Predatorfilmerna har sedan 1987 bidragit till den populärkulturella mytologin, den utomjordiska jägarrasen knöt an till demoniska arketyper och väckte fascination hos många. Den första filmen motsvarade i hög grad traditionella berättelser, det går exempelvis att jämföra med Beowulf, sedan dess har den mytiska logiken mer eller mindre invaderats av samtida teman (om detta har vi skrivit i recensionen av Predatorfilmen Prey, bland annat noterade vi att ”för att citera de Benoist så tillåts ”the Other” sällan att förbli verkligt främmande under någon längre tid, utan måste fås att närma sig ”the Same””).

Den senaste filmen i sammanhanget, Predator: Badlands från 2025, fortsätter delvis i samma spår. Processen av familiarisering förs i Badlands vidare till den grad att huvudpersonen Dek är en predator vi möter redan inledningsvis. Han är mindre än andra av sin art, hans bror har skyddat och tagit hand om honom trots att han ses som defekt. Detta dras till sin spets, brodern Kwei faller i strid mot fadern och skickar innan dess Dek till en livsfientlig värld där han kan visa sig värdig genom att dräpa ett av de mest dödliga rovdjuren. Den värld, Genna, vi där möter hör till filmens behållningar, det är en genuint främmande och fientlig flora och fauna med allt från rakbladsgräs till självregenererande bestar. Det odjur Dek ämnar ta som trofé, kalisken, är en fascinerande skapelse. Actionscenerna är välgjorda, det finns också ett inslag av humor.

På Genna hittar Dek en skadad android vid namn Thia. Deras relation står i fokus, inte minst hur Thia hjälper Dek att övervinna den närmast karikatyrmässigt patriarkala världsbild han bär med sig. Deks utveckling, där han gradvis förverkligar en mer komplex arketyp, hör till filmens behållningar även den, även om det som sagt äger rum mot bakgrund av en patriarkal krigarkultur så förenklad att den framstår som en karikatyr. En möjlig läsning av filmen är som ett stycke gynekokratisk fantasi, den ädle vilden fostras av en vit kvinna och blir något mindre vild och något mer ädel. Detta är ingen orimlig tolkning, vita män dyker upp i filmen enbart i egenskap av identiska och kortlivade kloner. Det till synes främmande och hotfulla visar sig här också vara missförstått, vilket ligger i linje med en gynekokratisk sensibilitet (även om det för den skull inte alltid är felaktigt). Nämnas kan för övrigt det patricida tema vi numera känner igen från ett stort antal filmer. Det hela kompliceras dock av att fadern som här måste dödas är en vilde även han, liksom av att de utsända androiderna rapporterar till en AI med det inte alldeles tvetydiga namnet MU/TH/UR. Vi anar här det femininas öde i den manageriella maskinen, om vilket både Michea och Illouz skrivit givande. Ett simulakrum av moderlighet, tömt på allt utom kvävande kontroll.

Sammantaget är det hela ett exempel på gynekokratisk science fiction, det både rör sig inom och utmanar delvis de ramar vi kan förvänta oss under slutet av en gynekokratisk fas. Samspelet mellan ras och kön i det sen- eller postliberala omedvetna uttrycks däremot inte lika tydligt i alla kreativa uttryck under en sådan era, vilket gör filmen intressant som ett stycke samtidshistoria. Lika intressanta är de inslag som delvis utmanar och komplicerar det tills nyligen rådande narrativet. Under denna yta går det även att se filmen som en mer tidlös berättelse om en ung krigare som med hjälp av ett kvinnligt väsen övervinner dödliga utmaningar och förverkligar en mer komplicerad arketyp. Detta dock mot en tämligen förenklad bakgrund, en grund dikotomi kring begreppen styrka/svaghet, och en fortsatt humanisering av den ursprungligen högst främmande predatorarketypen. Det är en snyggt gjord actionfilm men det är inte en av de bästa i Predatorserien.