I dagarna har SVT skrivit om två facebooksidor, Rädda vården och https://sv-se.facebook.com/Stodsvenskapolisen/. Man presenterar det som en granskning men det framstår mer som ett angrepp, inte minst då det hela antyder en bristande förståelse för hur ett fritt och demokratiskt samhälle fungerar. Rädda vården beskrivs exempelvis som en ”skrämselsida”. SVT-skribenterna har bland annat svårt att acceptera att människor vill vara anonyma, eller att icke-journalister helt osanktionerat tar sig friheten att beskriva och tolka sin verklighet. Artiklarna är på samma gång ofrivilligt underhållande och obehagliga, detta då de ger en inblick i en sektmentalitet. Så skriver SVT-journalisterna om det de kallar ”ekokammare”, med en definition lånad från Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapport om ”hot, risker och sårbarhet i mediebranschen”. En ekokammare uppstår när ”individer samlas i grupper som definieras av att medlemmarna utgår från samma världsbild, och där motbilder och avvikande uppfattningar antingen inte tas upp alls, eller avfärdas”. Man behöver vara synnerligen lojal mot sektens grupptänkande för att missa att detta är själva definitionen också på ”etablerad media” och den större struktur den är en del av (oavsett om man sedan kallar den Katedralen, den nya klassen, etablissemanget, den verkställande maktens apparat eller något annat). Resultatet är lika tragikomiskt som när samma kretsar myntade uttrycket ”fake news” och sedan på kort tid och med stor förvåning fick se det vändas mot sig själva. Den hugade kan kort sagt med gott samvete börja kalla etablerad media ekokammaren, artiklarna om de båda facebookgrupperna är just ett exempel på att ”motbilder och avvikande uppfattningar…avfärdas”.

SVT:s uttalat fientliga ”granskning” bekräftar samtidigt något många förutsåg redan när invandringskritiker började få hembesök och hängas ut, detta är ett sluttande plan och samma metoder skulle på sikt komma att användas mot andra obekväma kritiker. Vi har en situation med begynnande samhällskollaps på flera områden, vilket den som haft kontakt med sjukvården, psykiatrin, polisen, skolan eller bostadsmarknaden ofta redan upplevt. Problemet är att detta inte kan diskuteras i offentligheten, och detta av två skäl. Det ena är att det är ett underkännande av etablissemanget i bred mening, och där ingår etablerad media. Fungerade sjukvården hjälpligt för 15 år sedan men inte idag så har de misslyckats. Det andra skälet är att alla egentligen är medvetna om att detta beror på invandringspolitiken, detta i så hög grad att man inte ens behöver säga det högt för att människor ska misstänka att det är det man menar. Carl Schmitts beskrivning av ”vän” och ”fiende” som det politiskas grundbegrepp är här användbara för att förstå situationen, ”antingen är du med oss eller så är du mot oss” är resonemanget från ett alltmer trängt etablissemang. Kritik kan accepteras under andra historiska faser, men inte just nu.

Det hela illustrerar också hur snabbt mediakastens medlemmar förändrat sin världsbild. Många torde minnas hur positiva de för bara några år sedan var till Wikileaks, Julian Assange och visselblåsare i största allmänhet. Inställningen har förändrats sedan dess. Idag ägnar sig SVT åt att aktivt försöka ”avslöja” de anonyma individerna bakom kritiska facebooksidor, vad gäller Rädda vården tycks dessa själva arbeta inom vården. SVT-skribenterna kan inte hantera anonymitet, trots att det är en förutsättning för många visselblåsare. Å andra sidan kan de heller inte hantera icke-anonyma visselblåsare, som Peter Springare och John Dübeck, utan försöker få deras arbetsgivare att agera mot dem (och bekräftar på så vis varför många visselblåsare föredrar att vara anonyma). Man anar här en befogad rädsla, poliser och lärare ingår helt eller delvis i den så kallade nya klassen, den klass som Sam Francis beskrev som härskande i vårt massamhälle. Många av dess medlemmar går idag på knäna på grund av nedskärningar och ett alltmer hotfullt klimat på arbetsplatserna, många är dessutom med rätta rädda för sina chefer. När visselblåsare från denna grupp öppet börjar beskriva situationen snarare än att under tystnad gå in i väggen kan det därför på kort tid orsaka en ketchupeffekt, där stora delar av klassen börjar ifrågasätta sin relation till etablissemanget. I ärlighetens namn har den inte lett till något positivt för de flesta av dem de senaste åren, även om ”SD har fel” och man inte gärna hamnar på samma sida som ”white trash” och ”bönder”. Det av etablissemanget odlade och utnyttjade klassföraktet har gränser.

SVT-skribenterna kan heller inte acceptera ett demokratiskt samtal. Ett sådant förutsätter att människor beskriver och tolkar verkligheten på olika vis, något redan ”fake news”-begreppet hotar. Om det bara finns en korrekt beskrivning av verkligheten och alla andra tolkningar är ”falska” blir det svårt att föra ett samtal om den. SVT-skribenterna antyder att de har svårt för flera perspektiv i allmänhet, och icke-journalister som beskriver sin verklighet i synnerhet. De skriver:

”Rädda Vården” postar endast vårdrelaterade katastrofnyheter. Sammantaget förmedlar ”Rädda Vården” berättelsen om en landsomfattande vårdkollaps. Den apokalyptiska stämningen förstärks i delningstexterna där ”kaos” och ”kris” ofta återkommer.

Det är psykologiskt fascinerande att inte den så kallade vänstern reagerat på detta, då det ju innebär att vi icke-journalister inte får använda orden ”kris” och ”kaos”. Stora delar av vänsterns retorik blir då illegitim (vilket inte bör förvåna, då det här som sagt är ett sluttande plan som kommer drabba även den mer klassiska och populistiska vänstern i sinom tid). Överhuvudtaget är det klassiska demokratiska underdog-perspektivet som bortblåst inte bara vad gäller SVT-journalisterna (jämför de som öppet hoppas på statskupp ledd av den amerikanska djupstaten, alltså ett avskaffande av själva demokratin, enbart för att den valda presidenten vill minska invandringen). Andra åsikter misstänkliggörs på ett klumpigt vis, synen på visselblåsare har slagit över i sin motsats, att många arbetstagare med rätta är rädda för sina chefer har man svårt att erkänna, et cetera. Den som kan läsa SVT-artiklarna utan att ställa sig själv kritiska frågor om dem är kort sagt en sorglig halvmesyr till människa. Mycket talar dock för att antalet sådana halvmesyrer i befolkningen i stort inte ökat lika snabbt som bland etablerade journalister, vilket innebär att deras legitimitetskris kommer fördjupas. Bland annat som följd av de besynnerliga artiklarna om två facebookgrupper och uppenbara försök att skrämma människor till tystnad.

Vidare läsning
Undersköterska som kritiserar sjukvården hängs ut av SVT

Gästskribent Paulina Neuding – Visselblåsaren tystas om förortsvåldet