Melodifestivalen är sedan åtskilliga decennier en återkommande svensk och europeisk kulturinstitution, många gånger inte alldeles enkel att undslippa. ”Mello” är en central del av den livsform som förknippas med begreppet ”Svensson”, den ger också ledtrådar om skiftningar i tidsandan. Det finns likheter med ett annat fenomen förknippat med svenssonlivsformen, den parlamentariska modellen med dess kombination av demokratisk yta och mindre demokratiskt djup (folkliga val inom ramar som bestämts av andra). Oavsett vilket, har man genomlevt fem kvällar iklädd färgglada glitterhattar kan det vara på sin plats med en kortare betraktelse av årets melfest med metakulturell utgångspunkt.

Programledarna, Gina Dirawi och Hampus Nessvold, gjorde överlag ett gott arbete. De var inte sällan underhållande, oftare oförberett än förberett. Samtidigt fanns ett tydligt metaperspektiv på festivalen och dess publik, en kombination av återblick och ”suspension of disbelief”. Generationsaspekten var här så tydlig att det inte behöver ältas, Dirawi och Nessvold är millennials. Noteras kan annars aspekten av något som i brist på bättre termer kan ges namnet arabisering, en process med både organiska och medierade förtecken. Det är inte osannolikt att Melodifestivalen blivit populär i medelklasskikt med rötter i Medelhavs- och Mellanösternregionerna, liksom att dessa skikt inte sällan närmar sig svenssonlivsformen (och vice versa). Samtidigt finns en mindre organisk aspekt, vi kan ana en ”manufacturing of” om inte ”consent” så ”culture” bland annat i valet att spela Dolly Styles Habibi under inledningen av deltävlingarna. Det för oss vidare till nästa stycke.

Vad gäller bidragen blev det många gånger tydligt att, som vi noterade 2025, ”målgruppen är inte primärt ”heterosexuella svenska män mitt i livet” för att citera den självbetitlade stridshingsten Fredrik Reinfeldt, metafysiskt är festivalen snarare feminin eller rentav gay vilket i sammanhanget får ses mer som ett konstaterande än en värdering.” Mina favoriter var inte nödvändigtvis de röstandes favoriter, under kvävda svordomar och tårar som landade i dippen tvingades vi bevittna hur vare sig Korslagda eller Timo Räisänen gick vidare (och detta trots att Korslagda gjort musik på älvdaliska). Positivt var däremot att Linkin Parkbefryndade Smash Into Pieces nådde en hedervärd fjärdeplats. Countrytrenden som inleddes för ett par år sedan åtföljs nu förhoppningsvis av en renässans för mer thumotiska genrer som metal och rock.

Det fanns ett starkt inslag av nostalgi, där bland annat A-Teens och Fille/Lilla Al-Fadji från Ison & Fille från tidigt 2000-tal dök upp, liksom den indo-europeiska arketypen E-Type. Ett annat tidstypiskt inslag var texterna på temat ”romance impossible”, även om dessa var färre än väntat. Det är annars ett något oroväckande fenomen, där vi bland annat i många filmer får uppleva att de såta tu inte får varandra och enligt den rådande diskursens ordning inte heller kan få varandra. Det finns flera hinder i den dominerande ideologin, inte minst dess outtalade aspekter, som starkt försvårar parbildning inte bara på vita duken. ”Könskrigets” politiska uttryck är en del av detta men inte den enda.

Det vinnande bidraget, Felicias My System, befann sig i skärningspunkten mellan flera av de ovan nämnda tendenserna. Nostalgifaktorn återknyter inte till millennieskiftet, däremot är Felicia välkänd bland epadunklyssnande ungdomar och svenssons efter tiden som Fröken Snusk och medverkandet i Masked Singer. Både mänskligt och konstnärligt befinner hon sig på en existentiell resa de flesta kan beröras av och känna igen sig i, ansiktsskyddet är symboliskt talande. Hennes text tangerade ”romance impossible”, liksom Robin Bengtssons bidrag med poetiska associationer till andra former av beroende, My System och framförandet var musikaliskt tillräckligt gedigna för att göra segern välförtjänt (även om detta som antytts ovan också hade varit fallet med ett antal andra tävlande).

Sammantaget ger årets mello en inblick i svenssonkulturens skiftningar, för den som så önskar kan det också upplevas som en årlig musikfest.