De historiska spartanerna var inte särskilt många, men deras samhällsordning och de människor den formade har aldrig upphört att imponera på eftervärlden. Lakedaemonerna räddade Grekland från att bli en del av Orienten, något som förevigats i filmen 300. De var på många sätt det ultimata krigarfolket. Den respekt som tillkom spartanska kvinnor väckte förundran i omvärlden, själva noterade de att detta berodde på att de var de enda kvinnor som födde män. Spartanerna lärde sig likt våra förfäder tala kort och kärnfullt, idag beskrivs detta som lakonismer. Sparta har alltså mycket av intresse att erbjuda för den som intresserar sig för mannaförbund, för indo-européer och för politisk ekonomi.

Men Sparta var en gång en grekisk stat bland andra, likt dagens Sverige en stat med betydande problem. Den samhällsordning som blev lösningen på detta såg de själva som en medveten skapelse av Lykurgos, ”vargverkaren”. Bakom sig hade han gudarna, genom oraklet i Delfi själve Apollon. Det finns en koppling mellan Lykurgos och Oden, både genom oraklet och Apollo, genom Apollons, Odens och spartanernas koppling till muserna, och genom ”vargverkarens” förlorade öga (jämför också Dumezils beskrivning av germanernas ”konfusionistiska” ekonomi, den enda ordning de ansåg värdig ett folk av krigare). Oden var en gud för herremän och krigare, Lykurgos var av kunglig börd men avstod tronen till sin brorson. Han färdades sedan genom andra länder för att jämföra deras lagar och styreskick. Resenären jämförde Kretas civilisation, ”enkel och sträng”, med den joniska, ”extravagant och lyxig”, ”som en läkare jämför osunda och sjuka kroppar med friska.” Sparta plågades av laglöshet och förvirring, Lykurgos var övertygad om att ”partiella reformer av lagarna skulle inte vara till någon nytta alls”. Han var på så sätt revolutionär snarare än reformist, men han förankrade sina radikala reformer i en gudomlig ordning genom att först besöka Delfi, där han offrade och rådfrågade oraklet. Pythian hälsade honom som ”älskad av gudarna, mer gud än människa”, och sade att hans böner hade blivit hörda. Den nya författningen skulle vara den bästa i världen.

– Lykurgos

Lykurgos politiska reformer undvek de båda extremerna tyranni och massans välde, genom att inrätta en senat som höll staten på en stabil kurs. Det fanns kungar och det fanns demokratiska inslag, men senaten tjänade som ett verktyg för stabilitet och maktdelning. Ekonomiskt genomförde han en radikal jordreform. Sparta före Lykurgos präglades av ”fruktansvärd ojämlikhet, staden tyngdes av hjälplösa människor, rikedomen var samlad i få händer.” Lykurgos vände sig mot effekterna av både fattigdom och brott, avund och lyx, hans mål var ett samhälle där männen tävlade i dygd snarare än i rikedom. Hans spartanska ideal var att männen behövde ha ”nog för att främja rigör och fysisk hälsa, och inget mer.” Guld och silver ersattes av en otymplig valuta i järn. I Sparta åt männen tillsammans, och fostrades hårt från sju års ålder. De lärde sig att stjäla för att överleva, straffet för den som ertappades var inte för stölden i sig utan för att den genomförts klumpigt.

Sparta var en i grunden anti-borgerlig stat. Lykurgos lärde lakedaemonerna att förakta arbete och jakten på penningar, till den grad att när en atenare dömts för lösdriveri och en spartan fick veta detta frågade han vem det var som dömts för att ha levt som en fri man. Barnlösa ungkarlar behandlades med förakt, och kunde förvägras en stol med kommentaren att ”du har inte någon son som en dag kan erbjuda mig sin stol.” Kvinnorna tränade både löpning, brottning och spjutkastning. De små barnen fick utvecklas fritt, men lärdes att vara nöjda och lyckliga och att varken vara kräsna eller rädda för mörkret.

Lykurgos varnade för tätt återkommande kampanjer mot samma fiender, ”så att de inte blev vana att försvara sig”. ”En stad är väl befäst när den omges av tappra män, inte av murar” noterade han också. Spartanerna var kända för att slakta de som gjorde motstånd, men att skona de som gav upp. Behandlingen av stadens ofria heloter var dock en annan, även om bland annat Plutarkos ifrågasatte om det var Lykurgos som instiftat den brutala krypteian. Lykurgos insåg faran för ett folk med diffusa gränser, och drev bort de människor som sökt sig till Sparta. Detta var inte för att han var rädd att de skulle imitera Spartas seder, utan för att ”med främmande människor kommer främmande idéer… som förstör den rådande politiska ordningens harmoni.” För Lykurgos var det viktigare att hindra dåliga manér och seder från att invadera Sparta, än att hålla sjukdomar borta.

Under århundradena har Sparta väckt både beundran och olust. James Steuart beskrev Lykurgos ordning som ”den mest perfekta planen för politisk ekonomi”, Albert Jay Nock skrev att ”andra härskare har lyckats hålla större delen av sina folk fattiga ibland, men i Sparta var alla fattiga jämt”. Det Lykurgus påminner oss om är inte minst vådan av överflöd, konsumtionssamhället kan liknas vid en social och politisk organism drabbad av fetma. Samhällets prioriteringar går från att vara till att ha. Sparta var ett extremt exempel på motsatsen, mer närliggande kan vara det gamla Preussen som inspirerade Spengler att tala om ”preussisk socialism” eller Carl Jonas Love Almqvists tankar kring ”den svenska fattigdomen”. I Preussen hette det att ”den som svär vid Preussens fana, har inget annat än det som hör till honom själv”, Almqvist skrev att ”men fruktansvärdare är ingen än den, som kan vara utan allt utom sig.” I oberoende, autarki, finns styrka. Verklig rikedom finns inte i ting, utan i personliga och kollektiva egenskaper som självbehärskning, enkelhet och jämlikhet mellan män. Ett sådant paradigmskifte är nödvändigt i vår tid, och då kan Lykurgos vara en värdefull inspirationskälla.