Trumpadministrationens nyligen publicerade säkerhetspolitiska dokument innehöll formuleringar som mer än antydde att Venezuela befann sig i fokus. Bland annat kunde vi läsa att ”we will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.” Givet Venezuelas band till Kina, Ryssland och Iran bådade denna neo-monroeistiska doktrin inte gott för den chavistiska regimen, som sedan flera år varit utsatt för bland annat sanktioner. Att landet angreps och president Maduro fördes bort var kort sagt inte alldeles överraskande.
Exakt vad som hänt är än så länge för tidigt att bedöma. Det florerar mängder av teorier, bland annat att delar av det venezolanska styret och/eller Maduro själv ingått ett hemligt avtal med Trump, att den egentliga måltavlan är Kuba, den amerikanska vänstern och/eller Iran, att regimen svikit arvet från Hugo Chavez, och att Grönland står på tur. Vilka av dessa teorier som innehåller element av sanning får tiden utvisa, det hela är oavsett vilket intressant av flera skäl.
För det första antyder händelserna och Trumps retorik att den amerikanska utrikespolitiken nu gått in i en öppet exploativ, eller maktrealistisk om man föredrar den termen, fas. Det tal om mänskliga rättigheter vi vant oss vid i samband med mer eller mindre blodiga interventioner kombineras numera med retorik om olja och äganderätt av hemisfärer (det är givetvis möjligt att även detta är just retorik, avsett att dölja verkliga motiv). Det är inte alldeles förvånande, oavsett om vi använder Spenglers eller Bruno Bauers termer befinner USA sig i en imperialistisk fas och dessutom i en ekonomiskt utsatt sådan (avindustrialisering och avdollarisering). Althögerns memer om Trump som framtida God-Emperor kan ha förebådat en del obehagliga överraskningar. Det är tveksamt om detta generellt är positivt för det amerikanska folket, att neutralisera en utmanare som det chavistiska Venezuela med dess utom-hemisfäriska allianser och regionala ambitioner är däremot tämligen naturligt geopolitiskt. Detta samtidigt som man inte ska överdriva betydelsen av att Maduro försvunnit. Det venezolanska systemet bygger på en allians mellan delar av militären, statsapparaten och de fattiga och denna förefaller fortsatt stabil (förutsatt alltså att inga avtal ingåtts bakom kulisserna med delar av eliten).
För det andra påminner reaktionerna på angreppet om hur folkrätten reducerats till fraser. Folkrätten har två aspekter, dels en uppsättning abstraktioner, dels en materiell rationalitet som kan förstås spelteoretiskt. På kort sikt kan det exempelvis vara rationellt att använda kemvapen mot civila, det är inte fullt lika rationellt på längre sikt när även motståndarna gör det. Någon form av folkrätt tenderar därför att växa fram organiskt i samspelet mellan olika stater, i synnerhet sådana som delar kultur, religion eller härkomst. I vad mån den reellt existerande folkrätten 2026 är optimal kan diskuteras, kritiken utgår ofta från att stor- och supermakterna ostraffat kan bryta mot den.
Även Trumps beslut att arrestera en statschef kan tolkas spelteoretiskt. Givet den globala hegemonstatusen och den militärteknologiska överlägsenheten är det sannolikt att det passerar utan dramatiska konsekvenser. Det är en undantagsåtgärd, dessutom riktad mot en regim med tveksam demokratisk legitimitet. Problemet är att det fungerar en gång, det fungerar två gånger, tills det plötsligt inte fungerar längre. Både den egna legitimiteten som hegemon och det etablerade regelverket har då underminerats, undantaget har blivit det nya normala och världen blivit sämre för alla. Var vi befinner oss i den processen är svårt att bedöma, USA är fortsatt de facto hegemon supermakt och det är osannolikt att exempelvis Kina kopierar tillvägagångssättet visavi Taiwan. Just nu.
Vad innebär då detta för Europa? Trumpadministrationen innebär i vissa avseenden ett radikalt brott med tidigare administrationers praktik, inte minst vad gäller yttrandefrihet och folkutbyte i Europa. Det finns också inslag av konkret kamp mot ”vänsterns” resurser och maktbaser i NGO:s, USAID, universitet, DEI et cetera som är väl värda att kopiera eller inspireras av. Såtillvida är Trumpadministrationen om inte en vän så åtminstone vår fiendes fiende. Vad gäller utrikespolitiken är situationen en annan, Trump har på flera sätt påmint om tidigare presidenters politik. Det gäller bland annat Syrien och Artsakh/Nagorno-Karabach, USA har aspekter av ett ”empire of chaos”. I den mån Trump faktiskt skiljer sig från tidigare presidenter är det heller inte enbart av godo, jämför utspelen om Grönland och Kanada. Bakom retoriken om att upplösa EU, liksom turerna som gjort Ukrainakriget permanent, kan anas det historiska amerikanska intresset av ett svagt Europa (”keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”). Det betyder att den optimala relationen till USA idag är komplex. I många avseenden är Trumpadministrationen, i synnerhet Vance och Musk, våra vänner och ett hinder för eurokratins mer bekymmersamma praktik. Utrikespolitiskt är situationen betydligt mer komplex, vilket betyder att de europeiska folken både var och en för sig och gemensamt gör väl i att beakta sanningen i det gamla talesättet si vis pacem, para bellum. Oberoende förutsätter egen styrka, USA och Europa har bara delvis överlappande intressen och en genuin vänskap kan inte utgå från svaghet och okunnighet.
Om skribenten: Joakim Andersen
