Apornas planet var en av de ikoniska filmupplevelserna för oss som växte upp under 1970- och 80-talen, scenen där Taylor bryter ihop inför åsynen av Frihetsgudinnan och utbrister ”You maniacs! You blew it up! Ah, damn you! God damn you all to hell!” är svårförglömlig. Då såg man filmerna som underhållning, senare insåg man att de i allt högre grad speglade tidsandans intresse för sådant som rasrelationer. De två första filmerna var relativt fria från intresset ifråga medan det dominerade de senare. Något liknande gäller den nya filmserien från 2011 och framåt, samtidigt som vi även kan identifiera skillnader.
Filmerna baserades på den franske författaren Pierre Boulles roman La Planète des singes från 1963, men fick i USA ett eget liv. De kluvna känslorna för teknologin var centrala här, optimism och rädsla förenades symboliskt i berättelsen om astronauter som hamnar i en framtid förödd av kärnvapen. Huvudpersonen George Taylor, väl spelad av Charlton Heston, företrädde på samma gång en amerikansk manlighet och vissa 1968-drag, något ironiskt givet vad han gör i slutet av Beneath the Planet of the Apes. De två första filmerna, från 1968 och 1970, är först och främst originell post-apokalyptisk science fiction, där ett kastsamhälle av apor tagit över en värld vars verkliga historia de bara delvis känner. Hestons skådespel och kärnfulla repliker bidrar till deras kvalitet, med stycken som ”take your stinking paws off me, you damned dirty ape!” Med den tredje filmen, Escape from the Planet of the Apes från 1971, vändes perspektivet till att utgå från aporna och rasrelationer hamnade i fokus. Detta är mindre förvånande givet att just rasrelationer upptog en stor del av det kollektiva medvetandet i kölvattnet efter bland annat Watts och medborgarrättsrörelsen. Den hugade kan här anlägga ett artöverskridande könsperspektiv för att tolka filmernas tendens. Där det inledningsvis är mänskliga hanar som får hjälp av kvinnliga apor är det senare aphanar som får hjälp av människokvinnor, något tillspetsat.
Tim Burtons tolkning, Planet of the Apes från 2001, är rent estetiskt den bästa, dessutom en återgång till det Boulle beskrev som ”social fantasy”. Den fick olyckligtvis inga uppföljare men är en liten pärla i sin egen rätt och en av Burtons mer underskattade kreationer. Den pågående rebooten inleddes 2011 med Rise of the Planet of the Apes, vi följer i de nya filmerna hur aporna blir intelligenta och gradvis tar över planeten. Uppenbarligen var rädslan för pandemier större än rädslan för kärnvapenkrig redan 2011, det är ett ”Simian Flu” som slår undan benen på mänskligheten i rebooten. Även intresset för Rom tycks vara större, i de nya filmerna finns tydligare paralleller till spelet mellan Rom och germaner. Kampen mellan apor och människor är ett tydligt psykodrama kopplat till rasrelationer, men det finns också en koppling till Roms/civilisationens nedbrytande inflytande på skogarnas ädla, inte sällan beridna, vildar. Vi märker den redan i Dawn of the Planet of the Apes, den är mycket framträdande i Kingdom of the Planet of the Apes (något ironiskt givet att huvudpersonen i rebooten heter Caesar snarare än Arminius eller Siegfried, oavsett vilket delar de erfarenheten av civilisationen). Aporna som barbarer är en symbolik som bland annat anammats av amerikanska bandet Antiseen.
Den franske författaren Renaud Camus har beskrivit folkutbytets ideologi och praktik med termerna replacism och Le Grand Remplacement, uppenbarligen finns det starka krafter och komplex i det kollektiva omedvetna knutna till dem. Därmed inte sagt att alla individer eller ens kollektiv i Aftonlandet är påverkade av dem, däremot att flera av de dominerande elit- och mellanskikten är det, inte minst de verksamma i kulturindustrin. Ytligt betraktat handlar projektet om ”rättvisa”, men den djupare logiken pekar i riktning mot utplånande. Denna logik kan hanteras på olika sätt i populärkulturen. Vi kan tala om det replacistiska eros, där utplånandet och ersättandet framställs som oundvikligt, önskvärt och gott. Vi möter detta motiv i filmer och serier som Sweet Tooth och Gran Torino, det är även framträdande i War for the Planet of the Apes (inte minst då den grymma människoarmén framstår som nästan lika vit som Imperiet i de nyare Star Warsfilmerna). Det bästa man som människa kan göra är att hjälpa ersättarna på vägen. Parallellt med detta hanteras den gnagande aningen om pågående ersättande i kulturindustrin av det motiv som kan ges namnet samexistensutopin, kärnan i bland annat Zootropia och Trolls och en underström även i aprebooten. Budskapet här är att det kanske ändå går att leva tillsammans.
Den emotionella motorn, identifikationen med ersättaren, kompliceras ytterligare av att relationerna mellan människor och apor i filmerna inte är alldeles svartvita, även om onda apor oftast är påverkade av människornas dåliga inflytande (jämför Koba och Proximus Caesar). Aporna är heller ingen homogen grupp, spelet mellan de aggressiva gorillorna och de andra är exempelvis ett återkommande tema. Sammantaget är filmerna både ett spännande historiskt och post-apokalyptiskt drama och kulturindustrins försök att hantera sådant som djurrätt, rasrelationer och pågående Le Grand Remplacement. Det gör dem högintressanta som uttryck för hur det kollektiva omedvetnas orosmoment överlappar och påverkar kulturindustrins produktioner, här dessutom replacismens könsaspekt och relation till ett symboliskt Rom.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
