Politisk korrekthet har ett starkt inslag av det Sloterdijk kallar språkpolitik, kontroll av andra människor genom språket. Vissa ord förbjuds, andra tillkommer, många ord ändrar sin betydelse. Här finns gissningsvis ett inslag av personlighetstypologi, de människor som dras till politisk korrekthet som världsbild tenderar också att ha ett intresse för språket som många andra saknar. Det finns dessutom en viss kontinuitet med den äldre stalinismen, som Boris Groys utforskar i The Communist Postscript. Groys är en filosof och konstteoretiker med förflutet som sovjetisk dissident, han har skrivit mycket intressant bland annat om det tvångsmässiga sökandet efter nyheter i postmoderniteten (även om Groys hellre ser den som en fortsättning av moderniteten). Inspirerad av Walter Benjamin har han också skrivit om stalinismen som Gesamtskunstwerk. Om postmoderniteten har han noterat:

Postmodernism was associated with disbelief in progress. But nobody in the nineteenth century who was intelligent believed in progress. Baudelaire didn’t believe in progress and neither did Flaubert, nor Nietzsche, or Wölfflin. “Postmodernity” was a way by which people came to understand what people already understood in the nineteenth century.

Han ser den alltså inte som något lika originellt och nytt som en del andra filosofer.

The Communist Postscript
So what was the Stalinist state? It was a machine for the frustration of everybody, in which the possibility of achieving the truth was excluded. And what is the Western market? The same.
– Boris Groys

Groys utgår från att kommunismen var ett projekt för att underordna ekonomin under politiken. Ekonomin är baserad på pengar. Politiken är baserad på språket (argument, program, förbud, befallningar). Kommunismen var alltså, med en dålig översättning, en lingvifiering av samhället, där ord ersatte pengar. Detta är, även om Sloterdijk utvecklar det mer än Groys, också vad politisk korrekthet strävar efter, även om det här snarare är ett komplement till en penningbaserad ekonomi än något som närmar sig stalinismens radikala lingvifiering. Vi får kort sagt det sämsta av två världar, penningens reduktion av relationer till transaktioner ihop med offentlighetens lingvifiering. Processerna driver sannolikt på varandra, och gör tillsammans samhället mer opersonligt och ofritt.

Groys återknyter till Platon, och till drömmen om ett språk utan motsättningar och motsägelser, utan paradoxer. Det säregna hos kommunismen var dess accepterande av paradoxer, av att både A och icke-A kan vara sanna. Detta i motsättning till en formell logik. Groys går igenom Stalins praktik, där han ofta vände sig både mot den ena (A) och den andra sidan (icke-A) i en konflikt, på grund av deras ensidighet, och själv valde båda sidorna. Att vara kommunist var att leva paradoxer, menar Groys. Användningen av paradox som begrepp blir överhuvudtaget fruktbar hos honom, bland annat kan han då sätta fingret på vårt moderna samhälles paradoxala karaktär. Groys noterar angående ”kriget mot terrorismen” att det samtidigt innebär att de friheter vi antas försvara monteras ner:

In our time, only those who think and live in permanent self-contradiction count as normal, as mainstream. The famous ’centrist politics’ is really a politics of paradox that only barely manages to conceal its paradoxical character behind an illusion of compromise.

På liknande vis kunde Lenin samtidigt förespråka deltagande i val och att dessa val var illegitima, man kan jämföra med Orwells ”doublethink”. Vi anar här varför det är så svårt att resonera rationellt med politiskt korrekta, många av dem tänker i paradoxer. Svenskar finns exempelvis inte, samtidigt är svenskar rasister. Här finner vi de två centrala insikterna i Groys bok. Dels att politisk korrekthet är språkpolitik, avsedd att skapa ett samhälle där makt utövas genom befallningar, förbud och liknande. Dels att många politiskt korrekta, och hela vårt samhälle, tänker i paradoxer/doublethink och svårligen kan övertygas med formell logik.

Groys tar också upp mycket annat intressant, bland annat att dagens politiskt korrekta ideologier i hög grad uppstod i anti-stalinistiska miljöer men sedan vändes mot Väst. Han menar också att ledningen i Sovjet och Kina medvetet valde att införa kapitalism, något Groys ser som logiskt. Värt att notera är dock att hans fruktbara ansats utvecklats vidare av Sloterdijk vad gäller språkpolitiken.

Relaterat
Interview with Boris Groys