Frankfurtskolan beskrivs ofta som en av de mest betydelsefulla aktörerna under 1900-talets nedmontering av det traditionella Europa, oavsett om man som Kevin Macdonald talar om kritikkulturen eller som många amerikaner om kulturmarxismen. Klart är att den så kallade kritiska teorin spelade en viktig roll för 1968 års idéer, populariserade bland annat av Herbert Marcuse, genom försöken att kombinera Marx och Freud. Det var i förbigående sagt ett projekt där arbetarklassen hamnade i skymundan och kunde ersättas av andra grupper, något som låg mer i linje med klassintressena hos de blivande medlemmarna av den nya klassen som i hög grad utgjorde studentrevolten.
Max Horkheimer (1895-1973) var en av grundarna av Institut für Sozialforschung och Frankfurtskolan, i likhet med de flesta av dess medlemmar tillhörde han en bildad tysk-judisk borgerlighet med vänstersympatier. Han gick i exil under Tredje rikets tid, en period då Frankfurtskolans, givet dess anti-kapitalistiska retorik, oväntat starka band till den amerikanska militären och akademin uppstod, och återvände så småningom till Västtyskland. I likhet med Adorno präglades Horkheimers tänkande redan tidigt av pessimism. Samtidigt är det intressant att följa dess utveckling över tid. En yngre Horkheimer hade förhoppningar knutna till arbetarklassen, den äldre Horkheimer bröt med flera av vänsterns positioner.
I Horkheimers aforismer, Dawn and Decline, märker vi ett återkommande intresse för kopplingen mellan personlighet och produktionsförhållanden. Han beskriver de framgångsrika i ett kapitalistiskt samhälle som dåliga människor, ”many will recognize that those on top in this society are horrible”, det är de sämsta som når toppen (”getting ahead is a poor index of moral scruples”). Samtidigt anar man en gnagande misstanke hos Horkheimer, en misstanke att socialismen kan beskyllas för att bottna i ressentiment. Detta bemöter han upprepade gånger, tämligen kärnfull är formuleringen ”to restrict testimony about this society which is largely a penitentiary to those who do not experience it as such almost seems like a tacit agreement among the fortunate ones.” Ett intresse för religion kan noteras redan hos den tidige Horkheimer, han tar upp den tidiga buddhismen som en osedvanligt viril ståndpunkt eftersom ”it directs that possessions which cannot be preserved through one’s own efforts be scorned. Everything falls into this category: life, health, wealth, even the self”. Ett tidigt intresse för djurens lidande kan också nämnas, ”the indescribable, unimaginable suffering of the animals, the animal hell in human society.”
Reflektionerna om förhållandet mellan kapital och borgarklass är inte sällan originella. Horkheimer, själv från en rik ortodox judisk familj, skriver bland annat att ”because the modern struggle is directed against the ”bourgeois” mentality, it is precisely big capital that is left undiscussed. Those who dispose over it have long since abandoned the life-style at stake in this struggle. Hardly one of the characteristics which defined the small, pedantic, avaricious bourgeois as he struggled for his living during certain periods of the past century applies to the tycoon and his sophisticated, ”cosmopolitan” surroundings. Those embarrassing qualities are now found on a lower stratum among dispossessed segments of the middle class that are trying to defend the small enjoyments left them”. Resonemanget kan jämföras både med Sam Francis analys av systemets post-borgerliga karaktär och den tyska anti-deutschemiljöns analys av ”regressiv anti-kapitalism”. Intressant är även Horkheimers analys av den franska revolutionens två ansikten, där ”the revolution needed the support of segments of the petite bourgeoisie” men på kuppen kom att präglas av ”the subaltern maliciousness of those strata”.
Det finns kort sagt flera intressanta trådar redan hos den tidige Horkheimer, oavsett om man är marxist, liberal eller genuin höger. Han är inte lika rolig att läsa som den dramatiske Adorno, men det går att identifiera en mystisk ådra denne saknar. Den äldre Horkheimer för vidare flera trådar från den tidiga fasen, samtidigt som han kritiserar vänstern. Bland annat noterar han om ”radikalerna” att ”they understand the shortcomings of their wives, but mankind is expected to accomplish the miracle tomorrow. Is it that they love mankind too little, or too much?” Gentemot Freud invänder han att ”to explain the assimilation to the father does not require the detour via the sexual desire for the mother (where that desire is inferred analogically from the genital relationships between adults). Fear of the father is the fundamental fact of civilization.” Underhållande är formuleringen att Freuds teori om medvetandet är ”correct only in pathological cases”.
Förhållandet till marxismen är komplext. Horkheimer betonar det dialektiska begreppet Aufhebung eller sublation. Socialismen ska upphäva kapitalismen, men den gör det genom att behålla vissa av dess drag. Det gäller i sammanhanget de liberala friheterna (Horkheimer talade i andra sammanhang om Västerlandet som ”en ö av frihet i en ocean av despotism”). ”Marx conceived of socialism as the higher stage of society where everything that had developed in its bourgeois form would be sublated, which means that it would both be stripped of its absoluteness, and preserved” skriver han. Här finns en risk att Marx och Engels används av totalitära aktörer, ”it seems that the doctrines of Marx and Engels are intended to serve as the technique of domination during the next few centuries”. Horkheimer skriver att det finns sanning i Marx men inte absolut. Den reellt existerande kommunismen skrämmer honom, ”Nazis and party communists are the servants of vile cliques which want nothing but power and its endless extension”.
Överhuvudtaget är hotet från totalitarismen ständigt närvarande i den äldre Horkheimers skrifter, och det leder honom till oväntade vänner. Bland annat skriver han om jämlikheten att den passar de styrandes intressen. Horkheimer skriver att ”equal rights for men and women in marriage is welcomed by the men that run things today. For it means that competition, ”human relations,” alienation, in short, isolate human beings even within the so-called social cell, that a microscopic utopia remains unrealized, that even on the smallest scale, a sworn community no longer exists, that man stands naked before the machinery of the general.” Sedan konstaterar han att ”the reader will note that our rearguard action makes us allies of the church.” Här anar vi i förbigående varför flera viktiga tänkare som Lasch och Piccone hade en bakgrund i kritisk teori. I essän Theism and Atheism landade Horkheimer i en liknande slutsats, ”nowadays atheism is in fact the attitude of those who follow whatever power happens to be dominant, no matter whether they pay lip-service to a religion or whether they can afford to disavow it openly. On the other hand, those who resist the prevailing wind are trying to hold on to what was once the spiritual basis of the civilization to which they still belong.” Han menade också att preventivmedel hotade den romantiska kärleken. Vi anar för övrigt inspirationen från Ludwig Klages i tankarna kring det hotade Eros, ”erotic love is paling, and with it all positive ties among human beings and to everything that is not means to an end. Erotic love was the basis of art, of the ideas of something other than empirical reality, of the imagination. In the family anchored in love, the child experienced that happiness and that grief, that longing which – though always rare – is now fading into nothingness. Material needs and pragmatic collaboration can be no substitute for it.”
I aforismerna tar han också upp ett tema vi känner igen från den äldre Debord, det senmoderna samhällets förhållande till barnen. Han skriver om detta att ”children have a more significant, profounder experience of the customs of adults than those adults themselves. This is necessary if customs are to survive. But our generation is about to abolish children.” Han talar även om hur ”decency as a moral condition requires a differentiating instinct, perhaps even independent judgment, the result of the experience of many generations”. Det finns också flera resonemang kring den judiska erfarenheten och traditionen, inte minst i relation till staten Israel. Här är Horkheimer osäker, ”Hebrew may be its language, but it is the language of success, not that of the prophets. It has adapted to the state of the world”. En liknande melankoli anar vi hos den tidiga Horkheimer, som bland annat skriver att ”among bourgeois Jews, the hierarchy of goods is neither Jewish nor Christian but bourgeois. The Jewish capitalist brings sacrifices to power, just like his Aryan class colleague”.
Sammantaget är det en bitvis givande samhälls- och kulturkritik vi möter hos den äldre Horkheimer, även om det saknas ett positivt projekt. Han talar om en ”union av non-konformister” i ett samhälle där individualismen trängs undan av ”the competition among collectives, corporations, commercial and political alliances and blocs”, men i jämförelse med klasskampen är det nedtonat. Till detta kommer att flera av de mest insiktsfulla teman vi finner hos Horkheimer är inspirerade av Ludwig Klages, detta dessutom utan att upphovsmannen nämns. Att läsa Klages direkt kan därför vara mer givande. Det kan oavsett vilket vara intressant att följa hur Horkheimer går från ungdomlig radikalism till att kritisera och varna för både Freud och marxister. Samtidigt noterar vi att detta inte förändrar Horkheimers historiska avtryck. Ifrågasättandet av Europa är det bestående, rubriken så att säga, medan den äldre Horkheimers nyanseringar förblir fotnoten.
Relaterat
Upplysningens dialektik
Adorno som reaktionär?
Lästips: Klages och Goethe
Om skribenten: Joakim Andersen
