”Om jag bara finge leva om mitt liv.” Det är en tanke de flesta som passerat 20-årsstrecket torde ha formulerat för sig själva, som muntert tankeexperiment eller i förtvivlan över förspillda möjligheter och smärtsamma förluster. Mycket av det man lär sig och förstår det gör man för sent. På kort sikt är livet cykliskt, dagarna upprepas som bekant och det finns alltid fler av dem, men på längre sikt mindre så, tiden i Fenrirs skepnad är bland annat den stora förtäraren. Det finns flera sätt att möta detta sakernas tillstånd, man kan skjuta det ifrån sig genom olika distraktioner, man kan känna en existentiell sorg, man kan med Nietzsche låta en känsla av amor fati omfatta den egna existensen. Oftast möter vi livet med skiftande kombinationer av känslor och perspektiv.
Ett intressant litterärt försök att hantera Nietzsches perspektiv och begreppet den eviga återkomsten är Ivan Osokins märkliga liv av den ryske esoterikern och författaren P. D. Ouspensky (1878-1947). Ouspensky levde ett fascinerande liv, där han bland annat reste till teosoferna i indiska Adyar och studerade för Gurdjieff, hans föreläsningar besöktes av både Huxley och T.S. Eliot. Berättelsen om Osokin är lika influerad av Gurdjieff som av Nietzsche.
Vi möter huvudpersonen, 26-årige Ivan Osokin, på en tågperrong när han tar farväl av kvinnan i sitt liv. Karaktärsdrag och vanor hos Osokin har drivit henne ifrån honom, och han ifrågasätter sina val och sin obeslutsamhet (”I feel as though I had cut myself off from life”). Hans vänner har karriärer och familjer, själv har han ingenting. Han önskar en möjlighet att leva sitt liv på nytt, en chans att göra mer konventionella livsval (”I know now that I should do everything differently. I should not rebel in the same way against life and everything it offered me”). För mycket ska inte avslöjas om hur, men Osokin får en sådan möjlighet. Han förflyttas tillbaka i tiden till den sena barndomen, dessutom med sina minnen intakta. Inledningsvis intakta, kanske ska tilläggas, vad tiden gör med dem lämnar vi osagt.
Osokins öde erbjuder en fängslande möjlighet för Ouspensky att utforska den eviga återkomsten, tiden, den personliga ekvationen och den fria viljan. Osokin får veta att hans möjlighet inte kommer förändra något, han kommer göra samma val i samma situationer (”you will remember and still continue to do the same things”). Osokin är fortfarande Osokin, hans drivkrafter och personliga ekvation samma även om han redan vet vart de leder och även om han redan genomlevt samma situationer flera gånger. Det senare ger rentav upphov till känslor av förutbestämdhet och overklighet (”that everything has already been and that nothing therefore exists”). Även om det framstår som osäkert vad som är hönan respektive ägget här.
Ouspensky väver i skeendet även in ett par iakttagelser om kvinnans väsen och de ryska revolutionärerna. Osokin menar att kvinnan tillhör en högre kast än mannen, detta då hon inte korrumperats av krig eller politik. ”This alone makes women more free than men. Of course, there are different kinds of women; and undoubtedly the modern woman does everything she can to lose her caste” enligt Osokin. Kvinnans ansvar är urvalet, ”I don’t mean this in any biological sense, but in a more aesthetic and moral sense. They perform this task badly because they content themselves with insignificant men.” I jämförelse med den relativt originella tanken om kvinnan framstår Osokins bedömning av de ryska revolutionärerna som mer gängse, ”there are people who die for this idea… these people are good for nothing. They will probably cause a great deal of harm, but they will never create anything. Some of them are very nice people, quite sincere and terribly unselfish. But those will perish. Only scoundrels will survive.” Revolutionen äter sina egna, idealisterna bereder vägen för patokraterna.
Sammantaget är det en fängslande berättelse, filosofiskt intressant men för den skull inte undermålig skönlitteratur. Osokin och de människor han möter är trovärdigt skildrade. För mycket kan inte sägas om hur det hela slutar, Ouspensky lämnar det för övrigt något osagt, men antydas kan att i en värld av repetitioner är den enda faktor vi kan förändra oss själva (”in order to change anything you must first change yourself”). Den bild av tiden som framträder i berättelsen är originell även den. För den rätte läsaren är det ett spännande stycke litteratur.
Relaterat
Carlo Michelstaedter – Persuasion and Rhetoric
Lämna ett svar