En av de mer givande analyserna av den moderna eran finner vi hos historikern Jacob Burckhardt (1818-1897). Han föddes i en protestantisk patriciersläkt i Schweiz, samma år som Karl Marx. I likhet med Marx kritiserade han kapitalismen, men från höger. Burckhardts anti-kapitalism har konservativa, närmast reaktionära, förtecken, fokus ligger på vad den moderna eran och kapitalismen gör med människan som kulturväsen. Han vände sig mot den moderna erans olika förgivettaganden och självklarheter, mot tron på framsteg och människans naturliga godhet, mot den egalitära demokratin, mot övertygelsen om den materialistiska kapitalismens överlägsenhet, mot tron på den välvilliga staten. Han menade att det kräver mod att vara konservativ, ”det lättaste som finns är att vara liberal”.

Burckhardt påminner ofta om mer historiskt medvetna klassiska liberaler, som Hoppe och de Jouvenel, men han var också uppskattad bland många historiker i DDR vilka snarast såg honom som en proto-marxist. Hans kritik av den moderna världen är besläktad med don Colachos, Stenbocks och Evolas. Samtidigt påminner Burckhardt om släktskapet mellan reaktion och viss anarkism, exempelvis Landauers, genom sin kritiska syn på den växande moderna staten. Han har kort sagt en hel del att erbjuda läsare av olika slag.

Antropologi
Ordet frihet klingar rikt och vackert, men den som inte själv upplevt slaveriet under den högljudda massan bör låta bli att använda det.
– Burckhardt

Burckhardts människosyn summeras i orden ”människor i gemen är osäkra på sig själva, förvirrade, och springer gärna med hjorden, i annat fall är de antingen avundsjuka eller totalt likgiltiga”. Han vände sig mot synen på människan som av naturen god, och menade att hon är både god och ond. Det som skiljer den civiliserade människan från barbaren är för Burckhardt att barbaren bara lever i nuet medan den civiliserade människan även lever i det förflutna. Men en sådan historisk kontinuitet kan försvinna även i den moderna eran, han talade här om ”barbarer och amerikaner” som lever i nuet. Här föregriper Burckhardt Jamesons beskrivning av den postmoderna eran, där alla lever i ett ständigt ”nu” utan historiskt medvetande.

– Burckhardt

Burckhardt vände sig mot massan, och talade om att ”ingen proletär ska lära mina barn moral”, men i grunden var hans kritik anti-bourgeois. I synnerhet vände han sig mot kulten av bekvämlighet och materiell nytta som präglar den moderna världen, en kult som förfular både inre och yttre miljö. Kopplat till detta är den moderna individualismen, som gör att den samtida ”utbildade” personen inte alls kan förstå den antika världens människor. Antikens människor hade storhet, med dem var det ”allt eller intet, utan rädsla för undergången. Staters, städers och kungars fall sågs som ärofulla, storslagna. Detta är oss fullständigt främmande.”

Hans antropologi utgick också från blodets roll, bland annat beskrev han vikingarna som överlägsna och häpnadsväckande, resultatet av ”urval och elementär styrka”. Men processen kan också gå åt andra hållet, under degenerationsperioder kan ett folk rent fysiskt bli fulare. Han menade också att det moriska inslaget bidrog till spanjorernas fanatism. Det finns flera politiskt inkorrekta analyser hos Burckhardt. Så beskrev han bland annat den stolthet islam bibringar de troende, en faktor som inte tas med i dagens mångkulturella integrationsekvationer.

Burckhardts kulturkritik

Pengar är och förblir allts mått, fattigdom den värsta synden.
– Burckhardt om den moderna eran

Burckhardts historieskrivning var varken deterministisk eller linjär. Han levde själv i en brytningstid, den såkallade revolutionen, och studerade gärna liknande historiska eror. Hans bok om den italienska renässansen var en sådan studie, fascinerande på flera sätt. Språket var aristokratiskt och klart, de historiska exemplen ofta underhållande och märklig kuriosa. Bland annat tog han upp furstar som omgav sig och konverserade med sina fienders lik, andra som roade sig med att rulla stenbumlingar nerför kullar. Burckhardt spårade den moderna erans rötter till de saracenska stater Fredrik II inspirerades av när han skapade en centraliserad, absolut stat. Denna modell spreds i Italien, ofta av illegitima härskare som levde i ständig fruktan för att mördas. I sina hov omgav de sig med andra self-made men, som konstnärer och astrologer. Samtidigt återupptäckte man antiken. Burckhardt var kluven i sin beskrivning av eran, och tog upp både dess positiva och negativa sidor.

Från renässansen, och ursprungligen det saracenska enväldet, kommer den moderna staten, staten som ett ”konstverk”, en medveten skapelse snarare än något legitimt, organiskt och traditionellt. På gott och ont kan vi härifrån också spåra den moderna individualismen. Burckhardts inställning till den moderna staten, den ständigt växande och centraliserande skapelse som dominerar vår era, var inte positiv. Han talade om tre potenser i historien, kultur, stat och religion (jämför Steiner). I den moderna eran tycks staten dominera både kulturen och religionen. Den moderna staten dyrkas som en gud och härskar som en sultan. Burckhardt följde hur den franska revolutionen förbereddes av den absoluta monarkin. Hans ideal var istället den mindre staten, det tillstånd han kände från Schweiz.

Med den moderna eran kommer revolutionen. Massan har mobiliserats, folken har vant sig vid ständig förändring även av staten. Till detta kommer kapitalismen, som förändrar allt och skapar horder av missnöjda. Resultatet är staten som industrialiserad krigsmaskin, och en ny caesarism under ledning av ”terribles simplificateurs”. Burckhardt förutspådde här 1900-talets totalitarismer. Hans människosyn och historiekunskaper gjorde honom tveksam till att massan någonsin kan styra, ”vårt charmerande århundrade är gjort för allt annat än verklig demokrati” skrev han.

Burckhardts kulturkritik riktade sig mot bourgeoisien och filistrarna, men också mot kulturens öde under kapitalismen. Han beskrev hur den blinda strävan efter förändring och profit förstör kulturen, hur ”hast och oro förstör livet”. Konstnären blir nu en ”producent”, saker görs inte för deras egen skull utan instrumentellt, med tanke på lön eller vinst. Burckhardt beskrev ett fulare Europa, genomkorsat av järnvägar och industrier, dominerat av massa, stat och profitbegär.

Det gamla Europa eller Väst

Europeiskt är att älska inte bara makt, avgudar och pengar, utan även anden.
– Burckhardt

Burckhardt beskrev det Gamla Europa, det som föregick revolutionen. Det var en organisk helhet, där nationerna ingick i en mosaik och gemenskap. Kärleken till det sköna och friheten karaktäriserade detta Europa. Samtidigt gav det ofta individen möjligheter att bli en genuin person, möjligheter som saknas i samtidens Europa trots dess materiella överflöd. Burckhardt beskrev detta Gamla Europa som en skapelse av det fåtal indo-européer som sökte sig västerut, till frihet och variation.

Idag förknippas ”Europa” ofta med kolonialismen, slaveriet och diverse annat osympatiskt, man kan förledas att tro att Burckhardt var inne på något liknande genom sin skildring av den revolution och kapitalism som uppstod här. Så är dock inte fallet, han var kapabel att skilja mellan det genuina Europa och de krafter som hotar det. Så för hans resonemang tankarna till den nya högerns distinktion mellan Europa och ”Väst”, liksom för den delen marxismens insikt att kapitalismen och Europa inte är identiska storheter.

Vad gäller Burckhardts förslag till lösningar på dagens situation finns ett släktskap med Evolas tankar om apoliteia och ett fåtal män som stabila stenstoder i en era av sönderfall. Han satte föga tilltro till massan och politiken, och vände sig till de individer som kan föra vidare kultur och Bildung. Dessa individer beskrev han som sekulära munkar. Det finns alltså ett värde i att föra europeisk tradition och kultur vidare, Bildung i bredare mening.

Sammantaget finner vi alltså mycket av värde hos Burckhardt. Dessutom skriver han på samma gång klart och underhållande. Man kan ifrågasätta om hans apolitiska attityd är relevant idag när Europa hotas att gå under både demografiskt och kulturellt, men det finns ändå mycket av intresse i hans skrifter. Inte minst erbjuder han en positivt laddad definition av Europa, och betonar vikten av en utbildnings- och kulturpolitik med Bildung och kunskap om historien som mål. Den som inte kan se sin egen era historiskt är dömd att förstöra för sina efterkommande och att svika sina förfäder.

På engelska läser vi mer Burckhardt här:

Judgments on History and Historians
The civilization of the Renaissance in Italy