Under Glastonburyfestivalen skapade punkrapbandet Bob Vylan kontrovers när de på scen önskade död åt IDF, den israeliska försvarsmakten. Alla som kunde förväntas ta avstånd har sedermera tagit avstånd, från Keir Starmer och festivalledningen till Toryledaren Kemi Badenoch. Det kan alltid vara frestande att stämma in i körer av närmast ritualiserade avståndstaganden, men det kan också vara intressant att närmare betrakta vad ”Vylangate” säger om vårt samhälle.
Det första man kan notera är att det finns en tydlig konflikt inom elitskikten vad gäller just Israel i allmänhet och agerandet i Gaza i synnerhet. Det finns ett instabilt konsensus för hur man kan uttrycka sig, ett konsensus Vylan bröt genom att önska död åt IDF och frihet åt Palestina ”from the river to the sea”. Detta konsensus är inte stabilt utan döljer djupa meningsskiljaktigheter. För tillfället befinner sig de mer pro-palestinska elitskikten på reträtt, men de har starka positioner i det Althusser beskrev som ISA, de ideologiska statsapparaterna, och de bidar sin tid. Den demografiska förskjutningen är på deras sida, och jämförelser mellan hur Vylan eller Kneecap behandlats och hur Lucy Connolly med flera invandringskritiker hanterats visar att de trots allt har betydande retoriskt svängrum.
Det för oss osökt över till den andra punkten, Vylan illustrerar den idag intima kopplingen mellan vithetskritisk och anti-israelisk vänster. Israel och judenhet har av denna vänster konstruerats som ”vita”, vilket gör det logiskt att Vylan hann med att både önska livet ur IDF och hånfullt göra gällande att vita britter som ”vill ha sitt land tillbaka” inte kommer få det. Det sistnämnda renderade för övrigt ytterst få etablerade avståndstaganden, det hade begränsat nyhetsvärde vilket antyder något om vad som i den rådande åsiktskorridoren ses som självklart respektive kontroversiellt. I vad mån det är rationellt för filosemitiska och judiska eliter att selektivt vända sig mot den ideologiska delen, riktad mot Israel, utan att ta itu med helheten, riktad mot vita, återstår att se. Att tvinga vithetskritikerna att hålla tyst om just Israel fungerar inte nödvändigtvis på längre sikt, detsamma gäller försöken att få infödda britter att spela mer upprörda över Vylans angrepp på Israel än hånen mot dem själva.
När Vylan hånar de infödda britter som vill ha tillbaka sitt land är det inom den hegemona ideologins ramar inte kontroversiellt. Det är tvärtom självklart att de inte ska få tillbaka sitt land (även om hans ordval antyder att han är väl medveten om att det faktiskt är deras). Det för oss över till en oväntad bieffekt av bekantskap med marxistiskt tankegods, insikten att ett land också är egendom. Inte egendom på samma sätt som privat eller statligt ägande, men likafullt en form av ägande. Svenskarna äger Sverige (det är för övrigt en insikt utan vilken den historiska kommunismens framgångar bland urbaniserad allmoge framstår som osannolika). Det finns en latent motsättning mellan detta folkliga ägande å ena sidan och kapitalistiskt och statligt ägande å den andra, vilket innebär att de två sistnämnda formerna har intresse att underminera det folkliga ägandet. Detta exempelvis genom att dela ut medborgarskap till främmande grupper en masse. Betraktar man landet som folkets egendom är det istället irrationellt att sträva efter att egendomen ska ges bort och delas upp på så många som möjligt. Men det är en annan fråga, nämnas kan här även att Vylans ”I heard you want your country back… nu-uh ca’t have that” klingar lite falskt i samband med ”from the river to the sea”. Logiskt är det bara om utgångspunkten är att vita ska förlora och icke-vita ska ha. Här anar vi sannolikt även sångaren Bobby Vylans identitetskomplex, som barn till en frånvarande svart far och en vit mor är han begränsad till en svart identitet till skillnad från många invandrargrupper vilka primärt har en etnisk identitet och ibland kan instrumentalisera en sekundär icke-vit dito. Oviljan hos Vylan att anamma moderns etniskt brittiska identitet antyder för övrigt något om verkligheten bakom de ideologiska föreställningarna om ”vita privilegier”. Allt är i ständig förändring och detsamma gäller vilka identiteter som är priviligierade.
Intressant är även den inblick i det vänsterliberala psyket orden ”uh-uh can’t have that” ger oss. I hög grad blev man politiskt korrekt för att få vara en del av det vinnande laget, få ta del i maktutövningen mot deras fiender och förnumstigt kunna skratta åt skämten i diverse TV-serier. När detta vinnande lag nu på allvar skakas av folkligt missnöje och interna konflikter är det en förvirrande och olustig upplevelse, man har investerat decennier i en uppsättning åsikter som nu inte längre ens är allenarådande. Att få skandera ”nu-uh det får ni inte” inger åtminstone en illusion av fortsatt makt. Detta är viktigt för de mellanskikt som numera ofta besöker festivaler, ”medelklass och medelålders” för att citera Carl Benjamin.
Sammantaget ger ”Vylangate” en inblick i samtidens konfliktlinjer och i mellanskiktens problematik. Glastonburyfestivalen är idag en etablerad institution, med kopplingar till bland annat BBC, trots en stelnad ”rebellisk” fasad. Att Vylan uppträdde är lika intressant som hur de uppträdde, detta inte minst då bandet musikaliskt inte utmärker sig nämnvärt. Däremot passar de den ovan nämnda ideologiska helheten som hand i handske.
Om skribenten: Joakim Andersen
