Berättelserna om generation X, den alternativa högern och undertecknad sammanstrålar flera gånger i författaren Jim Goad. Född 1961 tillhörde Goad rent formellt boomergenerationen, men vad gäller andlig ras antyder flera teman i hans författarskap snarare tidig X än sen boomer. Generation X var en ”förlorad generation” på samma sätt som Hemingways och Evolas, övergiven av föräldragenerationen och lämnad åt sig själv. Där boomers var en ”profetgeneration”, driven av idealism och en generöst tilltagen självbild, fanns det i MTV-generationens kulturella uttryck betydligt mer transgressiva, subkulturella, mörka och nihilistiska inslag. I synnerhet under vår ungdomstid kunde detta vara tämligen kaotiskt, utan förmåga till distinktion mellan högre och lägre, mellan antikonformt och antifolkligt. Detta var för övrigt den svaga punkt som senare i kombination med fallande testosteronnivåer och materiella intressen möjliggjorde vår generations kompromiss med bland annat wokemoralismen, där individer som i ungdomen varit anarkister och nihilister sedermera blev mer konforma än den generation boomers vände sig mot.

James Thaddeus Goad delade fascinationen för det förbjudna och transgressiva, inte minst i tidiga fanzinet Answer Me! där allt från satanism, sex, självmord och seriemördare till rasister, rap, droger och NAMBLA togs upp under tidigt 1990-tal. Goad ingick i en lös krets av likasinnade, med namn som Michael Moynihan, Adam Parfrey och Boyd Rice (liksom för den delen Anton Lavey). Överträdandet av samtidens och boomerborgerlighetens tabun var givet, men det utfördes ofta med en intelligens och estetik som torde tilltala Evolas differentierade människa. Den transcendenta dimensionen saknades ofta, men det var för många ett steg på vägen vidare. Bland annat bidrog kretsen, dock inte primärt Goad, till att popularisera Julius Evola och Ragnar Redbeard för en ny publik (exempelvis genom tidskriften Tyr). För egen del bidrog Moynihan och Rice till att bryta ner stereotypen av den radikala högern som obildad och att introducera flera äldre antiliberala tänkare. Ihop med Goad kan de betraktas som en tidig förelöpare till den senare alternativhögern, inte minst genom sin elitism och provokativa relation till det som då kallades PK snarare än woke. Betraktar vi dem som ett konstnärsavantgarde, i likhet med dada, Inklingar eller situationister, slås vi av det betydande inflytande de haft på historien nedströms.

Goads stora inverkan på undertecknad var inte fanzinet, vilket jag inte läst, eller ens det givande musikaliska samarbetet med Rice, utan kultboken Redneck Manifesto. Det är en förödande uppgörelse med det hegemona narrativet kring rasrelationer och slaveri, där Goad visar att de första ofria amerikanerna var vita indentured servants och att den vita under- och arbetarklassen behandlats mer eller mindre illa under landets hela historia (jämför LaFond). Tjattret om ”vita privilegier” är bara den senaste inkarnationen av detta anti-vita tema. Utgiven 1998 påverkade den min egen världsbild på djupet, inte minst då jag vid läsningen fortfarande var starkt influerad av en marxism som Goads bok är fullt förenlig med. ”Woke är klasskrig” kan man sammanfatta insikten, som senare kompletterades med både Paul Gottfried och Samuel Francis.

Jim Goad var trots sin popularitet bland vita nationalister inte själv någon -ist, han var i grunden individualist. Han var också en gudabenådad författare, inte sällan jämförbar med Hunter S. Thompson. Goad skrev underhållande och övertygande, intelligent och initierat. Hans röst var unik, ofta riktad direkt till läsaren. Till skillnad från många av generationskamraterna, som påverkade av karriärer och fallande testosteron visade sig ha varit mer anti-folkliga än anti-borgerliga, övergav han varken etos eller patos. En äldre Goad skrev för såväl paleokonservativa Taki’s Mag som nationella Counter-Currents, återigen utan att anamma någondera -ism. Bland de människor han påverkat eller samarbetat med återfinner vi bland annat Gavin McInnes, Chuck Palahniuk, Hank III, Patton Oswalt och Marilyn Manson.

Att Goad nu gått bort är sorgligt. Han var en värdefull inspirationskälla, en närmast arketypisk representant för en generation, och en skicklig skribent. Vila i frid, Goad, och tack för allt.

Relaterat

Adam Lehrer – Jim Goad is Dead, Long Live Goad

Greg Johnson – Ode to Jim Goad

White trash ur ett marxistiskt perspektiv

Vitt slaveri; utdrag ur Redneck Manifesto

Jim Goad/Sh*t magnet

Boyd Rice – Standing in Two Circles

Blood Axis – The Hangman and the Papist

Gavin McInnes – hipsterhöger