Den historiska marxismen har välkända grenar som stalinism, maoism och trotskism, men också mer marginella tendenser som bordigism och posadism. Den sistnämnda är idag mest känd genom memer om delfiner och utomjordingar men var på sin tid en betydande aktör i Sydamerika och hade en egen international. Oavsett om man är intresserad av idéhistorisk kuriosa, esoterisk kommunism eller alternativa marxistiska analyser är posadismen intressant (annars är den det däremot inte). En givande bok i sammanhanget är I Want to Believe av A.M. Gittlitz.
Gittlitz utforskar posadismens rötter i både sovjetisk och argentinsk historia, han tar bland annat upp de ”bolsjevismens ockulta rötter” i kosmism och immortalism som Stephen Flowers skrivit om. Bokens huvudperson, född Homero Cristalli (1912-1981), växte upp i genuin fattigdom i den argentinska arbetarklassen. Han var en skicklig fotbollsspelare och folklig sångare och sökte sig tidigt till arbetarrörelsen. Gittlitz skriver att posadismen hade en ”anarkistisk sensibilitet” men av realpolitiska skäl drevs till marxism-leninismen, en bedömning man instämmer i (posadismen som ett uttryck för specifikt mediterran sensibilitet är för övrigt en givande infallsvinkel, jämför även machismon). Cristalli kom att bli trotskist, och avancera till alltmer ledande positioner inom rörelsen. Han beskrivs som karismatisk och snabbtänkt, men svagare vad gällde teori. Namnet Posadas användes ursprungligen kollektivt av flera skribenter, men Cristalli kom att anamma det som sitt. Han avvek delvis från den gängse linjen i sin positiva relation till peronismen, mindre avvikande var stödet för olika rörelser i Tredje världen. Militanten Paul Schulz skickades exempelvis 1959 ihop med två kamrater till Marocko för att tillverka bomber åt algeriska FNL. Det var en händelserik era, med framgångar i Kina och på Kuba, Posadas kamrater var involverade i flera sydamerikanska länder både i facklig kamp och som gerillasoldater. Gittlitz bedömning är dock att Posadas ibland ogrundade optimism och vilja att snabbt eskalera strider ledde till katastrof i flera länder, där hans representanter inledde gerillakampen för tidigt och sedan krossades ihop med många andra. Detta i synnerhet i Guatemala.
Oavsett vilket, konflikterna i den trotskistiska fjärde internationalen ledde så småningom till en brytning, där flera latinamerikanska sektioner 1962 bildade en posadistisk international. Det fanns en geografisk dimension i konflikten, där Posadas beskyllde europeiska trotskister som Ernst Mandel för att vara passiva och fega. Överhuvudtaget känner man igen en ådra av latinamerikansk machismo i posadismen, bland annat genom att man välkomnade kärnvapenkrig mellan supermakterna. Ett sådant skulle krossa USA, och posadisterna skulle sedan ta över. De som hade invändningar beskrevs som omanliga verklingar, Mandel beskrevs av en posadist som ”a pussy who doesn’t believe in thermonuclear war!” Posadismen hade starka likheter med en religiös rörelse, om än sekulär. Medlemmarna i partierna skulle dela sina resurser med varandra, viktiga beslut som flytt, jobb och giftermål skulle godkännas av partiet. Inte sällan förbjöd Posadas militanter att gifta sig eller få barn. Sex för nöjes skull var förbjudet, liksom rusmedel och homosexualitet.
1968 arresterades Posadas och ett par kamrater i Montevideo, han hamnade så småningom i exil i Rom. Här tycks ledarens mer tveksamma karaktärsdrag ha fått fritt spelrum. Den inre kretsen styrdes som en sekt, där Posadas bland annat angrep sina trogna och sin kvinna med anklagelser om otrohet. Det hela för tankarna till Moskvarättegångarna, även om straffen var uteslutning istället för arkebusering. För flera uteslutna var det oavsett vilket en katastrof, de förlorade sin mening i tillvaron när Posadas bröt med dem. Samtidigt blev Posadas mer oberoende av sina rådgivare, posadisterna kom bland annat att försöka arbeta nära inte bara kommunistpartierna utan även Muammar Gadaffi, Saddam Hussein och flera andra. Man kan här identifiera både en tendens att stödja socialistiska inslag i populiströrelser och en vilja att alliera mäktiga aktörer. Posadas optimism och tro på posadisternas betydelse kom nu också till uttryck i återkommande analyser av världshändelserna.
Av mer bestående intresse är Posadas utveckling under de sista åren. Han tog med sina anhängare till ruiner och djurparker, där de uppmanades att reflektera över släktskapet med intelligenta djur som lejon, björnar, apor och elefanter. På sikt skulle människorna sluta äga och döda djur, socialismen skulle ”vinna djuren” och ”vilda djur sluta vara vilda” (här anar vi ett släktskap med Fourier). Särskilt betydelsefull var delfinen, under sitt sista år i livet blev Posadas intresserad av experimenten i Svarta havet där barn föddes under vatten. Ibland skulle delfiner ha sökt sig till dem. Posadas menade att en telepatisk länk mellan land- och havsdjur, och en ”ny ras” av människor, kunde bli följden om tillräckligt många barn föddes så. Det var mot slutet av sitt liv han på allvar började beskriva hur radikalt annorlunda det framtida socialistiska samhället skulle vara. Fysiska behov som mat och sex skulle automatiseras och sluta driva oss. Vi skulle då vara naturens vänner istället för att förstöra den, delfiner skulle leva i pooler med mänskliga familjer och den mänskliga livslängden åtminstone sexfaldigas. Insikten att Jorden är liten i det kosmiska perspektivet skulle medföra en ”ontologisk chock” som krossade egoism, privat ägande och krig.
Den äldre Posadas påminner i många avseenden om både Fourier och de ryska kosmisterna. Efter hans död fördes hans arv vidare av två tendenser. Där fanns de trogna i både Europa och Latinamerika, den posadistiska internationalen är sannolikt liten men består. Analysen av, och allianserna med, populistiska ledare tillhör arvet från Posadas. Hans son, León Cristalli, tillhörde exempelvis Hugo Chavez tidiga vänner, och analyserade både Trump och Brexit som steg på vägen mot arbetarklassrevolten. Verkligt fascinerande är dock den andra post-posadistiska tendensen, den ufologiska. Bland Posadas anhängare fanns science fictionentusiasten Dante Minazzoli, som gärna tog upp frågan om utomjordingar i olika sammanhang (Gittlitz berättar att posadisterna av andra trotskister beskrevs som ”a group of workers and mystics”). Det är oklart om det var för att få tyst på Minazzoli eller inte, Posadas höll i varje fall ett tal om utomjordingar som senare gavs ut som pamflett (tillgängligt på marxists.org som Flying saucers, the process of matter and energy, science, the revolutionary and working-class struggle and the socialist future of mankind). Han menade dels att utomjordingar existerar, dels att deras sociala organisation måste vara överlägsen vår, dels att socialismen har lättare än kapitalister att samarbeta med dem (”we must unite with them, they who seem more powerful than human beings, such that they will come and help us resolve Earth’s problems”). Särskilt tramträdande var i varje fall inte den ufologiska idén hos Posadas. Efter hans död kom däremot två av hans viktigare kamrater, Schulz och Minazzoli, att vidareutveckla den. Minazzoli var den mer jordnära av dem. Han menade att utomjordingarna besökt oss flera gånger under historien, och att de nu väntar på att ta kontakt. Likt Posadas utgick han från att de är fredliga, en krigisk civilisation skulle sannolikt gått under innan den lämnat sin planet. Det innebar att frågan om kosmisk kontakt och jordisk socialism hängde intimt samman. Minazzoli representerar en socialistisk tendens inom ufologin. Mer esoterisk än Minazzoli var tysk-judiske Paul Schulz. Efter Posadas död började han få budskap från de utomjordingar Billy Meier talade om, plejarerna. Det hela för tankarna till new age, Schulz menade att det finns drygt 40 miljoner humanoida raser i universum som lever i fred. Mänskligheten är originell såtillvida att vi avlades fram som krigare för en konflikt i Siriuskonstellationen som tog slut för länge sedan. Vi har isolerats på Jorden och genmodifierats för att få kortare livslängd. Om vi inser detta kan vi laga vår genetiska kod, bekämpa våra krigiska impulser och återknyta kontakten med våra rymdbröder. Så långt alltså Schulz, oavsett hur man bedömer sanningshalten är det en fängslande ”back-story”.
Intressant är den renässans posadismens mer ufologiska tendenser fått. Strax efter Minazzolis död upptäcktes hans manifest Why Don’t Extraterrestrials Make Public Contact? av italienska autonoma marxister, vilka delvis skämtsamt anammade några av hans idéer som MIR, Men In Red. De gav ut tidskriften Ufologia Radical och kombinerade ufologi med tänkare som Bordiga, Agamben och Negri. Memetiskt spreds kunskaperna om posadismens mer excentriska inslag under 2010-talet av grupper som Intergalactic Workers’ League – Posadist (IWL-P). Precis som med den unga althögern fanns här inslag både av ironi och av allvar, med intresse bland annat för valar och delfiner, med både höhö-faktor och genuin strävan efter kosmisk gemenskap.
Sammantaget är det ett fascinerande stycke idéhistoria. Politiskt är posadismen varken mer eller mindre givande än trotskismen i gemen, det mest originella bidraget är den kritiskt positiva analysen av populistiska ledare som Peron och Trump. Där finns också en varning för politiska sekter i posadismens historia. Mer intressant är då post-posadismen som esoterisk marxism, för den som intresserar sig för sådant är det tydligt att när vänstern blir esoterisk finns ofta en koppling till just rymden (från Blanqui och Fourier till kosmister och posadister). Posadismens kosmiska och biocentriska tendenser kan vara användbar inspiration för den vänster som söker alternativ till wokeepisoden. För oss andra är det främst fängslande historisk kuriosa.
Relaterat
Bolsjevismens ockulta rötter
Blanqui – Evigheter bland stjärnorna
Charles Fourier och hans idévärld
Sprickor i Muren
Jason Reza Jorjani – Closer Encounters
Lästips: Katechonhypotesen
Om skribenten: Joakim Andersen
