Amadeo Bordiga (1889-1970) tillhör den heterodoxa marxismens tyngre namn, en italiensk kommunist som karvade ut en egen position oberoende av såväl stalinister som socialdemokrater. I likhet med Trotskij genomförde han en kritisk analys av Sovjetunionen, i hans motstånd mot både demokrati och samarbete med icke-kommunister anas en närmast ”traditionalistisk” inställning till kommunismen som en ren tradition att hålla obefläckad av nytänkande och samarbeten. Samtidigt finns det intressanta inslag i Bordigas tänkande. Han påverkade både Gilles Dauvé och en ung Camatte, vilket antyder kvaliteter dolda bakom det marxoida språkbruket. Det finns åtminstone tre trådar i Bordigas tänkande som är relevanta för att förstå samtidens wokefenomen.
För det första Bordigas negativa inställning till anti-fascismen. Han var ingen vän av fascismen och fängslades en tid av den nya ordningen. Men han såg inte fascismen som något väsensskilt från den tidigare regimen, det var fortfarande borgarklassen som styrde om än med delvis nya ansikten. Rekupering, för att citera Debord. Bordiga motsatte sig den så kallade folkfrontsstrategin för att bekämpa fascisterna. I den sista intervjun gjorde han rentav gällande att anti-fascismen var värre än fascismen, ”we steadfastly maintained that the real enemy and foremost danger was not Fascism, much less Mussolini the man, but rather the anti-fascism that Fascism – with all of its crimes and infamies – would have created. This anti-fascism would breathe life into that great poisonous monster, a great bloc comprising every form of capitalist exploitation, along with all of its beneficiaries: from the great plutocrats down to the laughable ranks of the half-bourgeois, intellectuals and the laity.” Bordiga antyder här en möjlig marxistisk analys av ”anti-fascismens” sociala karaktär och funktion som hegemon ideologi, komplett med det typiska föraktet för icke-proletära mellanskikt. Efterkrigstida klassamarbete baserat på Hitlermyten kort sagt.
Intressant i sammanhanget är Bordigas text “Vae victis,” Germany! från 1960. Han identifierade där den anti-tyska myten som funnits i Väst sedan åtminstone Första världskriget (”the gigantic deception to present the conflict as an ideological war was founded on the denigration of Germany and the German people”). Istället för att förstå världskrigen som imperialistiska konflikter utmålar denna myt dem som kampen mellan barbariska, illiberala tyskar, ”the Cain of modern civilization”, och civiliserade västeuropéer. Bordiga mer än antyder att Sovjets allians med Väst var föraktansvärd ”most criminal democratic crusadism”, han beskriver också Tyskland som ockuperat av två främmande makter och väger möjligheterna till revolt mot dem båda. Oväntat är att han noterar att det ryska ledarskapet för världsrevolutionen misslyckats, och nu ligger vårt enda hopp i ”a mission of the great Germanic proletariat”. Vae victus är en av Bordigas mer originella texter, men skisserar en möjlig analys av anti-tyska och vithetskritiska strömningar i ”vänstern”. I förbigående kan här nämnas att han såg ras och nation som fullt naturliga inslag i en marxistisk analys. Bordiga författade en text betitlad Facteurs de race et de nation dans la théorie marxiste, där han bland annat skrev att om man inte tog med faktorerna ras och nationalitet i jämförelsen av de sociala striderna i Belgien och Thailand så är man inte nödvändigtvis extremist, men däremot att ”it means in effect that you have understood nothing of Marxism.”
Den mest kontroversiella tråden i sammanhanget är texten Auschwitz, or the Great Alibi från 1960. Det är inte säkert att Bordiga själv författade den, men den publicerades i en bordigistisk tidskrift och han kritiserade aldrig dess teser. Dessa är till antalet två. Dels att det inte är idéer, i det här fallet nazismen, som bär skulden för illdåd, snarare än det kapitalistiska systemet. Dels att Förintelsen var en följd av småborgarnas situation. Ingen av teserna är i sig särskilt övertygande för att förklara Auschwitz, men den andra tesen är potentiellt fruktbar för att förstå samtiden. Författaren utgår från att småborgarna är dömda att gå under i det kapitalistiska samhället, och att de saknar förmåga att förstå detta. Vi läser att ”the petit bourgeois is a class condemned. At the same time it is also condemned to be unable to understand anything, to be incapable of fighting: it can do nothing but blindly flail about in the vice that crushes it.” För att skjuta upp sin undergång kan klassen identifiera och vända sig mot en del av sina medlemmar, ”harassed by capital, the Germany petit bourgeoisie thus threw the Jews to the wolves in order to lighten its sled and save itself”. Det är först mot bakgrund av teorin om elitöverproduktion, konkurrens och den nya klassen denna tes blir användbar, för att förstå Förintelsen är den det sannolikt inte. Vi kan då identifiera den teori och praktik som riktats mot vita män, och en del ”adjacent” grupper, inte minst inom akademin som ett sätt att hantera överproduktion och konkurrens inom den nya klassen, Bordigas föraktade ”half-bourgeois, intellectuals and laity”. Om detta är korrekt bör kampanjen mot vita män, judar, asiater med flera inom akademin ha tilltagit i takt med att överproduktionen av akademiker blivit kännbar.
Sammantaget finns det några fruktbara inslag i Bordigas tänkande, även om det snarast får ses som ansatser som den hugade själv kan vidareutveckla. Hans oberoende av båda blocken under det kalla kriget innebar realpolitisk isolering men möjliggjorde även en del originella perspektiv, oavsett vad man i övrigt anser om hans idétradition.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
