Det finns en nära koppling mellan det europeiska bildningsidealet och det svenska biblioteket, i biblioteket erbjuds vi att ta del av kulturarvet utan kostnad. På sitt sätt förebådade det tidigt våra dagars diskussioner om immateriellt ägande, en bok kan lånas ut hur många gånger som helst utan att minska i värde. Biblioteket har därför för många av oss spelat en viktig roll under barndom och uppväxt, genom att öppna dörren till både sagoskatter och filosofihistoria (för min del var det först barnböcker som Graham Oakleys böcker om kyrkmössen och därefter serier som Arne Anka och Socker-Conny som drog). Det svenska biblioteket är för många av oss en lika säregen värld som ett Hogwarts i miniatyr, med sina egna regler, en tystnadskultur och skatter i mängder, en oas bland annat för de ofta introverta svenskarna. Men det bibliotek vi växte upp med är på många håll ett minne blott, det vi upplevde som barn är inte nödvändigtvis något våra egna små kan ta del av.

Det är ofta kvinnor som beskriver denna förändring, som Ann Heberlein, Therese Eriksson och Paulina Neuding. I synnerhet Neuding tycks ha tagit det svenska biblioteket till sitt hjärta, och har tagit del av incidentrapporter från bibliotek i Stockholmsområdet (under drygt 2 år handlade det om 500 sådana). Det handlar om våld, om stök, och om ”gäng med ungdomar och unga män som beter sig aggressivt, stör, röker i lokalerna och tränger sig in i personalrummet.” Biblioteket har kort sagt invaderats.

Vad det hela påminner oss om är konflikten mellan normsystem, och att denna konflikt ytterst handlar om odelbara värden. Det svenska biblioteket är ett uttryck för det historiskt svenska normsystemet, det genomsyras av värden som respekt för andra människor inte för att de är farliga utan kort och gott för att de är människor, tystnad och reciprocitet. Detta normsystem har varit dominerande i Sverige. Det samexisterar/konkurrerar just nu med ett, eller flera, andra normsystem som tillkommit i massmigrationens kölvatten. Där finner vi bland annat en inställning till respekt som skiljer sig från den svenska, respekt är något man får genom hot och det ses inte som ovärdigt att hota i grupp (i det gamla Sverige sågs det ofta som ett uttryck för feghet att blanda in andra i en konflikt eller att hota en kvinna). Biblioteket blir då ett offentligt rum som ska erövras, och erövringen blir meningslös om den inte är uppenbar. Därav det provokativa beteendet, därav hoten.

Här finns en viss ironi, då bibliotekarier ofta är övertygade medlemmar av det Sam Francis kallade den nya klassen (”PK” på vanlig svenska). Visserligen en subaltern, underordnad, grupp, men likväl ofta övertygade om ideologins förträfflighet. Detta innebär sannolikt psykologisk påfrestning för många, när världsbilden och vardagserfarenheterna inte går ihop. För många leder sådana konflikter, åtminstone en period, till än mer intensivt försvar av världsbilden. Det finns här för övrigt en stark koppling mellan världsbilden och problemen, världsbilden bryter nämligen med bildningsidealet och vill hellre se biblioteket som ”en plats för möten” och liknande stupida plattityder. Ibland får man det man ber om.

Det hela påminner oss andra om att normsystem i längden inte kan samexistera. Bara ett normsystem kan i längden gälla. Antingen tillhör biblioteket alla, och präglas av tystnad och ömsesidig respekt. Eller så invaderas det av en våldets logik, uttalad eller outtalad (nämnas kan att våldet i Sverige hade varit betydligt mer omfattande om människor i gemen inte lärt sig att undvika vissa situationer och konflikter). Någon win-win-lösning är här inte möjlig, bara ett normsystem kan vinna. De flesta av oss är egentligen väl medvetna om vilket vi föredrar, oavsett floskler om ”mångkultur”. Situationen försvåras dock av två ting. Dels har svenskarna atomiserats till den grad att de möter många sådana här situationer ensamma. Äldre tiders kollektiva tillrättavisningar av odågor är idag ett minne blott, och skulle behöva stödjas av politiken för att kunna återfå sin effekt. Men samtidigt har politisk korrekthet och etnomasochism lagt lock på den politiska debatten, det hela kan inte diskuteras då det omedelbart kommer i konflikt med ”mångkultur”, ”svaga grupper” och mycket annat. De grupper som tillåts bete sig illa i offentliga rum är nämligen, paradoxalt nog, samma grupper som ses som ”förtryckta” (det logiska vore annars att se dem som priviligierade).

Situationen i biblioteken, och andra delar av offentligheten, kan alltså först börja lösas när politisk korrekthet och etnomasochism förlorat sitt grepp om samhälle och offentlighet. Men om så inte sker har vi garanterat att våra barn går miste om ännu en del av det som gjorde vår egen barndom minnesvärd.