Marxismen spelade under 1900-talet en central historisk roll. Det är en världsåskådning och samhälls- och historiefilosofi med både svaga och starka sidor. Bland bristerna återfinns en ganska rudimentär teori om det politiska, även om marxister senare utvecklade effektiva politiska metoder som var och en bör bekanta sig med och väga mot sin egen moral och behov. Moralfilosofin och antropologin var farligt bristfälliga, teorier om etniska relationer finns det bara embryon till. Så långt bristerna, vilka i hög grad överlappar liberalismens. Men marxismen innehöll också flera inslag av värde, inte minst för den som vill påverka sin samtid. Detta gäller i synnerhet det dialektiska perspektivet och kopplingen mellan idé och intresse, men det finns också andra inslag som kan vara givande. En läsning av Marx ”från höger” kan därför vara aktuell, en dekonstruktion som identifierar lovande tankefrön, användbara begrepp och perspektiv, svarta hål och återvändsgränder.

Från klass i sig till klass för sig

Ett högaktuellt område för en sådan Marxläsning rör kollektiva lärandeprocesser. Vi befinner oss idag i en situation då atomisering och diverse ideologier försvårar framväxten av de kollektiv som krävs för att lösa samtidens problem. En del definierar dessa kollektiv etniskt, andra kulturellt, åter andra socialt, problemet är oavsett vilket snarlikt det som Marx på sin tid brottades med. Påverkad av bland annat Hegel, Fichte och Tacitus såg han ett samhälle som befann sig långt från det antika idealet, ett samhälle där människor var slavar under ting snarare än tvärtom. Utmaningen bestod i att identifiera en grupp av människor som kunde förändra detta, systemets ”dödgrävare”. Marx identifierade, med facit i hand felaktigt, proletariatet som den gruppen.

Proletariatet skapades av kapitalet, när detta slet sönder äldre gemenskaper och sätt att försörja sig. På så vis kunde Marx identifiera en historisk tendens som han såg som potentiellt positiv (detta är en utmaning var och en bör utsätta sig själv för: vilka tendenser och vilka grupper kan leda till en för mig önskvärd samhällsförändring). Men för att den skulle bära önskad frukt måste proletariatet bli självmedvetet (här märks arvet från Hegel). För Marx handlade detta om hur en klass i sig också blir en klass för sig, hur dess medlemmar utvecklar klassmedvetande och inser att de har gemensamma intressen. Detta ägde delvis rum historiskt, delar av arbetarklassen utvecklade ett klassmedvetande och blev en ”klass för sig”. I många europeiska länder utvecklade den en egen kontrahegemonisk kultur, en egen världsbild, egna tidskrifter och så vidare, vilket får ses som en imponerande bedrift man sannolikt kan lära en del av.

Man kan mycket väl vidareutveckla den marxska tesen om proletariatets historiska roll till att istället gälla någon annan grupp. I Tredje världen handlade det inte sällan om bönder eller ”folket”, i USA och Väst både om under- eller trasproletariatet och studenterna (den förstnämnda teorin är mer trovärdig än den sistnämnda). Man kan utvidga gruppen till att gälla ett folk, man kan som Sam Francis identifiera det ”postborgerliga proletariatet” som det historiska proletariatets samtida motsvarighet. Oavsett vilket är det värdefullt att identifiera den grupp vars intressen mest överlappar det egna projektet (och vilka grupper som är mest främmande för det).

Marx beskrivning av hur klassmedvetande växer fram är fortfarande givande. I Filosofins elände skrev han, tydligt influerad av Hegel:

De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen, som vi blott karakteriserat i några av dess faser, samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen. Men kampen mellan klasserna är en politisk kamp.

Kapitalismen har alltså slagit sönder det feodala samhället, och gjort större delen av folket till arbetare. Inledningsvis är de inte själva medvetna om det. Det finns dock en objektiv intressemotsättning i klassamhället, och detta betyder att konflikter uppstår. Engels gav i Den arbetande klassens läge i England en mer konkret beskrivning av hur dessa gradvis involverade allt större grupper av människor, de första ansatserna var ofta individuella eller kriminella former av uppror (som Ludditerna och Kapten Swing), dessa ersattes sedan av arkaiska organisationsformer (som Knights of Labor), fackföreningar, partier. I Kritik av Gothaprogrammet hette det att:

För det femte finns där inte ett ord om arbetarklassens organiserande som klass med tillhjälp av fackföreningarna. Och det är en mycket väsentlig punkt, ty dessa utgör proletariatets verkliga klassorganisation, där det dagligen utkämpar sina strider med kapitalet, där det skolar sig och som idag helt enkelt inte längre kan krossas ens under den argaste reaktion (som nu i Paris). Med hänsyn till den betydelse, som denna organisation fått också i Tyskland, vore det enligt vår mening obetingat nödvändigt att komma ihåg den i programmet och om möjligt lämna den en plats öppen i partiorganisationen.

Modellen kan delvis appliceras även på ett folks situation, med objektiv intressekonflikt -> konflikter -> organisering och medvetande -> konflikter etc. Värt att notera är dock att för arbetaren kretsar konflikten ofta kring arbetsplatsen, för medlemmar av folket handlar det snarare om vardagen, populärkulturen, den offentliga sektorn et cetera. Exploateringen av mervärde fördjupas visserligen eftersom det nu även ska finansiera och försörja växande grupper, men förändringen är mest märkbar utanför arbetstiden (kopplad till reproduktionen snarare än produktionen, för att låna Marx terminologi). Detta försvårar sannolikt utvecklingen i riktning mot folk för sig, eftersom atomiseringen här är tydligare och intressekonflikten ofta mer indirekt. Det är svårare att koppla försämrad väghållning till globalism, exempelvis, det leder inte nödvändigtvis till kollektiv organisering eller ökad medvetenhet. Å andra sidan finns det en fördel för den som strävar efter att ”folkmedvetande” ska växa fram, och det är att folket till skillnad från klassen inte måste börja från noll. Det finns redan som följd av historien ett mer eller mindre tydligt folkmedvetande att knyta an till, medan arbetarklassmedvetandet var något historiskt nytt.

Klassens intellektuella utveckling

För Marx och Engels spelade de återkommande striderna en central roll i framväxten av klassmedvetande och kollektivt lärande. Så kunde Engels angående East Ends arbetare skriva att:

Utan tvivel har folket i East End begått kolossala tabbar; så har deras föregångare och så gör de doktrinära socialister, som rynkar på näsan åt dem. En stor klass, liksom en stor nation, lär sig aldrig bättre och snabbare än genom att ta följderna av sina egna misstag.

Misstagen och nederlagen fyller kort sagt en potentiell pedagogisk funktion. Här måste man idag anlägga ett generationsperspektiv, eftersom arbetarrörelsen bestod under betydligt längre tid än Marx och Engels föreställde sig. Proletariatets diktatur och det klasslösa samhället låg inte runt knuten historiskt sett, detta innebär att klassen såg ständigt nya generationer födas och dö utan att kampen avgjordes. Traditioner måste därför utvecklas för att hålla de kollektiva lärdomarna vid liv, något som visat sig svårt (och riskabelt, då motståndaren förändrats flera gånger under resans gång och gamla lärdomar då blivit föråldrade).

Klassmedvetanden visade sig oavsett vilket vara möjligt att växa fram i flera europeiska länder. De omfattade inte alla arbetare, och andelen arbetare minskade så småningom (beroende på definitionen, bör tilläggas, det går också att argumentera för att en förkrossande majoritet av dagens svenskar är proletärer utan kontroll över sin inkomst, boende, trygghet eller annat). Lika intressant är det kollektiva lärandet, där större grupper av människor kommer till insikt om sin situation, vem motståndaren är et cetera. Detta återkommer i Marx och Engels skrifter. Om det skrev Engels i förordet till Manifestet:

För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå genom föreningen av aktion och diskussion. Händelserna och växlingarna i kampen mot kapitalet, nederlagen ännu mer än framgångarna, kunde icke annat än klarlägga för de kämpande otillräckligheten av deras hittillsvarande universalmedel och göra deras huvuden mottagligare för en grundlig insikt om de verkliga betingelserna för arbetarnas frigörelse. Och Marx hade rätt. Arbetarklassen var 1874, då Internationalen upplöstes, en helt annan än den varit 1864 vid dess grundande.

Återigen betonas nederlagens lärande potential. Dessutom betonas ”föreningen av aktion och diskussion”, återigen ett dialektiskt synsätt där praktik och teori växelverkar och påverkar varandra. I Manifestet förs också fram en dialektisk beskrivning av kommunisternas roll:

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen.

I rörelsen från folk i sig till folk för sig spelas denna roll av de mer historiskt medvetna systemkritikerna (gissningsvis känner många läsare igen just sin egen inriktning som folkets avantgarde här). Samtidigt frustrerades redan Marx och Engels av att det inte nödvändigtvis var ”den beslutsammaste, alltid framdrivande delen” som klassens medlemmar lyssnade på. I Tyskland handlade det inte minst om Lasalle, Marx beundrare och rival, i Frankrike om både överlevare från tidigare revolutioner och rena lycksökare. Om dessa hette det i Pariskommunen:

I varje revolution tränger sig, utom revolutionens verkliga representanter, folk av annan prägel fram. Somliga är överlevande från tidigare revolutioner, med vilka de är sammanväxta, utan insikt i den samtida rörelsen men fortfarande i besittning av stort inflytande på folket genom sitt kända mod och sin karaktär eller också bara på grund av blotta traditionen. Andra är rena skrikhalsar, som genom att år efter år upprepa ständigt samma deklamationer mot dagens regering hade fått rykte om sig att vara revolutionärer av renaste vatten. Även efter den 18 mars framträdde sådana typer och spelade i några fall t.o.m. en framstående roll. Så långt deras makt räckte hämmade de arbetarklassens verkliga aktion liksom de hämmat varje tidigare revolutions fulla utveckling. De utgör ett oundvikligt ont. Med tiden skakar man dem av sig. Men kommunen fick aldrig tid till det.

”Med tiden skakar man dem av sig” kan vara en sanning med modifikation, och avslöjar en betydande optimism. Oavsett vilket, orden ”föreningen av aktion och diskussion” är här centrala. Det betyder att om den fria diskussionen kvävs, exempelvis genom lagstiftning eller toppstyrda partier, kan också den intellektuella utvecklingen försvåras. Den som kväver folkets möjlighet att öppet diskutera sin situation är alltså folkets fiende. Men fokus på ”aktion” är också centralt. Det är i kollektiv handling som människor lär sig skilja vän från fiende, fungerande metoder från misslyckade. ”Handling förenar” uttrycker de franska identitärerna det hela idag. Diskussion utan aktion är en återvändsgränd. Här har vi återigen ett problem, ett folk har inte samma möjligheter till kollektiv handling som en klass (i form av strejker och så vidare). Det finns dock andra möjligheter, och här kan man finna inspiration både historiskt och i andra länder. Vilket är livsnödvändigt, en rörelse som bygger på ”diskussion” och valboskap kommer inte att göra ett historiskt avtryck eftersom kollektivt lärande och skapande av bestående institutioner omöjliggörs. Detta har varit ett återkommande problem för många populistiska rörelser, oförmågan att lämna efter sig ett levande arv. Om detta skrev redan Dominique Venner läsvärt.

Sammantaget är det alltså väl värt mödan att brottas något med de frågor Marx och Engels försökte hantera vad gäller framväxten av kollektivt medvetande och kollektivt lärande. Det är inte nödvändigtvis så att man kommer fram till samma svar, men frågorna i sig är relevanta. Vilka historiska tendenser och intressemotsättningar kan gynna mitt projekt? Vilken grupp har intressen som överlappar mitt projekt? Vilken grupp har motsatta? Hur kan jag bidra till att gruppen ifråga blir självmedveten? Hur kan jag bidra till att gruppen förstår sin situation på ett realistiskt sätt? Vad innebär ”föreningen av aktion och diskussion” i min situation? Accepterar jag överhuvudtaget perspektivet, eller har jag ett mer idealistiskt synsätt? Kan grupper av vanliga människor lära sig att förstå sin situation, eller är det bara propaganda som fungerar? Et cetera.

I Sverige kan det exempelvis handla om att globalismens intressen på ett idag väldigt uppenbart och handgripligt sätt försämrar människors vardag. Här finns en stark intressemotsättning. Mencius Moldbugs modell med konflikt mellan brahminer, daliter och heloter på ena sidan och vaishyas och optimater på den andra påminner om Marx tankar kring trasproletariatet som överhetens köpta lierade. Marx och Engels tillade här att det handlar om två grupper av parasiter vad gäller förhållandet till både folk och moral, vilket kanske underlättar deras allians. För att bidra till folkets självmedvetande behövs ett brett batteri av redskap, pudelns kärna är sannolikt att verka för en mental brytning med ”etablissemanget” och systemet. Marx uttryckte ofta att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”, detsamma gäller här. Folket kan egentligen inte förlita sig på partier och kändisar (representation för att låna marxistisk terminologi). En instrumentell hållning till etablissemanget måste därför uppmuntras. I Sverige bör också aktion av olika slag vara något man verkar för, allt från sociala samkväm och demonstrationer till direkt aktion och mannaförbund. Folk måste vara i rörelse för att kunna bli ett folk med tro på sig självt.