Kent Ekeroth är en av Sverigedemokraternas mer framträdande riksdagsmän. Han är inte minst en av de företrädare som förankrar partiet i en europeisk populistisk gemenskap, Ekeroth tillhör genom sin analys och sin retorik en normal europeisk populisttradition. Det finns annars ofta tendenser hos SD att avvika från partier som Front National och Geert Wilders PVV. Där dessa partier har en mot etablissemanget tydligt riktat retorik finns det hos SD istället en oroväckande tendens att försöka tona ner konflikten mellan folk och etablissemang, att rentav ställa sig in hos etablissemanget. Detta kan naturligtvis ses som listigt om man så önskar, men man kan också se det som ett tecken på svaghet och oförmåga. Trump demonstrerade hur man kan kanalisera legitimt uppdämt folkligt missnöje, SD-ledningen inbillar sig istället att man ska kunna lansera Åkesson som en ”svärmorsdröm”.

Ekeroth visade nyligen sin populistiska ådra när han, möjligen medveten om att det var en ”svanesång”, i riksdagen tog upp Ungern som ett föredöme och talade om hur svensk media demoniserar landet. Han berörde då också miljardären George Soros angrepp på Ungern. Man kan naturligtvis se detta som ”antisemitism” eftersom Soros är av judisk börd, man missar då att Ekeroth själv har judisk börd och att Soros är lika impopulär i israeliska som i ungerska regeringskretsar. Ekeroths tal var oavsett värdefullt, det satte fingret på vår tids verkliga konfliktlinjer, folk mot globalister, och hade ett internationellt perspektiv där skeenden i Sverige kan sättas i ett större sammanhang. Det här är vi inte bortskämda med när det gäller SD-företrädare. Ekeroths mer konfrontativa retorik påminner såtillvida om Donald Trumps, och utgår från den riktiga analysen att etablissemang och folk idag är fiender. Det är populism i ordets positiva mening, men SD ger idag inte sällan intryck av att vilja bryta med sitt populistiska arv och sin populistiska funktion. Man vill ha röster i egenskap av populistparti men sedan använda dessa röster till något annat. Bilden är inte entydig, men det är en återkommande tendens.

2017 åtalades Ekeroth för misshandel i en krogkö, efter någon sorts intermezzo med vänsterradikaler. Han hävdade nödvärn och blev så småningom också friad från brott. Den spelade upprördheten hos etablissemanget var dock betydande, bland annat gav Moderatledaren Kinberg Batra sken av att inte kunna samarbeta med SD så länge Ekeroth fanns med i bilden. Många etablissemangsföreträdare gladde sig åt att kunna tala om den så kallade ”järnrörsskandalen” igen, där Ekeroth och några partikamrater 2010 försett sig med aluminiumrör för att kunna försvara sig mot tänkta angrepp från Soran Ismails kamrater. Ismail har sedan dess själv hamnat i blåsvädret.

Oavsett vilket, det var under rättsprocessen tydligt att Ekeroth inte hade sin partiledning bakom sig. Det stöd man normalt kan förvänta sig när man angripits av meningsmotståndare uteblev. Trots att han friats har han nu också petats från valbredningens förslag till riksdagslista. Detta har med rätta väckt reaktioner. Mats Dagerlind på Samhällsnytt har skrivit att SD ”ger vänstern och liberalerna en efterlängtad valårspresent”. Språket är både träffsäkert och underhållande, Dagerlind talar om ”servila vädjanden om samverkan med Moderaterna” och ”oroväckande fisljummet liberala utspel”. Vår begreppsapparat kan skilja sig åt något, men i grunden delar jag Dagerlinds bedömning. SD är ett populistiskt parti, och har inget att vinna på att försöka bli en del av eller blidka etablissemanget. Intressemotsättningen mellan folk och etablissemang är för stor, SD måste välja vilken sida de står på och agera därefter. Kompromisser med delar av etablissemanget bör inte uteslutas på sikt, men ska i så fall göras från en position av styrka och politiskt självmedvetande.

Det finns alltid de som menar att Ekeroth ”skadar partiet” och att man genom att göra sig av med honom kan ”vinna nya väljare” som antas ha stötts bort av hans krogrundor och raka retorik. Sådana resonemang för tankarna till Stockholmssyndromet. De väljare som ser Ekeroth som oanständig kommer inte att rösta på SD oavsett, det finns redan flera andra partier för dem och de är uppenbarligen förvirrade och styrda av etablerad media. Det pågår dessutom i detta nu en process där även dessa väljare radikaliseras av samhällsutvecklingen, och rör sig mot en förståelse av samtiden där de mycket väl kan acceptera ett SD med Ekeroth i riksdagen.

Sammantaget finner vi alltså att petningen av Ekeroth är mer än ett taktiskt riktigt bondeoffer, det är en olustig symbolhandling. Det handlar snarare om att sälja sin själ, om sedan Moderaterna direkt uppmanat till det eller inte är ovidkommande. Redan uteslutningen av ungdomsförbundet SDU var, diplomatiskt uttryckt, illavarslande. De som försökte argumentera för det då bör vara medvetna om att petningen av Ekeroth, möjligen även Söder, är en logisk följd. Normalt väcker ett sådant agerande kraftig kritik och reaktioner bland gräsrötter och väljare, SD har en något mer gynnsam situation här då de av många av sina väljare ses som ”det enda hoppet”. Dessa väljare bestraffar inte svekfullt eller omanligt beteende med att rösta på andra partier. Vad vi idag dock kan börja ana konturerna av är en annan situation, där SD faktiskt måste konkurrera med andra alternativ till höger. Den korrupta internkultur som kunnat frodas i ”det enda hoppets parti” kommer då att vara en rejäl black om foten, när väljarna kan jämföra med ledarstilen hos Gustav Kasselstrand eller Ilan Sade. Vad vi avslutningsvis kan hoppas är att Ekeroth inte lämnar politiken, utan att han exempelvis närmar sig Kasselstrands Alternativ för Sverige. Han har många sympatisörer, flera av dessa är dessutom redan välvilligt inställda till AfS. På så vis kan Sverige behålla en av sina mer kapabla populister på slagfältet.