Uwe Boll har som filmskapare ett inte alldeles oklanderligt rykte. Han beskrivs ofta som en av de sämsta inom sitt gebit och har vunnit en herostratisk kultstatus. Samtidigt är detta inte helt igenom rättvist, Boll har även gjort underhållande filmer som Postal och Assault on Wall Street. Hans persona är i flera avseenden populistisk, såtillvida att han både svär och utmanar kritiker på boxning. En av dessa beskrev honom för övrigt som en ”insane, two-fisted rogue, and a shockingly honest one at that, someone who absolutely adores film, knows its history and truly lives for what he does”. Man anar här både varför Boll under decennier fortsatt skapa film trots kritiken och varför han kunnat göra det. Bortom styltiga dialoger och begränsade budgetar finns hos den tyske producenten inte sällan en kärlek till mediet och en vision som saknas hos producentkollektiv knutna till Hollywood efter den manageriella revolutionen.
Ett exempel på detta är Bolls senaste film, den synnerligen omtalade Citizen Vigilante med Armie Hammer i huvudrollen som Michael Sanders. Sanders har likheter med Bruce Wayne, han är en ekonomiskt oberoende amerikan med militär bakgrund som hamnar i ett Europa härjat av brottslighet. Etablissemanget vägrar att ta tag i våldtäkter och annat, vägrar rentav att benämna kopplingen till invandringspolitiken. Samtidigt är domarkåren förstående gentemot förövarna men inte mot offren (en uppmärksammad gruppvåldtäkt med uppseendeväckande låga straff ska ha utgjort bakgrunden till Bolls film).
Filmen följer ickelinjärt Sanders våldsamma utkrävande av rättvisa, han bestraffar såväl gärningsmännen som de domare som släppt ut dem bland nya offer. Det är svårt att genrebestämma Citizen Vigilante. Till formatet är det en actionfilm i samma tradition som Death Wish och Taken. Samtidigt har den starka drag av propagandafilm och wish fulfilment, inte minst huvudpersonens långa utläggningar om brott och straff. Syntesen av dessa båda genrer är inte alldeles enkel, det är en dålig actionfilm givet att man i en propagandafilm inte behöver oroa sig för att huvudpersonen ska stryka med. Men det är också en dålig propagandafilm givet att Boll i en blinkning till actionformatet ger huvudpersonen en viss moralisk ambivalens. En välvillig tolkning är att han med Citizen Vigilante skapar något helt tredje, närmare besläktat med situationisters och andra konstnärsavantgardens medvetna interventioner men denna gång med populistiska förtecken snarare än kommunistiska. Detta har för övrigt filmen gemensamt med Bolls äldre verk Assault on Wall Street, även om den har tydligare mytiska undertoner.
För konstnärliga kvaliteter saknar inte Citizen Vigilante, även om den begränsade budgeten sannolikt försvårat projektet. Hammer gestaltar den känslokalla, rentav psykologiskt atypiska, Sanders på ett föredömligt sätt, samtidigt som Boll av utrymmesskäl bara kan antyda ett närmast freudianskt komplex uppbyggt kring manligt och kvinnligt, fadern och modern (jämför öppningsscenen). Ser man filmen med fadern som mytisk gestalt i fokus är det en intressant film, oavsett om vi tänker på den frånvarande fadern, fadern som auktoritet eller det fader in spe-projekt som Hammer gestaltar. Både kollektivet av män och etablissemanget som symbolisk auktoritetsfigur har svikit Europas folk, inte minst kvinnor och barn, och Boll/Sanders agerar för att ”lära dem hur de ska försvara sig”. Bolls film är starkt manligt kodad, och av detta följer naturligt en lika stark omsorg om kvinnor och barn. Detta kan i förbigående förklara varför han låter kameran vila på de poliser protagonisten tvingas döda, det kan lika gärna förklaras av den manliga känslan för det tragiska som ett ”moraliskt dilemma”.
Citizen Vigilante har dock inte främst uppmärksammats för sina konstnärliga kvaliteter eller tillkortakommanden, det är dess brott med de outtalade regler som styr filmskapande som väckt reaktioner. Vigilantegenren har gamla anor, jämför den vehmiska rättvisan, Ku Klux Klan, Hermann Löns Der Wehrwolf, Batman mer flera, den betraktas normalt med viss misstänksamhet och visst anti-plebejiskt förakt. Filmer med inslag av våld riktat mot politiskt, religiöst eller etniskt misshagliga grupper är heller inget nytt (jämför Inglorious Basterds et cetera). Det Boll gör är att han bryter med reglerna kring representation, han inte bara framställer flera av våldtäktsmännen som invandrare utan visar också våld mot icke-vita. Detta är inte misshagliga utan tvärtom symboliskt värderade grupper. Till detta kommer de både verbala och fysiska angreppen på företrädare för domarkåren och etablissemanget. Att göra detta är tabu, men det är ett tills nu outtalat tabu. När våld mot vita eller kristna skildrats lustfyllt i diverse filmer har de politiskt korrekta kunnat avfärda kritiker med att de överreagerar, ”det är ju bara film ju”. Reaktionerna på Bolls film visar att det inte var fullt så enkelt, det enkelriktade våldet i kulturindustrins kreationer var en del av deras belöningssystem. Resonemangen om att ”konsten ska beröra” eller ”konsten ska kunna ställa frågor” upphör att gälla när konstnären har fel åsikter, ”konsten ska inte tolkas bokstavligt” när det handlar om raptexter men Boll ”openly promotes the graphic, brutal and wholesale slaughter of Muslim immigrants” för att citera en kritiker. Detta trots att filmen egentligen inte är ”rasistisk”, Sanders har ihjäl både svarta och vita och uttrycker snarare en världsbild med inslag av både kontrajihadism och libertarianism (”this is an unfriendly takeover by the Islamist extremists and the blindsided woke left. And if this takeover is successful, it’ll destroy the democracy you say you love. All the freedom, everything you enjoy and stand for”). Att huvudpersonen till en våldtäktsmans familj förklarar att ”I don’t think it was the good ones that got out of your country, I think it was the bad ones” är däremot inte alldeles förenligt med den liberala sensibiliteten.
Filmen har därför mötts av försök till censur, som det tyska beslutet att inte ge den en åldersgräns. Samtidigt har den fått en stor publik, bland annat då Elon Musk under en begränsad tid lade upp den gratis på X.com. Boll har varit framgångsrik i att uppmärksamma teman som brottslighet och invandring, det är mindre sannolikt att publiken kommer inspireras av huvudpersonens metoder och det torde heller inte vara producentens avsikt. Att bryta mot avskydda och illegitima tabun är i sig en bedrift, och kan erbjuda en tillfällig känsla av frihet. En känsla som påminner om vad man förlorat, för övrigt. En intressant fråga är i vad mån filmen kommer leda till fler kreationer i samma riktning, om det är nu Hollywood byter sida. Det är mindre troligt, givet att Boll på gott och ont alltså är Boll, en outsider i dessa sammanhang. Dess popularitet kommer dock inte att gå Hollywood alldeles förbi, även om det görs diskret kan vi få se vissa anpassningar till publikens preferenser framöver. Filmens värde är främst som happening och intervention. Den erbjuder en stunds katharsis, en stund där illgärningsmän faktiskt bestraffas, och en påminnelse om att det är många som önskar rättvisa.
Vidare läsning
Kasper Støvring – Den autoritære liberalisme er bange for sin egen befolkning
Magnus Söderman – Citizen Vigilante och den eviga hämnarberättelsen
Millennial Woes – In Defence of Citizen Vigilante
Relaterat
Lämna ett svar