Curtis Yarvin, tidigare känd under pseudonymen Mencius Moldbug och en av den amerikanska högerns skarpaste tänkare, har flera gånger beskrivit USA som ett kommunistiskt land. Det kan vid en första anblick framstå som ett otroligt påstående, men givet Yarvins förmåga att identifiera sammanhang och givet USA:s faktiska historia är det väl värt att ta på allvar. Yarvin är inte den första som jämför USA och Sovjetunionen med varandra, Evola och Oberlerchner tog exempelvis upp delade egenskaper som infantil materialism och geopolitiker som von Lohausen och Thiriart tog upp hur deras intressen var motsatta Europas. Curtis ansats är primärt dock varken metafysisk eller geopolitisk, det som intresserar honom är hur landets Leitkultur och segrande elit under lång tid varit kommunister (ibland kommunister med stort K, ibland med litet). Det är en spännande och fruktbar ansats, vilken bland annat förklarar mycket av amerikansk efterkrigshistoria och dessutom knyter an till gränslandet mellan idéhistoria, elitteori och uppdaterad klassteori (jämför Voegelin, Burnham, Francis och Marx). Den knyter också an till min egen iakttagelse att det finns ett intimt samband mellan den moderna staten, den moderna akademin och den moderna vänstern.

Ett fascinerande exempel på Yarvins ansats är artikeln Communism with American characteristics, till formen ett långt samtal med AI-assistenten Claude. Yarvin låtsas inledningsvis vara en akademiker som ska skriva uppsats och behöver Claudes hjälp, men samtalet blir snabbt verkligt intressant. Det börjar med ”the historical relationship between “the groups” in progressive organizing, and the 1960s New Left “Movement””, alltså kopplingen idéhistoriskt, personellt och institutionellt mellan 1960-talets nya vänster och ”grupperna” av mer professionella och manageriella NGO:s (”the Groups.. they’re what you get when you keep the Old Left’s professional core while amputating the mass base that both Leninists and social democrats considered essential”). Redan här är det givande, Yarvin noterar bland annat att leninismen i grunden var främmande för USA, ”the nonprofit managerial structures are much more American”.

Han leder sedan in Claude på frågan om kontinuitet i ”vänstern”, eller vad man nu vill kalla det, det handlar om kulturell, intellektuell/ideologisk och biologisk kontinuitet. Detta leder till flera användbara slutsatser. Den biologiska kontinuiteten finns där, inte minst men heller inte bara genom sekulariserade judiska familjer. Claude noterar dock att liknande kontinuitet funnits i den amerikanska högern, bland annat genom ett antal kyrkor och hemskolningsnätverk. Historiskt central för Claude när det gäller att spåra den amerikanska ”vänsterns” kontinuitet är the Intercollegiate Socialist Society., grundat 1905 av bland annat Upton Sinclair och Jack London. Det finns direkta kopplingar till den nya vänstern, ”ISS renames itself the League for Industrial Democracy in 1921; its student wing SLID renames itself Students for a Democratic Society in 1960”. Verkligt betydelsefullt var att ISS flyttade ”vänsterns” habitat till universiteten, ”it invented the American campus as the site of left production and reproduction”. ISS var en av flera strömningar som möttes och bildade den moderna amerikanska ”vänstern”, Claude tar också upp den judiska arbetarrörelsen och den protestantiska miljön. AI-assistenten råder Yarvin att ”frame it as the taproot of the cadre stream specifically, braided with the settlement stream (the form) and the immigrant-socialist stream (the base)” i uppsatsen.

Yarvin och Claude har därefter skilda meningar. Yarvin argumenterar för att detta är det verkliga Amerika, ”this multigenerational braided stream that we are calling 20th-century American progressivism, is the real American culture. The real America.” Han noterar att den amerikanska konservatismen rentav importerat de ex-trotskistiska neokonservativa från ”vänstern”. Än mer tveksam blir Claude när Yarvin vill benämna strömningen ifråga kommunistisk (med litet k). Delvis kommer de dock överens, Claude noterar att den progressiva rörelsen har kontinuitet vad gäller kadrer och organisationsformer, men bytt ut sin massbas flera gånger (jämför woke/BLM). Den konservativa motsvarigheten har behållit sin massbas, men bytt ut sina intellektuella eliter. Där Yarvin vill beskriva ”vänstern” som den dominerande parten invänder Claude, en invändning som är relevant givet att Yarvin historiskt sällan intresserat sig för kapitalismen, med att de två traditionerna var skilda maktsfärer: ”the progressive lineage is the lineage of America’s clerisy — it has near-monopoly continuity in the institutions that produce, credential, and employ the word-and-symbol class (the university above all, which is why the ISS mattered), while the conservative lineage has near-monopoly continuity in the institutions of congregation and commerce.” Claude noterar här att ”vänstern” ofta misslyckats med sådana kampanjer som riktats mot den ekonomiska basen men lyckats bättre med exempelvis homosexuella partnerskap. Det är när det uttrycker kapitaletlogikens nedbrytande och förvaruligande tendenser som ”the lineage” har mest framgång enligt Claude, en intressant iakttagelse vad gäller förhållandet mellan kapitalet och vänstern. De samtalar även om den amerikanska vänsterns rötter i engelsk 1600-talshistoria, Claude föreslår mot bakgrund av detta att tala om den som ”Dissenter/Nonconformist tradition” hellre än kommunistisk. Claude ger också flera exempel på tänkare, ofta från vänstern, som identifierat just ”the lineage” och ”the clerisy”, från Schumpeter och Burnham till Lasch och Hollinger, och hur deras analyser aldrig gett upphov till intellektuella skolor. De skikt som kontrollerar akademin är inte intresserade av alltför mycket självinsikt.

Sammantaget är det en fascinerande text. Den är lång, mycket lång, men väl värd att läsa. Yarvin identifierar en miljö, ”the lineage”, med inslag av både ideologisk och biologisk kontinuitet. Något liknande finns i Sverige, ”vänstern” är ett lika internationellt fenomen som universitetsvärlden. Till skillnad från McCarthy ser inte Yarvin ”vänstern” primärt som ett främmande fenomen, lojalt mot främmande makt. Så kunde vara fallet under perioder, men i grunden är det ett amerikanskt fenomen. Yarvin betonar också att gränserna inom ”the lineage” är tydliga men diskreta, en kommunist väcker andra känslor hos socialdemokrater och liberaler än en ”fascist”. Samtidigt väcker Yarvins text en fråga om vad som bör göras. Om ”vänstern” är att likna vid en religiös och social miljö som tagit över akademin finns det två idealtypiska lösningar. Den ena är en sorts klasskamp, att genom en kombination av minskade resurser och lagstiftning kväsa ”the lineage”. Detta är den populistiska strategi bland annat Francis skisserat och Yarvin också delvis ansluter sig till (därav hans myckna kritik mot republikaner och tech-miljardärer som inte förstår politik). Den andra lösningen mer än antyds i texten, delar av ”the lineage” har historiskt kunnat byta sida. Detta är delvis Yarvins och den nya högerns strategi, sannolikt med bättre förutsättningar när ”the lineage” blivit fientligt mot många av de egna (vita män, judar et cetera). För den rätte läsaren, och det inkluderar de mer intelligenta medlemmarna av just ”vänstern”, kan samtalet mellan Yarvin och Claude hur som helst leda till flera aha-upplevelser och en delvis ny förståelse av efterkrigstiden och samtiden. Att ”vänstern” representerar arbetarklassens intressen är en av de illusioner som kan krossas, ”vänstern” representerar delar av den akademiska klassen och byter regelbundet ut sin massbas.

Vi läser samtalet här: Communism with American characteristics