Betraktar man vårt samhälle och Europa som helhet ur ett längre historiskt perspektiv finner man snart att detta är en civilisation som befinner sig i sönderfall och invaderas av främmande stammar. Många vägrar dock inse det, och bekämpar aktivt alla försök att vända eller ens tala om utvecklingen. Det kan då vara intressant, för oss som strävar efter att vara Ultimus Romanorum, att veta att dessa servila förnekare och krampaktiga optimister inte är de första. Liknande individer fanns i det sönderfallande Rom, i landsändar som inte längre beskyddades av legionerna men ännu inte fullt ut insett det.

En läsvärd artikel är då The Stages of Grief at the Frontier av Jakub Grygiel på The American Interest. På den tiden var de utsatta gränsområdena geografiskt definierade, idag är gränsområdet snarare socialt definierat. Den som lever i huvudstaden men i fel område kan vara väl så utsatt för ordningens gradvisa sönderfall som den som lever nära en landsgräns. Grygiel studerar i artikeln hur människorna i gränsområdet kring Danube hanterade sin nya situation under 400-talet. Sankt Severinus färdades bland dem och predikade situationens allvar, reaktionerna jämför Grygiel med sorgfaser. Under den första fasen märkte invånarna att Roms legioner inte var vad de varit, men påverkades annars inte särskilt mycket. Styrkorna som fann där var egentligen för få för att kunna försvara invånarna, men deras effekt var psykologisk. Den andra fasen kallar Grygiel fasen av självbedrägeri. Hoten förnekades istället för att hanteras. Barbarerna skulle säkert välja andra måltavlor, eller så var de fredliga, eller så skulle de integreras. I en stad i fas två skrattade invånarna åt Severinus varningar (det är här man känner igen vissa samtidas reaktioner på vår tids kassandror). Staden, Asturis, gick sedan under. Inte alla städer nådde alltså den tredje fasen, en del gick under innan dess. Men under den tredje fasen insåg man behovet både av att försvara sig och av motivation att göra det. Sankt Severinus gav människor detta genom den kristna tron, men man kan också tänka sig andra motiverande faktorer. Människor behöver inte bara veta hur de ska försvara sig, de behöver också veta varför.

Sammantaget är Grygiels artikel läsvärd, då den ger ett psykologiskt och historiskt perspektiv på vår samtid och de samtidas närmast fientliga ovilja att se nyktert på framtiden för sig själva och sina barn.