I dagarna har Agnes Wold hamnat i medialt fokus, denna gång med anledning av att hon uttalat sig kritiskt om lagen mot omvändningsförsök av bland annat transpersoner. För mycket ska inte sägas om detta, de flesta torde redan ha både kunskap och åsikter om själva sakfrågan. Men lika intressant är hur reaktionerna på Wolds utspel illustrerar hur det svenska etablissemanget fungerar. Detta inte minst då det hela handlar om en fråga där konsensus inte är stabilt utan tvärtom riskerar att förskjutas. Det finns inte bara i borgerligheten aktörer som antingen delar Wolds ståndpunkt eller försvarar hennes rätt att uttrycka den (det senare inte sällan en lösning för de som egentligen skulle vilja göra det förra men inte vågar). Dessa aktörer är ofta, men inte alltid, kvinnor.
Att etablissemanget i denna fråga är splittrat bekräftades bland annat när jämställdhetsminister Nina Larsson (L) på x.com beskrev Wolds utspel med orden ”Agnes Wolds attacker på utsatta personer är inte värdiga ett öppet och fritt samhälle. Vi behöver mer respekt och kärlek – inte mer hat och hot”. Givet att den kanske mest envisa kritiken av Wold kommit från vänsterradikala ETC är Larssons utspel intressant och belyser borgerlighetens relation till vänstern mer allmänt. Carl Schmitt beskrev politikens grundbegrepp som distinktionen mellan vän och fiende, relationen mellan borgare och vänster utgör ett ovanligt fenomen där den ena parten ser den andra som fiender men inte vice versa. Så kan exempelvis borgare springa på ETC:s bollar och delta i deras drev, men aldrig tvärtom. Man kan förklara detta med att vänstern attraherar andra människotyper än borgerligheten, dessa skillnader kan sedan värderas på olika vis. Borgarna kan exempelvis beskrivas som mindre hatfyllda än vänsterns aktivister, en beskrivning som torde tilltala den borgerliga självbilden. Det kan finnas en sanning i detta, väl så relevant är dock att se det som en brist och en oförmåga. Oförmågan att identifiera sina fiender är föga smickrande, och kan vara direkt farlig när vi sakta men säkert rör oss in i en, inte minst av samma vänster, skapad för-revolutionär situation.
Larssons inlägg utgör också ett tydligt uttryck för den hegemona världsbilden, inte minst ihop med försök att förklara Wolds drivkrafter med allt från att hon vill bli martyr till att hon följer trender. Den enklaste förklaringen hade annars varit ”hon kom bara fram till en annan slutsats än ni”, detta är dock inte möjligt när det gäller frågor där diskussionen ska vara avslutad och konsensus uppnått. Försök att fortsätta debatterna i sådana frågor måste bemötas med anklagelser om motiven bakom oförmågan att acceptera konsensus, i Wolds fall ”hat” och ”transfobi” eller, mer generöst, försök att bli ”martyr” et cetera.
Kopplat till denna praktik finner vi konstruktionen av en dikotomi i offentligheten, den mellan anständiga och vanliga människor å ena sidan och ”extremister” å den andra. Dessa extremister konstrueras inte bara som politiskt utan även som psykologiskt avvikande. De drivs av ”hat” snarare än av att ha råkat nå andra slutsatser än de hegemona. Beskrivningarna av dessa extremister knyter mer eller mindre diskret an till sociobiologiska drivkrafter som flocktänkande och statusängslighet, människor ska veta att det kostar socialt att ifrågasätta det konsensus som etablissemanget nått internt. ”Flocken tycker såhär nu och du ska hålla med” är den bild som förmedlas till allmänheten, även om det inte alltid stämmer.
Det hela kompliceras dock när gränsen mellan etablissemang och ”extremister” luckras upp, exempelvis när Wold anammar ståndpunkter som annars betraktas som ”transfoba”. Insikten att gränsen mellan ”anständiga” och ”extremister” är en social konstruktion, att de senare normalt är vanliga människor som nått delvis andra slutsatser, är då snubblande nära. Detta har i förbigående sagt också många etablerade aktörer själva insett efter att de utsatts för utstötningsmekanismer och tvingats bort från etablissemanget. Utstötningsmekanismer som ännu inte haft effekt mot Wold (oaktat uppmaningarna att ”mygga av kärringen”), vilket bekräftar att de transfrågor hon engagerat sig i splittrar etablissemanget.
Relaterat
Lämna ett svar