För ett par veckor sedan gick Eurovisionsfinalen av stapeln i schweiziska Basel. Många sitter bänkade framför såväl deltävlingar som final, en del åker ner för att på plats ta del av det, andra inmundigar tävlingen som följd av olika sociala och familjära åtaganden och skriver sedan texter om upplevelsen. Man kan se det som en del av det medierade skådespelet, man kan se det som ett stycke underhållning (i förbigående sagt två olika sätt att formulera samma sak). Oavsett vilket är det hela en modern kulturinstitution som trots inslaget av mediering kan ge vissa ledtrådar till pågående metakulturella förändringar och vibe shifts, några ord kan därför vara på sin plats om årets upplaga.
En intressant tendens var bidrag i gränslandet mellan etnopop och neofolk, där flera länder representerades av musiker som tolkade egna musikaliska och estetiska traditioner på mer eller mindre arkeofuturistiska sätt. Det var exempelvis en del folkdräkter, men med moderna inslag. Personliga favoriter var lettiska Tautumeitas med stämningsfulla Bur Man Laimi och albanska duon Shkodra Elektronike med VNV-liknande Zjerm. Även Polen och Ukraina kan nämnas i sammanhanget, den polska scenshowen innehöll rentav en drake. Överhuvudtaget uttryckte flera länder, i synnerhet från södra och östra Europa, egna musiktraditioner, på de egna språken. Nordiska deltagarländer avvek här något, även om svenska Bada bastu befinner sig någonstans mellan de båda extremerna. Eurovision är samtidigt en påminnelse om hur endimensionell musiken blir om den är begränsad till engelska, och de kvaliteter som bland annat franska och tyska kan bidra med.
Det segrande bidraget, Wasted Love med österrikiske JJ, var metakulturellt intressant även det. Uppenbarligen var såväl jurygrupper som publik redo för en kontratenor som vinnare, kombinationen av opera och pop gjorde bidraget till ett av de musikaliskt bättre. Att JJ på mödernet har filippinskt påbrå och är queer torde inte ha varit någon nackdel i sammanhanget. Europeisk högkultur i form av opera kombinerat med sång på engelska och en inte alltför explicit queermarkör tog kort sagt hem segern, en form av kompromiss som är vanlig i populärkulturen.
Intressant var även 70- eller rentav 60-talsinslaget i musik och estetik, tydligt hos Italien och Luxemburg. Mammor var ett återkommande tema, flera artister hyllade sina mammor. Franska Louanes bidrag var betitlat maman. Ett par bidrag framhävde en annan aspekt av det feminina, vi noterar här Finland och Malta. Bidragen med hednisk estetik hade mer eller mindre tydligt feminina aspekter, i synnerhet polska GAJA. De tydligt thumotiska bidragen var färre, oaktat förlusten och den etniska rensningen av Artsakh/Nagorno-Karabach lyste stödrösterna för Armenien med sin frånvaro. Armeniske Pargev Vardanian befinner sig musikaliskt inom det gränsland mellan inhemska traditioner och modern musik som nämnts ovan. Även det svenska bidraget hade om inte thumotiska så åtminstone homosociala aspekter, San Marinos hyllning till Italien var intressant trots sin bottenplacering. Estniske Tommy Cash kan sägas representera samma absurt postmoderna östeuropeiska tendens som Oliver Treehouse och Little Big, med ett bidrag som fastnar.
Sammantaget kan konstateras att det fanns flera bra bidrag och att den tendens som bland annat Lettland och Armenien representerade var lovande. Det återstår att se om/när den även når de nordeuropeiska länderna, Bada bastu får ses som ett första steg på den vägen. Det är lika troligt att den metakulturella tendensen ifråga åtminstone inledningsvis främst kommer äga rum på andra arenor.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
