Häromdagen tog vi upp den romerske historikern Tacitus och hans Agricola. Tacitus är en värdefull bekantskap, han levde och skrev i ett imperium som börjat förfalla både kulturellt och politiskt och detta gör honom på många sätt till en av våra samtida. Situationen då påminner mycket om situationen nu, med allt från barnlöshet och dekadens till en urartad statsmakt och krig mot fria folk. För mer än 10 år sedan tog vi i en text på Motpol upp det verk Tacitus kanske är mest känd för, Germania. Dagens inlägg blir därför en favorit i repris, innan vi fortsätter med Tacitus Annaler.
Tacitus Germania
Eftersom våra förfäders tradition främst var muntlig, så kommer mycket av våra kunskaper om dem genom arkeologi och genom berättelserna från deras grannfolk. En sådan ”berättelse” är Germania av den romerske ämbetsmannen Cornelius Tacitus, som skrev den runt 98 e.Kr. Tacitus var konservativ och kände olust inför hur det romerska samhället utvecklats, med korruption, sedligt fördärv, barnlöshet, kryperi, och andra sådana tecken på en civilisation i sin slutfas som vi svenskar också känner igen. Han visade därför germanerfolken som ett oförstört ideal, som skulle kunna inspirera romarna att återgå till sina egna sunda rötter. Germanerna fick alltså lite spela rollen av ”ädla vildar” hos Tacitus, men det tycks ändå inte som om han gjorde särskilt mycket våld på verkligheten.
Germania är en kort men läsvärd beskrivning av hur våra förfäder levde. Delvis är det naturligtvis saker som är gemensamma för de flesta folk som ännu inte inträtt i civilisationen som Tacitus beskriver (det kan nämnas att Karl Marx var lika imponerad av sin tids irokeserindianer som Tacitus av germanerna [och av Tacitus själv]), men det finns även många detaljer som är unika för just germanerna.
Germanernas kroppsbeskaffenhet
Tacitus börjar med att beskriva germanernas yttre.
”För min del ansluter jag mig till deras mening, som anse Germaniens befolkning icke vara uppblandad genom några äktenskap utåt med främmande folk utan hava utvecklat sig såsom ett självständigt och renblodigt, endast sin egen prägel bärande folkslag. Härav ock det, oaktat deras stora folkmängd, enahanda kroppsliga yttre, som utmärker alla: trotsiga blå ögon, rödgult hår, storvuxna, gestalter egentligen endast dugliga till angrepp. I arbete och mödor visa de ej samma uthållighet.”
Det är onekligen lite roligt att känna igen även dagens svenskar i Tacitus beskrivning, det är mindre roligt att veta att det förs en medveten politik som syftar till att germanernas kroppsliga kännetecken för alltid ska försvinna från världen.
Överhet och härväsen
Tacitus beskriver därefter germanernas frihetliga politiska system. Vi känner igen Evolas begrepp diarki här, alltså att religiös kungavärdighet och militär ”diktatur” inte alltid förenas i samma person.
”Konungar kora de på grund av hög börd, härförare på grund av tapperhet. Men konungarna tillkommer ingalunda något oinskränkt eller godtyckligt herravälde, och härförarna utöva inflytande fastmer genom föredöme än genom befäl. Ty blott om de dristigt inför allas blickar gå främst i drabbningen, bibehålla de den beundran de sålunda vinna sin företrädesställning. För övrigt må ingen utom prästerna straffa eller fängsla eller ens slå någon.”
Senare tiders politiska filosofer har talat om maktdelning, men våra förfäder tycks alltså ha utövat det för mer än 1000 år sedan.
Det fanns även ett inslag av direktdemokrati hos germanerna.
”I ärenden av mera underordnad betydelse rådpläga hövdingarna, i mera maktpåliggande menigheten, dock så att även det, vari allmogen har avgörande, utredes hos hövdingarna. Man sammanträder, såvida icke något oförutsett och oförmodat inträffat, på vissa dagar antingen vid nytändning eller vid fullmåne… Möter ett yttrande ogillande, förkasta de det genom sorl; möter det gillande, slå de frameorna mot varandra. Det mest hedrande instämmande är detta bifall genom vapengny.”
En intressant detalj är att ett liknande frihetligt system infördes av de som bosatte sig på Island, vilket har använts som historiskt exempel av bland annat anarko-kapitalister.
Kvinnans ställning och äktenskapet
Tacitus beskriver också kvinnans starka ställning hos germanerna. Professor MacDonald har kopplat den historiska jämlikheten i norra Europa (oavsett vad feministerna vill inbilla sig själva så var nämligen kvinnans ställning betydligt friare där än i andra mer ”spännande” kulturer) till det monogama parförhållandet. Har man polygami kommer kvinnans ställning kort sagt att bli svagare, detta tar inte Tacitus upp men det är ändå bra att hålla i åtanke.
Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar.
Emellertid hållas äktenskapen där strängt, och i intet avseende torde germanernas seder förtjäna mera beröm. Bland alla främmande folk stå de nämligen nästan ensamma om att nöja sig med endast en hustru, och ett undantag göra på sin höjd några få.
Således leva kvinnorna i tryggad ärbarhet, ofördärvade såväl av skådebanans förförelser som av ett nervretande sällskapsliv… Ytterst sällan förekomma äktenskapsbrott hos detta dock i så folktäta grupper boende folkslag.
Tacitus berättar även att germanerna utmärker sig genom sin gästfrihet och sin beredvillighet att ställa upp för sina fränder. Han nämner vidare att trälarna behandlades väl av dem och snarare ingick i hushållet än var offer för någon industrialiserad slavekonomi. Att han beskriver germanerna som framstående krigare är så välkänt vid det här laget att det känns lite PK att ens ta upp det.
I den sista delen av skriften räknar han upp de olika germanska folk som romarna kände till, och här blir texten riktigt komisk och gravt antifeministisk på gränsen till det löjeväckande.
Efter svionerna vidtaga omedelbart sitonernas stammar. I övrigt lika de förra skilja de sig i ett avseende, nämligen däri att en kvinna härskar över dem. Så långt hava de alltså vansläktats icke blott från frihet utan till och med från träldom. Här är Svebiens yttersta gräns.
Lämna ett svar till Copyright101 Avbryt svar