Carl Gustav Jung (1875-1961) var en av vår tids främsta psykologer, han var även en civilisationskritiker av rang. Mycket av det han skrev är idag högst politiskt inkorrekt, bland annat resonemangen om den farliga dragningskraft och fascination mer primitiva kulturuttryck utövar på den civiliserade människan. Jung har beskrivits som en avantgardekonservativ, och publicerade sig bland annat i Karl Anton Rohans och Ortega y Gassets tidskrifter. En intressant artikel i sammanhanget är The Spiritual Problem of Modern Man. Jung tar där upp den moderna människans belägenhet.

Den moderna människan

He is rather the man who stands upon a peak, or at the very edge of the world, the abyss of the future before him, above him the heavens, and below him the whole of mankind with a history that disappears in primeval mists.
– Jung

Jung skiljer sig något från exempelvis Evola i sin värdering av den moderna människan. Han menar att den moderna människan inte är identisk med den genomsnittliga människan. Att vara modern innebär att ”vara medveten om nuet”, och att vara medveten överhuvudtaget. Det innebär också att man är ”färdig” med tidigare åldrar och deras uppgifter. Denna människa är inte särskilt vanlig, och är per definition ganska ensam.

Den tidige Jung är inte positiv i sin beskrivning av massan, han skriver att ”even in a civilized community the people who form, psychologically speaking, the lowest stratum live in a state of unconsciousness little different from that of primitives.” Men det finns också en grupp människor som ser sig själva som moderna, men som i själva verket ”fuskat” och hoppat över de olika åldrarna och deras uppgifter. Jung kallar dem pseudo-moderna, de påminner om pacifisten som aldrig kunnat försvara sig utan ”hoppat över” det. Eller ateisten som aldrig förstått kristendomen och därför svårligen kunnat röra sig bortom den. Dessa människor är inte Jung positiv till, han talar om dem som ”uprooted wraiths, bloodsucking ghosts” som ger den genuint moderna människan dåligt rykte. Den verkligt moderna människan, som bemästrat de olika åldrarnas utmaningar, kallar sig inte nödvändigtvis modern. Ofta ser han eller hon sig istället som gammalmodig, medveten om brottet med det förflutna.

Modernitet och kris

I believe I am not exaggerating when I say that modern man has suffered an almost fatal shock, psychologically speaking, and as a result has fallen into profound uncertainty.
– Jung

Jung skriver efter att Första världskriget och depressionen, Marx, Nietzsche och Freud, underminerat den kollektiva optimism och framtidstro som ersatt religionen. De nya idealen hade stått sig dåligt, oavsett om det handlade om internationell socialdemokrati eller mänskligt broderskap. I deras ställe hade satts materiell trygghet, allmän välfärd och humanism, men Jung noterar att ”anyone who has still managed to preserve these ideals unshaken must have been injected with a more than ordinary dose of optimism.” En metafysisk och existentiell osäkerhet och tomhet var resultatet, man kan jämföra med T.S. Elliots diagnos av det tidiga 1900-talet.

Jung intresserar sig för hur denna tomhet, detta ”andliga behov”, hanteras. Han ser intresset för psyket som ett uttryck, liksom samtida nyreligiösa rörelser som teosofin och antroposofin (Guenon nämns inte, men det torde i hög grad röra sig om samma drivkrafter). De senare är uttryck för psykisk energi som inte kunde investeras i traditionella religiösa former. Samtidigt ser han dem som uttryck för ett intresse för Östern, ett intresse som även influerat Schopenhauer och Nietzsche (intressant är att Jung talar om europén som en alltför rastlös arier, och de österländska läror han tar upp som möjliga positiva influenser är också ariska).

Jungs eget livsverk kan ses som ett försök att hjälpa den moderna människan, västerlänningen, att hantera den metafysiska krisen. Hans perspektiv är av betydande värde, och påminner oss bland annat om uppkomsten av ersatz-religioner. När kristendomen trängdes tillbaka leddes de psykiska energierna och behoven istället över i andra fåror, och gav upphov till sekulära fenomen som politisk korrekthet, etnomasochism och rovgirig materialism. En psykoanalys av hela vår civilisation är därför nödvändig, där man både identifierar sjukdomssymptom och möjliga mediciner. Samtidigt påminner Jung oss om vårt ansvar som moderna människor, att inte hoppa över de stadier och utmaningar som historien och livet bjuder oss. Här finns förövrigt en intressant släktskap med Spengler, och med det konservativt revolutionära perspektivet. Distinktionen mellan medvetna och ensamma moderna människor å ena sidan och fuskande pseudo-moderna å den andra är också givande.

Sammantaget är det alltså en givande artikel, oavsett om man alldeles håller med Jung eller inte.

Vi läser Jungs text här:

The Spiritual Problem of Modern Man