I samband med massinvandringen har inte sällan sexuella trakasserier och övergrepp blivit ett problem på badhusen. För att hantera detta problem publicerar badhus och kommuner i flera europeiska länder affischer och bilder avsedda att informera om att detta är ett oacceptabelt beteende. Med utgångspunkt i dessa bilder och grundläggande ideologianalys kan ett mönster identifieras, ett mönster som erbjuder en inblick i den hegemona ideologin och den därtill knutna psykologin. Förövarna på dessa bilder är normalt vita män, de utsatta är normalt icke-vita. Det kan inte förklaras med slumpen, det kan heller inte förklaras med statistik eftersom vita män som grupp är underrepresenterade i dessa sammanhang. Det förklaras alltså mest sannolikt som ett uttryck för en specifik ideologi.
Vi kan utgå från vår gamla text om fyra nivåer av PK för att utforska ideologin ifråga. Den första nivån är den retoriska eller illusoriska. Vi kan då läsa samhällsinformationen antingen med utgångspunkt i deras text, ”inte tafsa”, eller med utgångspunkt i deras bilder, ”vita män tafsar”. Det sistnämnda är den mest rimliga tolkningen givet det tydliga mönstret. Samtidigt är budskapet uppenbart felaktigt. Vita män tafsar förvisso, men andra grupper är överrepresenterade. I synnerhet i grupp.
Vi rör oss därför till den andra nivån av PK, den politiska eller ideologiska. Här har vi snarare att göra med ett kommando, med skapandet och upprätthållandet av en ideologisk ordning. Det finns givetvis låginformationsväljare som anammar budskapet från samhällsinformation, som drar slutsatsen att ”vita män tafsar”. Det kan exempelvis gälla enstaka pensionärer och nyanlända barnfamiljer. Här finns ett inslag av symboliskt våld mot gruppen vita män, som oförskyllt används i dessa sammanhang och på köpet får se sin status försämras något. Samhällsinformationen ifråga bör här inte betraktas utan sammanhang, överhuvudtaget är det så att när sexualbrott ska illustreras i film och liknande är det också vita män som används. Inte sällan är det albaner och ryssar som används när kriminella ska representeras i populärkulturen, då de är tillräckligt exotiska och vita för att det ska kännas verklighetsnära men politiskt ok. I varje fall när vi har att göra med antagonister.
I gränslandet mellan den politiska nivån och den tredje, den halvt förträngda, konstaterar vi att det verkliga budskapet i dessa bilder är att vissa grupper inte kan kritiseras i vissa sammanhang. Ett enkelt whataboutistiskt experiment bekräftar detta, de flesta inser att bilder med vita offer och icke-vita förövare skulle trigga associationer till rasism och skapa stora problem för eventuella samhällsinformatörer som publicerade dem. Budskapet här är kort sagt ”håll käft” snarare än ”tafsa inte”, och målgruppen är samma vita män som vi möter på affischerna. Den samhällsinformation dessa bilder förmedlar rör snarare vilka grupper som står längst ner i den politiskt korrekta hierarkin.
Intressant är även den fjärde nivån, den helt förträngda eller inverterade. Budskapet här är snarast ”alla vet”, och de tre ovan nämnda nivåerna är olika redskap som används för att slippa påminnas om det och slippa hantera det. För den som anammat en antivit ideologi och möjliggjort en massinvandring som förstört flera badhus och livet för flera kvinnor är det obehagligt att behöva konfrontera det egna ansvaret. ”Alla vet” men för att skydda den hegemona ideologin och den emotionella harmonin hos de som internaliserat den får ingen säga något. Insikten om den bistra verkligheten och det egna ansvaret måste hållas på avstånd, en insikt som annars skulle underminera både världsbilden och den självbild som hänger på den (”jag PK bra, andra vita dåliga” odyl).
Rör vi oss ännu djupare i det vita PK-psyket kan vi notera att på samma sätt som feministiska teoretiker gjort gällande att män gärna betraktar kvinnor med utgångspunkt i dikotomin ”madonna/hora” så opererar ”anti-rasisten” med trikotomin ”offer/ädel vilde(/våldtäktsman)”. Det finns dessutom ett intimt samband mellan de två sistnämnda, samma egenskaper som romantiseras hos den ädla vilden möjliggör även övergrepp på badhus och annorstädes. Vi kan även notera att det sannolikt finns en, normalt helt omedveten, nivå där PK-psyket inte bara förtränger detta samband utan aktivt önskar det. Detta om skådespelet av filmer, reklam, nyhetsinslag et cetera läses som en mytisk helhet med en tydlig handling. Det är en handling driven av de hundratals år av illgärningar som de vita beskylls för och då är den mytiska logiken glasklar vad gäller de straff de förtjänar och kommer att få. Detta då den mytiska logiken inte opererar med ”individer” utan med grupper, och enligt principen ”lika för lika, något för något”. Att bryta med det skådespel och den ideologi som beskyller den egna gruppen för fasansfulla brott kan kort sagt vara tämligen rationellt, inte minst då beskyllningarna tenderar att vara både riktade/selektiva och felaktiga.