Fantasymusikalen K-Pop Demon Hunters har blivit väldigt populär, inte minst bland de något yngre, och vann häromdagen en Grammy genom sången Golden. Populärkulturen erbjuder ofta inblickar i Zeitgeisten, berättelsen om sångerskorna i HUNTR/X och deras kamp mot demonfursten Gwi-Ma är inget undantag.
Handlingen är tämligen enkel. Sedan urminnes tider har demoner stulit människors själskraft, men människorna har funnit beskyddare i återkommande triader av kvinnor som med musik och stridskonst försvarat oss. De har samtidigt byggt upp en allt starkare barriär, Själskraften, mot demonernas rike. Den senaste uppsättningen beskydderskor, k-popbandet HUNTR/X, är på god väg att försegla gränsen till demonfursten Gwi-Ma för gott när filmen börjar. Gwi-Ma får dock oväntad hjälp av en förlorad själ med musikaliska talanger även han, och spelet kan ta sin början.
HUNTR/X består av tre tämligen arketypiska tjejer (den hugade jämför givetvis med Dumezils tre funktioner). Där finns huvudpersonen Rumi, på ytan framgångsrik och fokuserad men med en mörk hemlighet. Där finns också Mira, beskriven som ”a problem child” och ”too wild”, och kreativa Zoey. Rumis hemlighet är att hon själv är delvis demon, något hon lärt sig att dölja. Vid sidan av den poppsykologiska aspekten är detta ett återkommande tema i myter om krigare, krigaren är eller förvandlas till något icke-mänskligt och hotfullt (jämför Dumezils beskrivning av Starkadder och Sisupala i Stakes of the Warrior).
Normalt är den demoniska krigaren en man, i en gynekokratisk era är det inte förvånande att vi istället möter en kvinnlig motsvarighet. H.T. Hansen skriver angående detta i förordet till Evolas The Mystery of the Grail att traditionellt har kvinnor inte behövt söka Gralen, ”it is always men who go off in search of the Grail, because women, by nature, already possess it”. Men i en era då många kvinnor velat tona ner sina feminina sidor och istället äntra traditionellt manliga sfärer förändras detta, ”many women today have contempt for the spiritually, psychologically and physically nourishing Grail function of their womanhood…. in other words, they have lost their own Grail, and have to go off in search of it again, just as the men do, in order to find spiritual harmony”. I vad mån Rumis äventyr motsvarar Gralmyten kan diskuteras, däremot bidrar Hansen till att förklara varför hon delvis upplever samma utmaningar som vi traditionellt förknippat med manliga arketyper.
Rumi, Mira och Zoey representerar delvis den moderna girlboss-arketypen. De är självständiga, kreativa och starka, med integritet och lojalitet. Samtidigt är de ett klassiskt tjejgäng, vilket bland annat uttrycks genom deras förhållande till mat (ett återkommande fenomen i barnkulturen, jämför Turtles utpräglade pizzofili). Girlbossarketypen bär dock på en utmaning på både individuell och samhällelig nivå, inte minst vad gäller Sydkorea, avseende romantiska relationer. De manliga karaktärerna i K-Pop är å ena sidan managern Bobby, hjälpsam och vänlig men aldrig framställd som möjligt partnermaterial, å andra sidan de direkt demoniska bad boys som är Gwi-Mas vapen mot HUNTR/X. Pojkbandet Saja Boys bildas av Jinu, en 400 år gammal demon med förflutet som musiker (om det är något de minderåriga fansens kreativitet i Roblox et cetera antyder är det en synnerligen stark vilja att se särskilt Rumi och Jinu tillsammans). Jinu är själv en intressant karaktär, plågad av insikten och minnena av vad han gjorde som människa. Han saknar hopp om förlösning, men mötet med Rumi väcker oväntade känslor hos honom. Jinus mer komplexa karaktär antyds också tidigt av hans två icke-demoniska följeslagare, tigerväsendet Derpy och den mångögda skatan Sussie.
Överhuvudtaget har filmskaparna medvetet och effektivt vävt in inslag och teman från koreansk mytologi och historia i filmen, Derpy och Sussie är bara ett par exempel. Där finns även mängder av demontyper, liksom historiska dräkter och vapen. När Saja Boys till sist kastar sina masker och uppträder i traditionella koreanska dräkter och hattar har det en oväntat demonisk effekt. Ett återkommande fenomen i populärkulturen är för övrigt det starka fokus på demoner, demonisk geografi, hierarki, etnografi et cetera. Det finns flera sorters demoner i K-Pop, en demonfurste, et cetera. I jämförelse är Himlen ”tom”, antyds endast. Det gäller exempelvis varifrån de återkommande triaderna av beskydderskor fått sina krafter. I populärkulturen finns ofta detaljerade skildringar av det infernaliska, men mindre så av det celestiala (jämför dock temat där Gud försvunnit och ärkeängeln Gabriel blivit ond, exempelvis Prophecy och Constantine).
Den koreanska kopplingen är överhuvudtaget sympatisk och antyder hur även nordisk mytologi och historia kan användas av filmskapare och andra (jämför Peter Madsens Valhall). Samtidigt är det samtida intresset för koreansk kultur, från Squid Game till K-Pop, ett fenomen värt att förklara. Det är ett västerländskt samhälle, fortfarande etniskt homogent och med en intressant mytologi och betydande kreativitet, något som för tankarna till Japan, j-pop och manga. Intressant är annars hur filmen använder musik i skeendet. Inledande How It’s Done andas exempelvis inte ödmjukhet och sårbarhet på samma sätt som avslutande What It Sounds Like, Golden uttrycker på ett fint sätt Rumis dröm att bli fri sitt demoniska arv. Saja Boys låtar är mångtydiga, poppiga Soda Pop rentav underfundig. Tanken att musik påverkar lyssnaren är traditionell (jämför Cyril Scott), varningen för parasociala relationers demoniska potential något nyare. Givet publikens starka intresse för Saja Boys tycks den dock ha fallit för tämligen döva öron (”HUNTR/X eller Saja Boys?”).
Poppsykologin bakom handlingen är tämligen enkel, Gwi-Ma representerar bland annat följderna av att förtränga den jungianska skuggan (”let the jagged edges meet the light instead”). Rumi blir sitt fulla jag först när hon erkänner hela sitt arv. Psykologiskt mer intressant är då Jinus självuppoffring för att rädda Rumi, även om det innebär att lagom till att Rumi visar sig sårbar dör hennes potentiella romantiska intresse. Vilket blir något av ett antiklimax, mytiskt betraktat.
Sammantaget är det alltså en välgjord film. Handlingen är tillräckligt bra, om än något enkel, och karaktärerna är tillräckligt intressanta, om än Rumis och Jinus bandmedlemmar är något skissartade. Det finns inslag av humor och av koreansk mytologi, musiken håller hög klass givet genren. Budskapet är varken särskilt negativt eller uppseendeväckande positivt, utan ligger i linje med tidsandan 2025. Det finns kort sagt betydligt sämre filmer man kan se med sina barn.
Om skribenten: Joakim Andersen
