Bruno Bauer (1809-1882) är idag sannolikt mest känd genom sin relation till Karl Marx, i likhet med många av Marx relationer var den först positiv och senare negativ. Bauer var en intressant tänkare i sin egen rätt, han hade varit en av Hegels studenter, var en av de ledande ung- och vänsterhegelianerna och ägnade sig åt såväl religionshistoria som kritik av liberalism och socialism. Marx var inte den enda som influerades av Bauer, Carl Schmitt tog i The Nomos of the Earth upp hans försök att lösa Europas 1800-talskris, han påverkade även Kautsky och Nietzsche.
På sin ålders höst var även Engels en av de som gav Bauers tänkande erkännande. 1894 skrev han i On the History of Early Christianity att ”the legend that Christianity arose ready and complete out of Judaism and, starting from Palestine, conquered the world with its dogma already defined in the main and its morals, has been untenable since Bruno Bauer”, han noterade även att Bauer varit tämligen ensam om den insikten. Engels slutsats, ”it was only by the intermediary of the monotheistic Jewish religion that the cultured monotheism of later Greek vulgar philosophy could clothe itself in the religious form in which alone it could grip the masses”, ligger mycket nära Bauers tes i Christus und die Cäsaren. Engels betonade något mer än Bauer det judiska inflytandet, detsamma gäller hans beskrivning av den tidiga kristendomens inslag av vilja till hämnd. Engels beskrev den tidiga kristendomens rekryteringsbas som relativt mer proletär än vad Bauer gjorde, men det handlade här mer om gradskillnader och båda var medvetna om hur världsimperiet slagit sönder de äldre samhällena.
Bauers verk ifråga är idag översatt till engelska, under titeln Christ and the Caesars på Vridar.org. Det är intressant läsning, både som ett stycke idéhistoria och för de perspektiv han förde fram. I centrum står det komplexa förhållandet mellan Rom och kristendomen, Bauer skrev att ”the Christian Savior and the bearers of Roman imperial power are products of the same force that sought to consolidate the sanctions and immaterial goods of antiquity into a personal, all-powerful form, and that in their hostile sibling relationship, one and the same impulse that inspired the Orient, Greece, and Rome to a common purpose manifested itself.” Imperiet slog sönder nationer och samhällen och ersatte dem med en världsordning, en ordning som närmast var i behov av ett andligt innehåll och en ny moral. Kejsarkulten var ett försök i den riktningen, men inte det enda eller det slutligt framgångsrika. Högst relevant i sammanhanget var stoikerna, hos Bauer representerade av Seneca. Grekisk filosofi hade redan utvecklat ett kosmologiskt och moraliskt lämpligt innehåll för det romerska imperiet, ”the basic constitution of the empire of humanity” uttryckte Bauer det. Det fanns ett kosmopolitiskt inslag hos bland annat Seneca, han skrev att ”we have not enclosed ourselves within the walls of a single city, but have extended ourselves to the whole world for intercourse and declared the world to be our fatherland”.
Likheterna mellan stoiker som Seneca och de tidiga kristna förklarades i Christus und die Cäsaren med det starka inflytandet från romerska och grekiska tänkare som Herakleitos på judiska miljöer både i Jerusalem och Alexandria. Bauer skrev om detta att ”when that spiritualization of Judaism, with a union of Roman, Jewish, and Greek elements, spread, which was the dawn of Christianity on the Roman horizon, those wandering philosophers found a new field of work on which they could give their gnomic wisdom an unexpected concentration and appear with greater weight than before”. Genom att spåra ordval och fraser ansåg sig Bauer kunna identifiera hur teman från stoiker och grekisk filosofi påverkat de första kristna (”each philosophical school has its own style, each religious association its own phraseology and particular sentence structure, and from their linguistic expressions we can immediately recognize the individual factions or shades of such a group”). Det gällde inte minst fokus på själen, ”the one thing on which the first masters of the Stoics insisted was the inner peace of the soul. The Socrates of Plato had preceded them in this concern for the soul.” Även kosmologin var påverkad av grekiskt tänkande, liksom eskatologin. Bauer skrev om detta att ”the path, however, that leads from Plato and the Stoics to Philo and Seneca, and through the latter two into the writings of the New Testament, is dominated by a shining height of Heraclitus.” Det judiska bidraget var samtidigt nödvändigt för att göra dessa grekiska och romerska teman till en framgångsrik världsreligion enligt Bauer.
Det finns flera intressanta teman hos Bauer. Han var medveten om klassernas betydelse, men förenade detta med resonemang kring institutioner, imperialism, psykologi och religion. Jämförelsen mellan Caligula, som ville vara en gud, och Nero, som ville vara en fullständig människa, är exempelvis givande. Bauer tog också upp det magiska och mytiska inslaget i historien, bland annat Neros magiska strävan och profetiors betydelse. Profetior hade omgett Galba, från imperiets västra delar, men de gick förlorande ur striden med de profetior Josefus förde med sig från Orienten och judarnas tro. Bauers styrka och svaghet i jämförelse med Marx är hans komplexitet. Han är en intelligent och kunnig bekantskap, som initierat behandlade allt från förhållandet mellan Seneca och Nero till senatens öden, men han saknade den marxska modellens enkelhet.
Ett intressant tema hos Bauer är jämförelserna mellan den romerska imperialismen och 1800-talets europeiska. Han gjorde en geopolitisk jämförelse med antiken där hotet från öster kvarstod medan germanerna ersatts av amerikanerna (”the Greeks lived under the pressure of the Great King (of Persia) and today’s divided Europe sees its ominous fate in the Emperor of the East, while in the West, America has taken on the role of Horace’s children of Germany and the barbarians of Tacitus”). Bauer återkom till imperialismen bland annat i Disraelis romantischer und Bismarcks sozialistischer Imperialismus, i Christus und die Cäsaren låg fokus på hur samhälle och kultur formades av imperiet. Han tog bland annat upp den process Jouvenel beskriver, med utgångspunkt i centrum, subsidiära maktcentra och periferi, där centrum lierar sig med periferin mot de subsidiära skikten. I Rom var de subsidiära maktcentra inte minst senaten och äldre ätter, Bauer skrev att ”with every ascending imperialism, the princely powers (in Rome, that was the Senate) are mediated and, under the guise of recognition and protection, are kept as a council of co-regents, i.e., as a federal council, but are suppressed under the pretext of the democratic task of the emperor.” Han talade även om ”the imperial absolutism of Caesar and his successors” och ”this transformation of citizens into a beggar population”, den senare processen banade för övrigt vägen för en gemensam religion.
I sin beskrivning av imperialismen lät Bauer ibland närmast liberal, han skrev bland annat om ”the fruitful time of imperialism, when the barriers of the caste system fall, the fetters of partisan compulsion crumble, individualism spreads its wings and the struggle of conscience against dogmas begins – when the treasure of immaterial goods is lifted from shattered political orders… Here personality takes possession of the world, shines in divine glory on the throne, and remains unshaken in the chamber of the poor, in the wandering assembly of the streets, and on the chair of the wise”. Jämför Spenglers meritokratiska ansats i Neubau des deutschen Reiches, intressant i sammanhanget är adelns tendens under dessa perioder att umgås med underhållare (vilka under andra perioder ses som infamia, ”blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt” som det heter i västgötalagen). Om detta skrev Bauer att ”the obsession with which the high nobility in France under Louis XV maintained an intimate relationship with dancers, singers, and actresses and laid their fortunes at their feet is an example of the dissolution of class differences in the early stages of imperialism and the voluntary relinquishment of the upper echelons of their ruling position, which they no longer felt capable of handling. With the recent maturity of imperialism, numerous marriages have replaced this free association.” Han noterade även kopplingen mellan imperialism och litteratur, även om vår tid kan ha ersatt litteraturen med filmen. Bauer skrev om detta att ”imperialism has always been literary; only Alexander, on his turbulent flight, had not yet had time to cultivate an official literature and was limited to lamenting that no Homer, like Achilles, could be found for him. The Napoleons increased the literary character of imperialism, writing Moniteur articles, brochures, and memoirs, and, when they constructed the universal machine of leaflet and newspaper production, continued Caesar’s journalistic work.”
Sammantaget är det bauerska perspektivet givande, även om man inte nödvändigtvis instämmer i alla hans slutsatser. För marxister bör det givetvis vara lika givande att läsa Bauer som Ricardo och Hegel. Betoningen av de grekiska och romerska inslagen i tidig kristendom är intressant av flera skäl, bland annat bidrar det indo-europeiska inslaget till att förklara hur kristendomen senare kunde ”germaniseras”. Många tidiga kristna var också medvetna om likheterna med stoiker och andra, och såg detta som ett tecken på att världen ”förberetts” för den sanna tron. Seneca ansågs inte sällan ha varit kristen. Bauers analys av samhälle, politik och religion är också givande, det går att identifiera en modell som inte är ointressant för att tolka vårt eget samhälle. Inte minst blir den fruktbar i kombination med Spengler, där både Bauer och Marx bidrar med analyser av aspekter av Aftonlandets imperialistiska fas. Vi återkommer till Bruno Bauer framöver.
Översättningen läser vi här: Christ and the Caesars
Relaterat
Stirner och högern
Carl Schmitt – The Nomos of the Earth
Epiktetos och stoikern som krigare
Om skribenten: Joakim Andersen
