Året är 401 före Kristus. Tusentals grekiska legosoldater anlitas av den persiske kejsarens bror, Kyros den yngre, för strider mot hans fiender. Det visar sig snart att det egentliga målet är tronen, men Kyros stupar i slaget vid Kunaxa innan de når dit. Grekerna befinner sig plötsligt mitt i det väldiga imperiet, omgivna av fiender. Det hela blir inte bättre när flera av deras ledare svekfullt luras i en fälla och halshuggs. De tiotusen måste nu både försöka återfinna sin stridsmoral och kämpa sig tillbaka hem. En av dem är den atenske soldaten och författaren Xenofon, som senare nedtecknar deras strider och öden i Anabasis, uppmarschen.
Anabasis tillhörde länge den västerländska allmänbildningen, Xenofons klara språk gjorde att den lästes under studier i klassisk grekiska. Det är en händelserik och intressant berättelse, nämnas kan att boken kultfilmen The Warriors bygger på är en tolkning av uppmarschen förlagd till 1960-talets New York. Den atenske aristokraten Xenofon hör till den antika världens personligheter, han har beskrivits som ett militärt geni och hade tydliga sympatier för Sparta. Flera av hans verk finns bevarade, bland dem Cyropedia, ett tidigt exempel på den litterära genre som getts namnet furstespegel. Med utgångspunkt i en verklig historisk furste, Kyros den store, kunde Xenofon identifiera egenskaper värdefulla för en ledare. Även Kyros den yngre hade flera av dessa, Xenofon beskrev honom bland annat på följande vis:
So died Cyrus; a man the kingliest and most worthy to rule of all the Persians who have lived since the elder Cyrus: according to the concurrent testimony of all who are reputed to have known him intimately. To begin from the beginning, when still a boy, and whilst being brought up with his brother and the other lads, his unrivalled excellence was recognised. For the sons of the noblest Persians, it must be known, are brought up, one and all, at the king’s portals. Here lessons of sobriety and self-control may largely be laid to heart, while there is nothing base or ugly for eye or ear to feed upon… He made no secret of his endeavour to outdo his friends and his foes alike in reciprocity of conduct. The prayer has been attributed to him, ”God grant I may live along enough to recompense my friends and requite my foes with a strong arm.”
Vi känner igen det nordiska människoidealet gaefumadr i skildringen av de båda kyrosarna. Xenofon framträder i Anabasis som både psykolog, militär och historiker, några tydliga gränser mellan dessa sfärer finns inte. Han sammanfattar träffsäkert karaktären hos deltagarna i uppmarschen, bland annat får vi om ledaren Klearchos veta att ”these, I take it, were the characteristic acts of a man whose affections are set on warfare. When it is open to him to enjoy peace with honour, no shame, no injury attached, still he prefers war; when he may live at home at ease, he insists on toil, if only it may end in fighting; when it is given to him to keep his riches without risk, he would rather lessen his fortune by the pastime of battle. To put it briefly, war was his mistress; just as another man will spend his fortune on a favourite, or to gratify some pleasure, so he chose to squander his substance on soldiering.” En annan karaktär sammanfattas däremot i orden ”the man who was not a rogue he ever looked upon as only half educated”.
Xenofons innovativa militära geni avgjorde flera gånger strider till grekernas fördel, lika avgörande var hans snabba insatser för att vända och upprätthålla arméns stridsmoral. Det sistnämnda bland annat efter att Klearchos och andra ledare bjöds in av den persiske satrapen Tissaphernas och halshöggs, Xenofon bidrog då till att vända apati och uppgivenhet till kamp. Att föda den väldiga armén i fientliga länder var en utmaning i sig, Xenofon konstaterade om detta att ”wherever we come, be it foreign or Hellenic soil, and find no market for provisions, we are wont to help ourselves, not out of insolence but from necessity”. Armén brände sina vagnar för att inte ”make our baggage train our general”. Xenofon begränsade inte sina insatser för de tiotusen till stridsmoral och taktik, han vände sig regelbundet till siare och till gudarna för att de skulle överleva. Han var en av Sokrates vänner, bland hans verk finns sokratiska dialoger, och den atenske filosofen hade inför fälttåget rätt honom att rådfråga oraklet i Delfi.
Anabasis förebådar såväl Alexander den store som hellenismen. De grekiska soldaterna är stolta över sin disciplin och stridsvana, och skiljer tydligt mellan sig själva och barbarerna. Xenofon ger också flera exempel på det Engels kallade ”den vedervärdiga gossekärleken” hos hellenerna. Vi får en del etnografiska beskrivningar av de folk de tiotusen passerar, ömsom strider och ömsom förhandlar med. En del kärnfulla citat bjuds vi också, bland annat besvarar Klearchos ett ultimatum om att överlämna de grekiska vapnen efter Kyros död med orden ”conquerors do not, as a rule, give up their arms”.
Sammantaget är det en spännande berättelse, där Xenofon väver in sin världsåskådning vad gäller bland annat den goda ledaren, gruppsykologi och stridsmoral. Att den länge tillhörde den västerländska bildningen är inte förvånande, det är i hög grad en indo-europeisk människosyn och världsbild vi här möter.
Vi läser Xenofon bland annat här:
Om skribenten: Joakim Andersen
