Både före och under angreppen mot Iran har många bedömare ifrågasatt inte bara president Trumps politik utan även hans karaktär. Retoriken mot Danmark och Kanada kan exempelvis anses förebåda hoten om att föra Iran ”tillbaka till stenåldern”, valet att angripa motståndarsidans ledarskap under pågående förhandlingar antyder grundläggande spelteoretiska oförmågor.

Det finns uppenbara strukturella förutsättningar här, i gränslandet mellan biotyper och sociopolitik, vi lever i ett samhälle starkt påverkat av den manageriella revolutionen vilket innebär att urvalsprocesserna och karriärvägarna för många bestäms av förmågan att förhålla sig till byråkratiska livsformer och karaktärsmasker. Det innebär att de individer som ställer sig i ledningen för motståndet mot de manageriella eliternas politik tenderar att vara ovanliga. Där finns genuint heroiska idealister, men där finns också betydande inslag av egocentriska narcissister och, åtminstone inledningsvis, rena galningar. Urvalsprocesserna är inte alltid optimala, penningstarka intressen, etablerade partier och underrättelsetjänster kan inte sällan hjälpa till att föra fram de individer som utgör ett mindre hot mot dem, exempelvis genom att kunna utpressas eller köpas. Det är fullt möjligt att Trump är ett exempel på detta, även om situationen är komplex. De klass- och folkintressen som varit förutsättningen för Trumps valsegrar, MAGA i bred mening, kan delvis ha utnyttjats av elitintressen men samtidigt har dessa sistnämnda intressen varit tvungna att anpassa sig efter dem. Trumps migrationspolitik och kamp mot wokeideologins materiella resurser är ett exempel på det sistnämnda. Historien följer inte sällan mönstret ”två steg fram, ett tillbaka”, och MAGA finns kvar oavsett om Trump överger sina väljare eller inte.

En intressant text i sammanhanget är Bad Character Will Inevitably Bring Consequences av Quintus Curtius. Den tar upp karaktärsdrag, ”character types and personalities have changed with glacial slowness down the centuries”, och hur de leder till konsekvenser. Detta görs med exempel från antik historia, både positiva och negativa. Curtius text är en värdefull påminnelse om den historiematerialistiska modellens begränsningar, olika samhällen har olika karaktärsideal och deras väg formas av dem (därmed inte sagt att materiella faktorer är irrelevanta, i synnerhet genom geopolitikens socialdarwinistiska aspekter). Man kan här även påminnas om det äldre Sveriges betyg i ordning och uppförande, det antydde en djupare förståelse för just karaktärens betydelse för samhället. Detta samtidigt som det redan då fanns ett tilltagande inslag av ”ordning och uppförande” som synonymer för manageriella ideal som konformism och domesticering snarare än klassiskt indo-europeiska och heroiska ideal och karaktärsdrag.

Oavsett vilket, Curtius text är aktuell inte bara med anledning av Trumps brott med sina tidigare löften. Den process av karaktärsförfall vi genomlever är inte historiskt unik, den är heller inte begränsad till en eller ett fåtal politiker. Bekämpar den gör vi i första hand i det egna livet, med den egna karaktären som vapen att vässa och bemästra, med fördel ihop med andra. I andra hand bekämpar vi karaktärsförfallet meta- och språkpolitiskt. Själva begreppet har fallit i glömska, för många kan det vara en aha-upplevelse att sätta ord på det som pågår. Karaktär och karaktärsförfall är värdefulla begrepp för att förstå samhället och dess kriser.

Vi läser Curtius här: Bad Character Will Inevitably Bring Consequences