Den woke världsbilden är i hög grad pre-verbal, baserad på ett antal associationer och bilder, ofta kopplade till emotionella och libidinala grundvalar. Att bemöta de rent verbala/ideologiska uttrycken för dessa djupare liggande komplex är dömt att misslyckas, inte minst då man missar aspekten av psykopatologi, inte förstår woke som emotionellt belöningssystem och tolkar något med en inneboende logik som irationellt.

Ett exempel på detta är frasen ”de vill ju bara ha ett bättre liv”, en fras som upprepats i samband med migrantinvasionen av spanska Ceuta i dagarna. Invasionen är intressant i sig, inte minst geopolitiskt då den bekräftar svårförenligheten mellan amerikanska och europeiska intressen, men var sak har sin tid och fokus idag ligger därför på det idékomplex som frasen ”bättre liv” sammanfattar. ”De vill ju bara ha ett bättre liv” används som motargument när invandringskritiker vänder sig mot invasionen av både Ceuta och Västerlandet. Resonemanget är att det är naturligt att fattiga människor vill ta sig till rika länder och att detta är legitimt. ”Du hade gjort likadant i deras situation” är en subtext.

Idékomplexet ifråga vilar på ett antal antaganden om världen, främst Västerlandets välstånd, avsaknad av klasser och icke-européers bristande förmåga. Det första antagandet är lika lättbegripligt som omedvetet, Västerlandet antas vara så rikt att det finns möjlighet och utrymme att förverkliga alla woke projekt utan konsekvenser. Massinvandring från exempelvis Marocko är bara ett av dessa projekt som vi har råd med. Att en marxistisk analys med utgångspunkt i det behändiga begreppet produktionssätt ger vid handen att behovet av outbildad arbetskraft idag är begränsat påverkar inte den som delar detta antagande, ”fel produktionssätt” är ett verbalt argument, Västerlandets ekonomiska osårbarhet och ymnighetshorn är en pre-verbal bild.

Det andra antagandet är lika icke-marxistiskt som det förstnämnda. I den woke bilden av världen spelar klasskillnader inom både Första och Tredje världen en högst begränsad roll. Att det finns fattiga eller sjuka människor i Europa som har konkreta intressen av att motverka kostsam massinvandring är lika främmande för de wokeanammande som att de flesta verkligt fattiga och behövande människorna i Tredje världen inte har råd att ta sig till Europa. Att vara woke är istället att tolka världen genom dikotomier som ”vit/svart” och ”rasist/woke”.

Det tredje antagandet är det kanske mest fruktbara att utforska. ”De vill ju bara ha ett bättre liv” utgår från två ”rasistiska” antaganden. För det första att länder i Tredje världen inte är kapabla att bli rika eller erbjuda ett bättre liv. Att vara woke är att pendla mellan att betrakta dessa länder som verkligt infernaliska, jämför Trumps term ”shithole countries”, och att betrakta dem som etiskt och kulturellt överlägsna europeiska motsvarigheter, helt beroende på vad man som woke argumenterar mot/för. För det andra utgår argumentet kring ”bättre liv” från att icke-européer saknar moralisk agens och kognitiv förmåga. De kan inte förväntas förstå eller respektera ett ”nej”, exempelvis ett ”nej” uttryckt genom höga stängsel. Att de inte är välkomna i Europa är inget de antas behöva förhålla sig till, eftersom de vill ha tillgång till de europeiska folkens tillgångar (här anar vi för övrigt nackdelen med att som invandringskritiker inte resonera kring kollektivt ägande, att inte explicit uttrycka att ”Sverige är svenskarnas egendom”). Intressant är att de woke inte heller anser att detta ”nej” behöver respekteras, vilket låter oss ana något om hur de ser på de europeiska folkens rättigheter och framtid. Intressemotsättningar mellan icke-européers ”bättre liv” och icke-priviligierade européers livskvalitet förnekas i avsikt att prioritera det förstnämnda.

Det emotionella komplex som grundlades i samband med narrativet om ”människor på flykt” förs vidare genom narrativet om ”ett bättre liv”. Det innebär å ena sidan en partiell reträtt, de flesta är idag medvetna om att vi inte har att göra med flyktingar i gängse mening. Å andra sidan innebär det också att behovet av demokratisk legitimitet minskat, projektet fortsätter trots att debatten förlorats. Bakom detta finns uppenbara realpolitiska och -ekonomiska intressen, massinvandringsprojektet underminerar en äldre samhällsform med viss folklig delaktighet och krav på rättigheter och ersätter det med en för flera eliter mer önskvärd samhällsform. Samtidigt kan man hos de drivande, inte minst i wokeprojektet, identifiera en psykopatologi med inslag av ressentiment mot ingruppen. Viljan att se den egna gruppen missgynnas och trängas tillbaka antyder också libidinala aspekter i form av att vissa utgrupper betraktas som mer vitala/autentiska. Dessa djupare liggande drivkrafter är det konstanta, de är även förklaringen till synbara självmotsägelser som att Marockos rätt till Ceuta är kopplingen ”blod och jord” medan antydningar om européers rätt till Europa är ”rasism”. Bakom motsägelserna på det verbala och ideologiska planet finner vi grundinställningar på djupare, emotionella plan, och dessa är ressentiment mot de europeiska folken och synen på icke-européer som vitala ersättare (”ädla vildar”). Att bemöta efterkonstruktionerna och argumentet utan att identifiera den underliggande psykopatologin är dömt att misslyckas.