt vapen är inget ovanligt historiskt, jämför till exempel Bahrain, Västsahara eller de kolombianska raizal för att ta tre exempel. Men det som gynnar en specifik elit på kort sikt har långsiktiga konsekvenser för det folk som utsätts.

Sammantaget är valresultatet något som skaver, och det blir inte bättre när man identifierar varför. Men det bör ändå göras, kan man sätta ord på vad som hänt och informera människor om det är det många som kommer ha svårt att acceptera det som en normal del av den demokratiska processen.