Costanzo Preve (1943-2013) var en av de främsta italienska kännarna av marxismen, under många år själv marxist med djupa kunskaper inom filosofi och idéhistoria. Efter realsocialismens fall rörde han sig bort från vänstern och utvecklade istället en kritik av höger-vänsterdikotomin och ett alternativ i form av en kommunitär kommunism och ett fritt Europa. Han övergav vänsterns beröringsskräck och samarbetade med såväl Alain de Benoist som Claudio Mutti.
Preve var en intressant tänkare, ett exempel på detta är Marx E Nietzsche från 2004 (på italienska, men det finns idag goda översättningsprogram). Utgångspunkten är att vi befinner oss i en ny historisk situation, där gamla läsningar av Marx och Nietzsche är överspelade. Istället måste en ny läsning göras, det Preve kallar en ”Gestaltomorientering”. Det är inte alldeles enkelt givet de associationer som över tid fästs vid både Marx och Nietzsche, men läget är allvarligt och för att förstå det behöver vi bland annat redskap från dem.
Flera av våra texter om Marx och Engels har haft en aspekt av de- och rekonstruktion, av att läsa Marx ”från höger” och undersöka i vilka avseenden en sådan läsning erbjuder användbara perspektiv och vilka brister som finns. Preves ansats är delvis densamma, han menar dels att höger-vänsterdikotomin är överspelad och dels att Marx idag inte är särskilt vänster. Han noterar att det numera är allmänt erkänt att Nietzsche kan läsas även från vänster, men ”it is not at all common knowledge that Marx has practically nothing to do with what is considered ”left-wing” thought. Marx was certainly ”left-wing” in his time, in the sense that this word had between 1840 and 1880, but today the term ”left,” despite its vagueness, contains historical (anti-fascism, modernization) and philosophical (historicism, economism, etc.) elements that no longer have anything to do with Marx’s worldview.”
Preve och historien
But until now, many have spoken of his death (Nietzsche), his nonexistence (Marx), and so on, but no one had yet dared to speak of his consumption. Vattimo does, and in my opinion, the Turin philosopher is merely the unwitting spokesperson for historical and economic forces immensely stronger than himself: namely, post-bourgeois and post-proletarian totalitarian capitalism. That Being can indeed be ”consumed” can only occur within a social horizon in which Consumption has become the only perceptible, visible, and discernible social bond.
– Preve
Preve gör en originell sammanfattning av den moderna historien där bland annat småborgarna och höger-vänsterdikotomin hamnar i ett nytt ljus. Delvis är det redan kända sammanhang, han skriver bland annat att ”the years from 1917 to 1945 have been called the ”European civil war” (Nolte) and the years from 1945 to 1975 the ”thirty glorious years” (Hobsbawm)”. Intressant är att han ser perioden fram till 1975 som ett ”bakslag” för kapitaletlogiken, den logik som reducerar allt till varor på marknader (”the first society in human history whose internal dynamics of development tend to disintegrate all pre-existing communities and replace them with an artificial mass of stressed producers and consumers”). Detta bakslag kom från två håll, från ”höger” och från ”vänster” (Preve nämner här allt från Peron och baathsocialismen till Stalin och Hitler). Det handlade, åtminstone i Europa, om två strategier, ”one tendency appealed to the petty bourgeoisie and was predominantly right-wing. Another tendency appealed to the working, proletarian, and popular classes and was predominantly left-wing”. Från 1970-talet tog kapitaletdynamiken fart igen, i synnerhet efter östblockets fall. Preve påminner om Samuel Francis storverk Leviathan & Its Enemies när han konstaterar att ”the new capitalism emerging after the twentieth-century setback is largely post-bourgeois, post-popular, and post-proletarian”. Han för tankarna till både Francis och Kotkin när han identifierar det nya klassamhällets delar som ”the multinational financial oligarchy, the global middle class, and the flexible plebs are the new classes that require new approaches and new classifications, which are slow to emerge precisely because of a thirty-year blockage in the perception of historical innovations”.
Ett givande inslag i Preves historieskrivning är förståelsen av 1968-fenomenet, hyllat av många inte bara i vänstern men av Preve identifierat som ”a ”systemic” moment of transition from a bourgeois capitalism, and therefore still relatively fragile, to a post-bourgeois capitalism, and therefore much more widespread, metabolized, and strong.” Det handlade främst om att bryta ner resterna av äldre europeiska religiösa, kulturella, sociala och politiska former. Preves analys av den vänster han en gång tillhörde är också värdefull. Han besökte flera gånger östländerna och kunde då se att andelen övertygade inte överskred 20%, resterande 80% trodde inte på det realsocialistiska projektet (inklusive många höga politruker). Preve beskriver vänstern som en social miljö, oförmögen att reformeras. ”In Marxian terms, any innovative proposal is unacceptable if its social recipient is irreformable. In Nietzschean terms, the consolidation of a social bloc composed of Hermits and Last Men simultaneously brings about Decadence and Nihilism” konstaterar han bland annat, han beskriver också hur många gamla vänstermänniskor sökte sig till USA när den gamla ”husse” i form av Sovjet försvunnit. ”For me, I repeat, belonging is nothing, and understanding is everything, and this position of mine is the opposite of what happens in 98% of the communist movement, for which understanding is nothing and belonging is everything” skriver Preve.
Preve och mellanskikten
Politically, subaltern communities redefine themselves as the People, and economically, they define themselves as the Proletariat.
– Preve
Verkligt spännande blir det när Preve tar upp förhållandet mellan vänstern och arbetarklassen. Hans utgångspunkt är att subalterna, underordnade, klasser själva saknar förmågan att utveckla en antikapitalistisk kultur och därför måste delegera arbetet med detta till de bildade mellanskikten (”completely incapable of producing a strategic anti-capitalist culture, and are forced to delegate its construction to the educated lower-middle classes, who are completely unsuited to doing so, as they are prisoners of their own ghosts of resentment (proletarian) and fear (petty-bourgeois)”). Man kan här i förbigående notera Marx oförmåga till introspektion, där han först tar upp relationen mellan klass och ideologi men sedan inte tar upp sin egen ickeproletära klasstillhörighet nämnvärt. Preve förklarar detta, ”95% of the “organic intellectuals” of the (proletarian) Left and the (petty-bourgeois) Right come from the same environment, that is, from the culturalized petty bourgeoisie… Marx and Nietzsche are, from this point of view, much more similar thinkers than one might think at first glance”. Han tar här även upp sådant som att subalterna skikt tvärtemot Marx teori är mer revolutionära i början av sitt möte med kapitalismen, innan de integrerats mentalt och politiskt, och att medelklassernas proletarisering inte ägt rum eftersom ”the discontent of the middle classes is, in fact, much more dangerous for capitalist reproduction than the discontent of the working classes proper (this is a point that Marxist populist economism does not and never will understand)”. På samma gång noterar han att dessa subalterna skikts alternativ till kapitalismen, mutualistiska och kooperativa dito, är ”in reality the most advanced terrain possible for those who intend to maintain their previous solidarity-based identity”.
Marx och Nietzsche
Is it possible to propose a comparison between Marx’s Free Individuality and Nietzsche’s Superman-Otherman? This, of course, is the whole point of this unpretentious little work of mine.
– Preve
Preves läsning av Marx återknyter till källorna och placerar honom i hans historiska sammanhang. Inte minst identifierar han kärnan i Marx projekt, alieneringen. Alieneringen förutsätter ett historiskt brott och en mänsklig natur som alieneras (det berömda artväsendet). Preve summerar alienationen i stycket ”capitalism, therefore, alienates the generic human essence by the simple fact that it reduces it to a single dimension: that of production and commodity exchange. Human essence is generic, and capitalism forces it to become merely specific. Humans are forced to think about their present and plan their future within the sole limiting dimension of production and commodity exchange.” Den som så önskar kan jämföra med Evolas beskrivning av ekonomins demoniska karaktär och arbete kontra andra aktiviteter, även om Marx i jämförelse saknar en begreppsapparat för dessa andra aktiviteter och artväsendet. Oavsett vilket, Marx menar att under historien har människan alienerats. Till skillnad från många i högern menar han dock även att en återgång till äldre, mindre alienerade samhällsformer, är omöjlig. Istället måste nya former byggas. Preve finner denna ansats fruktbar och skriver att ”Marx envisions an anthropology of free individuality within a non-oppressive community framework, and it is this project that has the epistemological implications of his theory of ”historical materialism.” If a “return to Marx” makes sense today, it can only be from this perspective.”
Så långt Marx ideal. Minst lika användbar kan hans metod vara enligt Preve. Vi har här att göra med en begreppsapparat för att förstå samhällen, även om vi idag vet att Marx inte nödvändigtvis kunde förutspå framtiden med dem. Han överskattade exempelvis arbetarklassens revolutionära potential och utvecklade ingen teori om sin egen klass. Men det betyder inte att klassbegreppet som sådant är oanvändbart. Preve sammanfattar den marxska verktygslådan i stycket ”Marx’s scientific model is based on four fundamental concepts (mode of production, productive forces, relations of production, and ideology), to which we can add a fifth and sixth, developed primarily by Lenin (social-economic formation and imperialism)… Personally, I believe that the rational use of these six concepts, which together form a harmonious and balanced theoretical model, is entirely independent of the so-called ”faith” in a communist solution to social contradictions, even if in Marx the perception of alienation, the anthropological project of free individuality, and finally the epistemological model of a unified historical science were one and the same and inseparable.” Det är som Preve skriver fullt möjligt att använda de fyra eller sex centrala marxska begreppen och landa i slutsatsen att det klassiskt liberala samhället eller folkhemmet är det mest sannolika och/eller önskvärda tillståndet. Eller kombinera dem med begrepp från andra tänkare, exempelvis Spengler och Schmitt.
Preves läsning av Nietzsche är bitvis lika fruktbar som Marxläsningen. Han betraktar inte Nietzsche som en särskilt irrationell eller ateistisk tänkare, tvärtom filosoferar han ”med hammaren” på ett i grunden rationellt sätt och ”Guds död” är främst en beskrivning av ett samhälle som förlorat sin metafysiska grund. Preve är medveten om att Nietzsche hade en annan syn på arbetarna och demokratin än Marx, han skriver bland annat att ”Nietzsche, however, not only opposed the Paris Commune, but went much further. He saw it as the terrible signal from the ”volcano” of the hideous democratic mobs, bearers of the old resentment of decadence and the new resentment of nihilism. The Paris Commune plays a crucial role in the historical and psychological genesis of Nietzsche’s thought.” Samtidigt ser han inte Nietzsche som en försvarare av ojämlikhet, varken i dess traditionella eller marknadsliberala form (”let the reader reflect, then, on a curious fact. Nietzsche, this thinker whose expressive style drips with the rhetoric of inequality, is at the same time the creator of a philosophy that offers no basis for legitimizing either the religious model of pre-capitalist inequality or the economic model of capitalist inequality” skriver han).
Men återigen kan man skilja mellan Nietzsches ideal och hans metod eller begreppsapparat. Den senare är användbar för att förstå såväl historien som samtiden, något Preves nietzscheanskt anstrukna analys av vänstern visar. Han skriver om Nietzsche att ”it is not incorrect to say that he in fact arrives at an implicit system, in which a preliminary fact to be recognized (the death of God) gives rise to a metaphysics based on four structuring coordinates (decadence, nihilism, the eternal return of the same, and finally the will to power).” Det är fyra användbara begrepp. Preve sammanfattar också Nietzsches fem karaktärer, ”Nietzsche’s thesis of the death of God is an anthropological thesis because it has no other function than to provide the basis for a sort of anthropological theater composed of five different characters (Man, the Hermit, the Superior Man, the Last Man, and finally the Creator) whose nature must be fully understood.”
Sammantaget är det ett givande litet verk. Preve beskriver en ny historisk situation, där de gamla klasserna ersatts av oligarker, global medelklass och plebs och höger och vänster blivit irrelevanta begrepp. Man behöver inte dela hans definition av höger och vänster, det finns också en mer metahistorisk ansats företrädd av bland annat Evola och Shafarevich, för att finna hans historieskrivning användbar. Inte minst är Preve potentiellt högintressant för en vänster som börjar misstänka att ”vänstern” fastnat i skadliga beteenden. Hans analys av det amerikanska världsimperiet är delvis daterad, mycket har hänt sedan 2004, men kampen för ett fritt Europa är tidlös. Preves fokus på kapitalismen snarare än den moderna byråkratin antyder också ett specifikt perspektiv, frågan om vem som är herre respektive knekt i relationen ”staten och kapitalet” har diskuterats under lång tid och kan enligt Evola och Klages rentav dölja vissa z-faktorer som format såväl kapitalism som modern stat. Men som helhet rekommenderas Marx E Nietzsche varmt för den rätta läsaren.
Om skribenten: Joakim Andersen
