Liberalerna gick i dagarna ut med beskedet att de gärna ser ett fortsatt Tidösamarbete efter valet men att de inte vill se Sverigedemokraterna i regeringen. Partiets positionering har kritiserats som verklighetsfrämmande givet SD:s kontra L:s storlek, den har även försvarats med utgångspunkt i just det sistnämnda. ”SD äter upp oss” sammanfattar den senare analysen, även om det kan vara svårt att se hur ett formaliserat regeringssamarbete skulle förvärra dagens situation.

Liberalernas situation är inte avundsvärd. Partiets möjligheter att komma in i riksdagen i nästa val är inte givna, dess väljare är heller inte särskilt lojala. 2022 var det bara 12% av L:s väljare som betraktade sig som anhängare av partiet, resterande tillhörde den stora gruppen flyktiga. En analys av L:s utmaningar bör utgå från relationen mellan vår tids och gårdagens konfliktlinjer, med ett särskilt fokus på klassfaktorn (föränderlig även den).

Liberalerna är ett anrikt borgerligt parti och som sådant en given medlem av såväl ”Alliansen” som Tidöregeringen. Antalet borgerliga partier gjorde det högst sannolikt att ett av dem skulle avfalla, givet partiets positiva förhållande till sådant som mångkultur, stärkta HBTQ-rättigheter och mer internationalisering blev det Centerpartiet. Samtidigt finns det likheter mellan just Centerpartiet och Liberalerna, även om det vore överdrivet att måla upp dem som varandras spegelbilder eller liknande. Båda partierna har väljare med relativt högt förtroende för politiker, hög utbildning och hög inkomst. Liberalernas väljare skiljer sig däremot från Centerpartiets vad gäller politik och framtidsvisioner. Liberalerna beskrivs ofta som ett lärarparti, vilket placerar Mohamssons återkommande användande av begreppet ”bete sig” i ett sammanhang, och utbildning betraktas som en viktig fråga av deras väljare. Frågan är relativt viktig även för Centerväljare men inte lika mycket. Liberalerna betraktas av väljarna som ett mitten-högerparti, Centern som ett mittenparti. 2022 nämnde 41% av L-väljarna utbildningsfrågan som en viktig fråga, 36% tog upp lag och ordning och 32% sjukvård. Att jämföra med Centerpartiets väljare där miljöfrågan var viktigast med 42%, sjukvård med 36% och utbildning med 28%. Liberalernas väljare hade ett starkare fokus på lag och ordning när de 2022 fick beskriva sitt önskade framtidssamhälle än Centerväljarna, 56% kontra 40%, men mindre intresse för mångkultur (22% kontra 39%). Ingetdera av partierna hade väljare med stort intresse för svenska värden (26 kontra 18%) eller socialism (1 respektive 2%). Bilden som framträder av den typiska liberalen är kort sagt en välutbildad höginkomsttagare med begränsat intresse för sådant som nation, familj och religion, men med ett tillräckligt starkt fokus på skola och lag och ordning för att rättfärdiga Tidösamarbetet. Detta blir särskilt tydligt i konkreta frågor, 57% av L-väljarna ville ta emot färre flyktingar 2022 att jämföra med 24% av C-dito. L-väljarna var vid sidan av NATO-medlemskap och ökad frihandel som mest positiva till hårdare fängelsestraff, minskade sociala bidrag och… trumvirvel… språktest för medborgarskap. Deras profil skiljde sig här märkbart från C-väljarna.

Vi finner alltså att Liberalerna är ett borgerligt parti med borgerliga väljare. Detta gäller såväl politiskt som socio-ekonomiskt, partiets väljare är mer sällan arbetare eller låginkomsttagare. ”Två av tre liberala väljare (65 procent) hade universitetsexamen. Sett till inkomst bestod basen till större del av de med medelhög och hög inkomst (28 respektive 29 procent). Omkring 75 procent av Liberalernas väljare hade ett tjänstemannayrke och varannan väljare (51 procent) bodde i en större stad” läser vi i GU:s valanalys. Här finns givetvis en ambivalent relation till den manageriella eller rentav terapeutiska staten, ett lärarparti har en annan ställning än ett företagarparti. Detta blir särskilt tydligt när vi uppdaterar bilden av de politiska konfliktlinjerna. Gårdagens konfliktlinje var den mellan så kallade borgare och arbetarrörelse (även om Costanzo Preve påmint oss om att de båda normalt fann sina ideologiproducenter i intellektuella borgarskikt). I en sådan konflikt hörde Liberalerna oftast hemma på den borgerliga sidan. Idag är situationen dock en delvis annan, en ny konflikt är på väg att ”äta upp” gårdagens. Det är den konflikt Samuel Francis beskrev i Leviathan & Its Enemies, konflikten mellan den manageriella eliten och de grupper han gav namnet ”post-borgerliga proletärer”. Kärt barn har många namn, de sistnämnda kan också kallas plebs, allmoge, classi subalterni eller kort och gott vanligt folk. De representeras primärt av SD idag, i motsättning till det så kallade etablissemanget. Men situationen är komplex, etablissemanget inte homogent. I flera länder lierar den gamla borgerligheten, eller republikanerna, just det post-borgerliga proletariatets representanter för att kunna hantera en radikaliserad ”vänster”.

Det är ingen enkel process, med kompromisser som inte är optimala för någon sida, men vikten av att hålla tillbaka den gemensamma motståndaren bedöms normalt värd det. Detta innebär att konturerna av ett historiskt block kan urskiljas, ett ”lag” där såväl SD som L ingår. Ett sådant block förutsätter vissa interna spelregler för att fungera, spelregler som alla inblandade haft svårt att upprätthålla i exemplet Tidö+SD. L:s utspel avseende regeringsfrågan är ett uttryck för det, ett samarbete som antas bygga på att en samarbetspartner är formellt underordnad. Samtidigt illustrerar det L:s ambivalenta karaktär. Det gamla lärarpartiet är den länk i Tidösamarbetet som står närmast den manageriella staten, dess lojala kärnväljare är en liten skara och gruppen offentliganställda höginkomsttagare har flera partier att välja på (och inte sällan socio-kulturella svårigheter att hantera SD).

Samtidigt finns det områden där SD- och L-väljarnas prioriteringar överlappar, i synnerhet lag och ordning. Utbildning och sjukvård är viktiga områden för L, på samma gång områden som påverkas negativt av den förda invandringspolitiken. Valet av Mohamsson som partiledare ger potentiellt partiet ett visst frikort att skärpa sin integrationsretorik, här har dock utspel om att vissa värderingar innebär att man ”inte hör hemma i Sverige” fått mindre uppmärksamhet än utspel om blågul islam. Givet att gruppen blågula muslimer med intresse för L är lika begränsad som potentiella L-väljares konkreta intresse för frågan är det tveksamt. Områden som L på kort sikt skulle kunna prioritera är istället ett försvar av friskolorna, med liberala argument, liksom ett försvar av det fria samhället mot Socialdemokraternas planer på tvångsmässig boendeintegration. På längre sikt bör frågan om partiets existensberättigande ställas, vad kan Liberalerna tillföra svensk politik och svensk borgerlighet? Det ovan nämnda ointresset för nation, familj och religion låter ana att svaret är ”inget alls”, att vi har att göra med en naiv okunskap om själva förutsättningarna för det liberala samhället. Men så behöver inte nödvändigtvis vara fallet, en liberalism som bryter med ”vänstern” har bättre förutsättningar att företräda sina väljares intressen i ett samarbete för både Sverige och Aftonlandet. Om partiet Liberalerna är förmögna till detta återstår att se.

Relaterat

Valet 2022 – Liberalerna
Valet 2022 – Centerpartiet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.