Det är inte alldeles enkelt för föräldrar att navigera bland kulturindustrins kreationer, det som inte är direkt tråkigt är istället indoktrinering, social ingenjörskonst och/eller degeneration. Barnkulturen är ofta problematisk, många av guldkornen är producerade för några decennier sedan. Bland dem finner vi filmen Anastasia från 1997, lämplig inte minst för små prinsessor.
Anastasia var Don Bluths mest framgångsrika film. Bluth hade arbetat för Disney innan han på 1980-talet startade eget, bland hans kreationer finner vi kultfilmen NIMH:s hemlighet, en av mina favoriter som liten knatte. Resan till Amerika beskrev mötet med ”det nya landet” från en familj jiddischmöss perspektiv, komplett med elaka kosacker. Bluth hade även planer på att filmatisera Östan om sol, västan om måne och Skönheten och odjuret. Mot bakgrund av Disneys centrala ställning inom sin sfär och företagets ideologiska tendens sedan Walts död, ”Devil Mouse” för att låna Theodore Beales term, var Bluths försök att konkurrera lovvärt. Ansatsen att göra något mer vuxna filmer och att utgå från sagor var det också.
Kombinationen av vuxna teman och myter återkommer i Anastasia, sagan om tsarfamiljens yngsta dotter som av många troddes ha överlevt bolsjevikernas mord. Det finns en mytisk logik i den förhoppningen, någon måste ha överlevt illdådet, flera kvinnor gjorde under åren anspråk på att vara just Anastasia. Den mytiska logiken för tankarna till legender om kungar och riddare som sover i berg för att återkomma när deras folk behöver dem, jämför Barbarossa och Ållebergs ryttare. I verkligheten tycks den unga Anastasia ha delat familjens grymma öde, men i Bluths film tappade hon istället minnet och överlevde. Hon växer upp på barnhem och får som 18-åring kontakt med en barndomsvän som numera desillusionerat letar efter en Anastasialook-a-like att föra till Paris och bli rik på. Ingen av dem känner dock igen den andre. Av dramaturgiska skäl har flera ändringar gjorts, bland annat är Anastasia yngre och Rasputin ansvarig för ryska revolutionen. Det innebär att den på ett historiskt plan är osann, men som myt står närmare sanningen genom att förklara revolutionen som verket av demoniska krafter. Överhuvudtaget är det en av mycket få filmer som berör kommunismens illdåd, vilket gör den lämplig att se ihop med barn (om än inte de allra yngsta). Det är också en prinsessfilm som utspelar sig i modern tid, med en positiv bild av tsarfamiljen och en sympatisk och självständig huvudperson.
Filmens motor är dels den romantiska relationen mellan Anastasia och Dimitri, där de båda på delvis olika sätt återfinner sig själva, dels den demoniske Rasputins försök att mörda den sista medlemmen av tsarfamiljen. Hans talande fladdermus Bartok står för den komiska aspekten, Rasputin och hans demoner för spänningsmomentet. Det är som helhet spännande, även om det alltså är något mörkare än många Disneyfilmer. Musiken är bitvis medryckande och filmen är väl tecknad. Sammantaget är det en gedigen film inom genren, intressant då den berör ryska revolutionen och mordet på tsarfamiljen. Att den i sammanhanget oskyldige Rasputin karaktärsmördas å det grövsta kan man som förälder själv berätta för de yngre åskådarna, sannolikt samtidigt som man svarar på frågor om den ryska revolutionen och tsarfamiljens öde.
Om skribenten: Joakim Andersen
