Det sägs ofta att vårt samhälle genomgått en ideologisk inversion, en metamorfos i viktimologisk riktning, där godkända former av offerskap renderar olika fördelar. Den traditionella pyramiden har kort sagt ställts på huvudet, i kombination med den nya hegemona ideologin innebär det att icke-vita, icke-binära och icke-män befinner sig på toppen, detta baseras på kollektivnivå av just föreställt historiskt offerskap och möjliggör något snarlikt på individnivå för den hugade. Vän av ordning frestas här smuggla in brasklappen att detta är en sanning med modifikationer, den verkliga makteliten består fortfarande i hög grad av vita ”superpatriarker”, även om dessa i god jouvenelsk anda allierar periferin, alltså de olika ”offergrupperna”, mot utvalda subsidiära maktcentra som ”vita män”. Oavsett vilket finns det betydande insikter i det perspektiv där ”godkända former av offerskap” används för att förstå vår samtid, oavsett om man sedan fokuserar på hur och av vem de godkänns eller vad det gör med vår kultur.
En intressant studie i sammanhanget är The reputational consequences of victim signaling av Aquino, Thau, Graso, Clark, Lagios, Restubog och Lu. Utgångspunkten är att alla människor drabbas av motgångar och tragedier, och att vi då kan berätta detta mer eller mindre tydligt för omgivningen. Här finns både kulturella, generationella och individuella skillnader, Dominique Venner tillhörde exempelvis en generation för vilken tydlig signalering om motgångar bar emot. Att berätta om motgångar kan oavsett vilket bjuda in till sympati och stöd, de flesta hjälper en vän eller kollega i kris. Samtidigt noterar författarna till studien att det finns situationer där offerskapssignalering har en annan effekt, exempelvis om offerskapet bedöms vara självförvållat eller om hjälpbehovet är för stort. Det finns också studier som tyder på ett samband mellan offerskapssignalering och ”den mörka triadens” egenskaper, alltså narcissism, machiavellism och psykopati. ”Virtuous victim signaling is associated with higher levels of narcissism, Machiavellianism, and psychopathy” skriver författarna till The reputational consequences, något som kan vara värt att ha i åtanke när man har att göra med människor som lever på påstådda offerskap. De kan kort sagt ha överdrivit sitt offerskap, men de kan också ha personlighetsdrag som gör dem farliga att ifrågasätta i vissa sammanhang. En intressant följdfråga i sammanhanget är givetvis om människor i gemen lärt sig att identifiera detta samband.
Studiens mål är att undersöka hur offerskapssignalering bedöms av omgivningen. Slutsatserna tyder på att människor i gemen mycket riktigt just lärt sig att ”identifiera detta samband.” En delstudie från Filippinerna tyder på att människor kopplar offerskapssignalering till ”counterproductive work behaviors”, alltså beteenden som skadar arbetsplatsen och kollegorna. Flitigt offerskapssignalerande har sociala kostnader, sambandet kan givetvis också vara det omvända givet att det här var verkliga kollegor som bedömdes. ”Employees who self-reported more frequent VS were perceived by their coworkers as being more likely to engage in CWBs”, VS står här för victim signaling och CWBs för counter-productive work behaviors.
Andra delstudier tydde bland annat på att offerskapssignalering associerades med relativt högre nivåer av narcissism, machiavellism och psykopati, och sämre prestation. Intressant är det när deltagarna i en delstudie även tillfrågades om de var liberala eller konservativa. De liberala deltagarna betraktade offerskapssignalerande minoriteter mer välvilligt än icke offerskapssignalerande dito, de bedömde dem alltså som mindre narcissistiska, machiavelliska och psykopatiska än minoriteter som inte signalerade. Offerskapssignalerandets effektivitet beror alltså på publiken. Om den är liberal, på svenska ”vänster” eller PK, är det effektivt att beskriva hur samhället eller ”vita privilegier” hållit en tillbaka, om publiken är konservativ är det bättre att tona ner det. Om publiken är liberal kan det rentav vara rationellt att offerskapssignalera, författarna skriver att ”in Study 3, more liberal participants perceived a victim signaler as lower in narcissism and psychopathy than one who rejects victimhood, meaning that they made harsher judgments about someone who denies victim status.” Detta är intressant bland annat mot bakgrund av invandrare som förnekar att det svenska samhället diskriminerar dem, de kommer sannolikt att betraktas som mer narcissistiska och opålitliga av vita liberaler än de invandrare som upprepar den hegemona ideologins bild av svenskarna.
Sammantaget tyder de olika delstudierna i varje fall på att offerskapssignalerande har kostnader. Man kan förknippas med negativa egenskaper och man kan förbigås vid anställningar. Men det finns också sammanhang där det är mer komplext, detta när publiken är liberal i amerikansk mening. Detta är i sin tur intressant, då det erbjuder en inblick i det liberala psyket och dess oförmåga, eller ovilja, att förstå mänsklig psykologi. De behöver sina ”ädla vildar” och ständiga anklagelser om sina egna tillkortakommanden och privilegier, detta till den grad att de kan låtsas att uppenbara narcissister inte alls är narcissister. Detta behov är fascinerande och tämligen outforskat, även om Nietzsche och Lawrence tagit upp aspekter av det. Oavsett vilket är det en spännande liten studie.
Vi läser den här: The reputational consequences of victim signaling
Relaterat
Jouvenel mot liberalerna
Lästips: Viktimokratin
Lästips: Rättvisa eller avund
Nietzsche och det dåliga samvetet
Om skribenten: Joakim Andersen
